Filmrecension: 438 dagar på 124 minuter

Johan Persson och Martin Schibbye. Journalisterna som blev ”Johan och Martin” med svenska folket efter att ha skadeskjutits och tagits tillfånga av etiopisk militär i den konfliktfyllda Ogadenprovinsen 2011. 

Syftet med deras resa hade varit att undersöka hur storföretagens jakt på olja drabbade lokalbefolkningen. I centrum stod svenska Lundin Oil, där dåvarande utrikesminister Carl Bildt suttit i styrelsen.

När det ursprungliga reportaget dog, tog en annan historia sin början, som Johan och Martin senare skrev. En berättelse om rättslöshet, propaganda och storpolitik.

Efter en farsartad rättegång dömdes de till elva år i det ökända Kalityfängelset. Vardagen blev en kamp för överlevnad. 

De släpptes 2012 efter framtvingade bekännelser och diplomatiskt fiffel och skildrade sina upplevelser i reportageboken 438 dagar. ”Boken som inte skulle ha funnits om inte allt gått åt helvete”.

Nu är den film. Som inte skulle ha funnits om inte boken blev en storsäljare.

För manuset står Peter Birro, som naturligtvis satt sin prägel på det. Även om många detaljer uteblir skildras det själsliga – rädslan, osäkerheten, men också vänskapen, på ett bra sätt. Gustaf Skarsgård och Matias Varela är övertygande i huvudrollerna. 

Tyvärr har Carl Bildt (spelad av en felcastad Philip Zandén) reducerats till en slirig clown. Här hade man kunnat göra lite mer. 

Och hur tusan kom den riktige Bildt egentligen undan med att ha suttit i styrelsen för ett bolag som på god grund misstänktes för medhjälp till grovt folkrättsbrott? 

Liksom boken är filmen 438 dagar i grund och botten ett brandtal för press- och yttrandefriheten. Ett gott och riktigt sådant, men naturligtvis med drag av mediekastens egenkärlek. Journalister är – tro't eller ej – faktiskt inte världens viktigaste yrkesgrupp.

Hursomhelst – se gärna filmen, läs gärna boken. Och far åt helvete, Carl Bildt.