1918 - demokratins genombrottsår?

Att Sverige för hundra år sedan stod vid vägvalet reform eller revolution är flertalet historiker överens om. 1918 anses som året då demokratin föddes när revolt och uppror hotade samhällsordningen. 

I sista stund drev tålmodiga reformister som Hjalmar Branting och andra ansvarstagande politiker igenom moderna principer för parlamentarismen. 

Men hur demokratiska var reformerna och vad var bakgrunden till att högern och överklassen retirerade?      

Efter tre och ett halvt år av världskrig står Sverige vid 1918 års början inför en skriande brist på livsmedel och bränsle. 

Att maten skeppas utomlands, främst till Tyskland, är allmänt känt. Det har året innan orsakat en hungerrörelse där hundratusentalet män och kvinnor ställt långtgående politiska krav, uppmuntrade av den ryska revolutionen som tycks möjliggöra en annan samhällsordning. 

Lönerna står stilla medan livsmedelspriserna fördubblas. Vissa varor, om de ens finns att köpa, har sedan krigets början stigit med mer än 500 procent.

Högern satsar på tysk seger och starka krafter verkar för ett svenskt deltagande på Tysklands sida i kriget. Med koalitionsregeringen mellan liberaler och socialdemokrater som tillträtt hösten 1917 stakas en ny utrikespolitik ut och vid nyår 1918 sluter Sverige avtal med England, som får använda svenska fartyg mot att Sverige i gengäld får livsmedelsleveranser. 

Hälften av det svenska handelstonnaget utlånas i utbyte mot brödsäd, kraftfoder, gödningsämnen, olja, metaller med mera. Sverige får dock försäkra att livsmedel inte längre säljs till Tyskland och att malmexporten till tysk krigsindustri minskar.

Först när Tyskland tycks förlora kriget lägger Sverige om kursen. Men omsvängningen hör även ihop med att de hela tiden stigande aktiekurserna slutligen slagit i taket. 

När bubblan brister ruineras åtskilliga spekulanter och paniken sprids i finansvärlden.

Att freden på sikt måste komma förstår alla – och fred betyder sämre tider för dem som tjänat grovt på kriget. 

Men vinsterna hotas även av att de svenska arbetarna återigen satt sig i rörelse. Sedan krigets början har LO:s medlemsantal fördubblats och strejkerna har inte varit så många och så omfattande sedan storstrejken 1909. 

Ändå försöker LO-ledningen hålla tillbaka kraven om strejk för högre lön.

Sommaren 1918 lättar livsmedelskrisen efter att ha kulminerat under våren. Istället dyker spanska sjukan upp som bara under 1918 dödar cirka 27 000 svenskar. Dödgrävarna arbetar övertid medan kyrkklockorna ständigt klämtar. 

Den ensidiga, näringsfattiga kosten gör arbetarklassen särskilt utsatt. Att myndigheterna förbjuder offentliga tillställningar hindrar inte smittspridningen då det är de trånga arbetarbostäderna som är de verkliga smittohärdarna.

På västfronten fastnar den tyska armén i leran och när de allierade inleder en sista offensiv har man inget att sätta emot. Den 11 november beviljas Tyskland vapenstillestånd.

I Sverige inträder under hösten en ny livsmedelskris med än mer höjda priser, följt av möten, demonstration, petitioner och krav. Hungerrörelsen är tillbaka. Nu är det koalitionsregeringen som är måltavla för kritiken då de socialdemokratiska ministrarna gör allt för att försvara prisökningarna och regeringens jordbrukspolitik. 

När så arbetar- och soldatråd griper makten i Tyskland väger det mellan revolution och reformism inom den svenska arbetarrörelsen.

Europas kungahus faller ett efter ett och det tycks bara vara en tidsfråga innan också Sverige drabbas av bolsjevism. Panik och ryktesspridning får många invånare på Östermalm att sova med en revolver under kudden. 

Den tyska revolutionen skrämmer de konservativa mer än vad den ryska någonsin gjort. Och aldrig har Sverige varit så nära att dras med i våldets virvelstormar. Dagligen hålls arbetarmöten runt om i Sverige där vänstersocialisterna driver på med krav om författningsändring: Allmän rösträtt, republik, åtta timmars arbetsdag. 

Den 10 november tågar tiotusen arbetare förbi riksdagshuset för bröd och allmän rösträtt. Skanderingarna för republik och enkammarriksdag går inte att ta miste på. 

Dagen efter publicerar vänsterpartiet, ihop med sitt ungdomsförbund och det nybildade Sveriges soldat- och arbetarförbund, ett manifest som manar till strejker och demonstrationer i avsikt att bana väg för en socialistisk regering stödd på arbetar-, soldat- och bonderåd.

Någon omedelbar uppslutning bakom vänsterns krav märks inte, till det saknas tillräcklig styrka och politisk klarhet hos vänsterns organisationer. Men därmed inte sagt att kraven inte omfattas av de breda massorna.

Situationen är så pass tillspetsad att regeringen omedelbart måste se till att hejda den spontana rörelsen som samlar tiotusentals anhängare. Risken är överhängande att SAP tappar kontrollen till förmån för organisationerna till vänster.

Beredd att ta till flykten vankar en av sömnbrist hålögd Gustav V runt i sitt slott där väskorna är packade. Europas kungahus faller ett efter ett och det tycks bara vara en tidsfråga innan också Sverige drabbas av bolsjevism. Panik och ryktesspridning får många invånare på Östermalm att sova med en revolver under kudden. 

Stämningen är mycket revolutionär, rapporteras det vid regeringens överläggningar den 12 november. För varje timme stiger temperaturen och hotet om storstrejk är påtaglig. 

Opålitliga militärförband hemförlovas och slutstyckena hämtas ur alla vapenförråd för att placeras ut hos tillförlitliga officerare. En pansarbåt med lojal besättning ligger beredd vid Stockholms ström. Kulsprutor placeras på taket till slottet.

Den 13 november kallas LO:s ordförande Herman Lindqvist till regeringskansliet där statsministern informerar om vad man vet om vänsterns planer. Nu behövs det hjälp med att stävja oroligheterna. 

Lindqvist lovar inkalla LO:s representantskap men tillägger, att ska man lyckas hålla ihop landet måste författningsfrågan omedelbart lösas och åtta timmars arbetsdag införas. Om så sker kan han garantera fackföreningarnas stöd. 

Pressad att visa resultat tillsätter regeringen dagen efter en rösträttskommitté som ska bygga vidare på propositionen som högern avslagit under våren. Förslaget får stöd av SAP:s partistyrelse och LO:s representantskap, som i ett gemensamt manifest lägger till kravet om åtta timmars arbetsdag.

Senare samma kväll, den 14 november, håller Stockholms socialdemokratiska arbetarkommun möten i Folkets Hus där kursen ska stakas ut. In i det sista är det ovisst om vänsterns program ska ta överhand eller om samförståndslinjen segrar. 

Den socialdemokratiske ministern Värner Rydén skriver i sin dagbok:

”Många trodde att dessa möten skulle ansluta sig till revolutionära linjer, i vilket fall revolutionen förmodligen kommit att utbryta redan samma natt och för vilket vänstersocialisterna höll sig beredda. Andra hoppades att regeringens ingripande och Brantings inflytande skulle reda upp situationen. Spänningen var helt enkelt ohygglig.”

Folkets Hus på Norra Bantorget är fyllt till brädden när Branting anländer för att uttala partistyrelsens åsikt: ”Den svenska arbetarklassen måste nu höja sin röst för att påskynda att Sverige följer och inrättar sin författning efter tidens krav. Detta möte bör sålunda ge uttryck för vad Stockholms arbetare känner och tänker. Tiden är nu kommen att börja grundlägga den socialistiska utvecklingen, men inte genom ett minoritetsvälde med åtföljande inbördes slitningar som kännetecknas i stater med lågt stående utveckling.” 

Därpå följer ett förslag till uttalande som läggs fram av arbetarkommunens styrelse. Det liknar vänsterns manifest frånsett att det inte kräver en socialistisk regering. 

Men bakom varje formulering ligger en genomtänkt strategi. Istället för konfiskering av storbolagen och militärens avskaffande, vilket vänstern och många arbetare kräver, föreslås att en kommission ska utreda frågan. 

I den rösträttsreform som träder i kraft saknar ännu stora delar av samhällets nedre skikt rösträtt på grund av alla undantag. I princip får alla män rösta, men bara i princip. Kvinnorna får inte ens det.

Att åtta timmars arbetsdag ska införas inom industrin och likartad verksamhet slås fast men samtidigt utelämnas jordbruket och de mindre arbetsplatserna. Och det är här främst kvinnor arbetar.

Inget nämns i resolutionen om avskaffandet av första kammaren. Till kravet om republik görs tillägget, att förutsättningen är att folkets flertal uttalar sig för detta i en folkomröstning. På så sätt ställs monarkins avskaffande på framtiden, trots att det står överst i SAP:s partiprogram. 

Den socialdemokratiska ministern Erik Palmstierna skriver i sin dagbok: ”Därmed klarades monarkin, ty för republik fanns ingen majoritet hos nationen, och bara tid vinns, vinns allt.” 

Kungahuset är räddat av arbetarledarna som tidigare talat om monarkin som ett slag i ansiktet på jämlikheten. Motiveringen för uppskovet är enligt Branting att inget får försena de långt viktigare reformerna gällande allmän rösträtt och åtta timmars arbetsdag.

Men ännu är inte hotet om storstrejk och revolution avvärjt då högern återigen avvisar regeringens förslag till författningsrevision. Och inte hjälper det att SAP och LO varnar för att ett nej kan driva den stora massan i armarna på vänstern. 

Nu kommer dock påtryckningar på högern från oväntat håll. Kungen ivrar av självbevarelsedrift för en uppgörelse, liksom kyrkan. Även från näringslivet, däribland Wallenberg, görs övertalningsförsök för att högern ska ge vika. När kriget nu är slut behövs det arbetsro för att svensk industri ska kunna säkerställa marknaderna som öppnar sig när världshaven åter är farbara.

Ostörd produktion och samhällslugn är viktigast av allt och vad gäller rösträtten är utvecklingen ändå oundviklig. I Norge, Danmark och Finland var allmän rösträtt redan införd och inte hade kapitalets makt minskat för det. 

Hela 1918 hade genomsyrats av strejker och bankerna och industrin ville inte äventyra kommande vinster på grund av en rösträttskonflikt, meddelas i tydliga ordalag från arbetsgivarhåll. 

Högern ger sig ändå inte och den 21 november deklareras det att den enda eftergift man kan tänka sig är att slopa den fyrtiogradiga skalan som gör att rika personer har upp till fyrtio röster per man i kommunalvalen. Detta går de med på att slopa, förutsatt att åldersgränsen för rösträtten höjs och att alla måste ha betalt sin skatt för att få rösta. I övrigt håller högern fast vid sin hållning och avvisar regeringens förslag.

På uppmaning från SAP:s partistyrelse inkallas LO:s representantskap till extra möte som diskuterar vad LO ska göra om högern fortsätter neka. En storstrejk är oundviklig om inte resultat uppnås och det kan leda till något ännu värre. Revolution. 

Efter två dagar av hot och hemliga överläggningar mellan lägren meddelas att högern är mogen för en kompromiss. När förslaget från riksdagens rösträttskommitté ligger klart i mitten av december kvarstår därför inskränkningar som främst drabbar arbetarklassen. 

För rösträtt krävs betald kommunalskatt de sista tre åren och den som har fattighjälp får heller inte rösta. Det gäller även den som är underställd förmyndare, har försatts i konkurs eller varit dömd.

Vad gäller åtta timmars arbetsdag och kvinnlig rösträtt skjuts det på framtiden, till 1919 års riksdag. Högern å sin sida får igenom höjd rösträttsålder i kommun- och landstingsvalen, till tjugosju år. 

Vidare ska ledamöterna i första kammaren även i fortsättningen ha en inkomst som vida överstiger arbetarens. 

Därtill ska de äga en viss förmögenhet, vara trettiofem år fyllda och väljas på åtta år. På så sätt hoppas högern bevara sin maktställning genom fortsatt majoritet i första kammaren. För grundlagsändringar krävs enighet i båda kamrarna och med högermajoritet i första kammaren lär de demokratiska reformerna få vänta. 

När rösträttsförslaget antas av riksdagens två kamrar är det utan att votering begärs.

I den rösträttsreform som träder i kraft saknar ännu stora delar av samhällets nedre skikt rösträtt på grund av alla undantag. I princip får alla män rösta, men bara i princip. Kvinnorna får inte ens det. Och inte hade väl Branting alla dessa undantag i åtanke när han kallar reformen en fullständig seger för jämlikheten? 

Nog hade högern, de konservativa och de förmögna insett vad klockan var slagen men samtidigt såg de till att bevara sina fördelar. Första kammaren blev kvar, liksom kungahuset och reglerna som begränsade rösträtten för underklassen.

Bitterhet råder länge inom arbetarklassen och det antas mängder av protestuttalanden. Hela fackavdelningar säger upp sin kollektivanslutning till SAP och kritiken mot hur författningsfrågan blir löst är inte mindre hård från vänstern. Även inom socialdemokratin framförs massiv kritik och många medlemmar kallar partiledningens agerande för ett medvetet bedrägeri.

Revolutionsrörelsen ebbar likväl ut. SAP lyckas rida ut stormen då den politiskt vacklande vänstern inte förmått formera ett trovärdigt alternativ. 

I historieböckerna framhålls ständigt enskilda föredömliga individer som envetet pådrivande i utvecklingen mot demokrati. Detta medan arbetarklassens agerande på arbetsplatser, gator och torg saknar större betydelse. Men i verkligheten var det tvärtom.

SAP:s partisekreterare Gustav Möller skriver i slutet av december 1918:

”Jag tror mig vara vittnesgill på en punkt och man kan tro mig då jag försäkrar att efter arbetarrörelsens tillkomst hade Sverige aldrig stått så nära en revolution som i mitten av december år 1918. Ett förbenat högermotstånd skulle ha varit ödesdigert. Vårt land skulle ha kastats ut i en inbördesstrid vars slutliga utgång kanske skulle ha varit oviss men vars fruktansvärda förstörande verkningar hade varit desto vissare. Socialdemokratins uppgift var inte att framkalla en revolution. Dess uppgift var att skapa demokrati. Varje möjlighet att nå detta mål utan revolution hade socialdemokratin oavvisligt skyldighet att anta.”

I maj 1919 infriar riksdagen löftet om kvinnlig rösträtt. 

Första kammarens talman Hugo Hamilton skriver i sin dagbok: ”Endast femtio ledamöter härdade ut till slutet och var ganska sömndruckna när de raglade fram till voteringarna. De tal som därpå hölls var mer än lovligt klena, stämningen var mycket ’flau’. Då jag frågade om utskottets hemställan bifölls teg alla högermän och vänstern svarade mycket lågmält, så det lät helt ömkligt.” 

Men först måste beslutet formellt antas av också 1920 års riksdag och inte förrän 1921 får Sveriges kvinnor, de sista i Norden, rösta till parlamentet.

När koalitionsregeringen i mars 1919 föreslår åtta timmars arbetsdag, sex dagar i veckan fäller högern i första kammaren inte oväntat förslaget. Minst femtiofyra timmars arbetsvecka ska det vara. 

I det läget begär bland andra LO:s ordförande första kammarens upplösning och nyval i kommuner och landsting på den allmänna rösträttens grund. Så sker också, varpå högern förlorar sin majoritet i första kammaren.

Av löftet om svensk nedrustning blir inget av, sedan Branting förklarat att det vore oklokt att pressa de liberala regeringskollegorna för hårt. Inte heller anses stunden mogen att driva kravet om kungahusets avskaffande. 

Positivt är ändå att de sista ransoneringarna upphör. Snart ska också arbetarlönerna hinna i kapp prisutvecklingen och en höjd levnadsstandard kan skönjas. 

Men det sker inte utan strid. 1919 och 1920 strejkar fler svenska arbetare än vad som varit fallet de sista tio åren.

I september 1919 fastslår riksdagen åtta timmars arbetsdag och decenniers strid för normalarbetsdagen var i praktiken över. 

Lagen utesluter dock statligt anställda, jordbruket och mindre företag, det vill säga kvinnodominerade arbetsplatser. 

Återigen var det kvinnorna som fick vänta då lagen inte gällde hembiträden, pigor, sömmerskor, serveringspersonal och alla de som arbetade inom hemindustrin.

När riksdagen två år senare beslutar om gifta kvinnors juridiska och ekonomiska likställdhet med maken betydde det att de inte längre var omyndiga.

Kvinnorna som under krigsåren krävt mjölk, bröd och potatis. Som plundrat butikerna i Göteborg och Norrköping. Alla de som åldrats i förtid av slitet på fabriker och i hushåll. Som fyllt barnhemmen med ”oäktingar”. Öltapperskor, sömmerskor och möbelpolererskor som gått i spetsen för hungerdemonstrationerna. Gummorna med reumatisk värk som aldrig hade hållit tal men sjungit desto mer där de legat på knä och tvättat åt herrskapsfolket i ett iskallt vattendrag. Som släpat tegel och murbruk på byggena och med flinka fingrar spunnit på väverierna. Nu hade de slutligen myndigförklarats!

Året 1918 blottar det som kommunister benämner klasskamp och utomparlamentarisk rörelse. 

I historieböckerna framhålls ständigt enskilda föredömliga individer, såsom Branting, Nils Edén och de liberala rösträttskvinnorna som envetet pådrivande i utvecklingen mot demokrati. Detta medan arbetarklassens agerande på arbetsplatser, gator och torg saknar större betydelse. 

Men i verkligheten var det tvärtom. Det var utanför parlamentet som kraven formulerades och utvecklingen drevs på, vilket ministrarna och partiledarna försökte kompromissa bort och sopa under mattan.