Helautomatisk lyxkommunism: Är maskinerna våra vänner?

Socialismen brukar sällan berätta hur ett samhälle utan kapitalister kan se ut. När Friedrich Engels skrev sin pamflett ”Socialismens utveckling från utopi till vetenskap” kritiserade han den naiva idén att man kan bota kapitalismen genom ingrepp på några få punkter. Då riskerar man att slänga sig med idealistiska och subjektiva sanningar om framtiden, som i bästa fall ger en ”genomsnittssocialism”. Ända sedan dess har ordet ”utopi” nästan blivit ett politiskt skällsord inom marxismen.

Men Engels pamflett visar ändå att en utopi är möjlig så länge man följer den historiska utvecklingen av samhällets klasser – de som äger och de som inte gör det. I all ärlighet borde pamfletten byta namn till ”Från den utopiska socialismen till den vetenskapliga socialismens utopi”.

På ett sätt är Aaron Bastanis bok Helautomatisk lyxkommunism ett steg i denna riktning. Om än något förenklad och med ett stort fokus på teknik.

Författaren börjar med att förklara tre teknologiska epoker. Den första inträffade för cirka 11.000 år sedan då mänskligheten började tämja djur och bruka grödor. Den andra kom när hon upptäckte fossila bränslen. Den tredje står hon inför just nu; informationens tidsålder.

Den tekniska utvecklingen under denna tredje epok är exponentiell. Vartannat år fördubblas teknikens styrka, vilket betyder att den snabbt är uppe i astronomiska tal. Detta, argumenterar Bastani, är något som mänskligheten måste ta vara på.

Men för att använda tekniken måste man förstår varför den skapas. Genom Karl Marx analyser konstaterar Bastani att den tekniska utvecklingen är endogen till den kapitalistiska ekonomin. Med andra ord; teknologi skapas, utvecklas och förfinas enbart för att driva upp företagens vinster.

Helautomatisk lyxkommunism strävar efter att slita denna utveckling ur händerna på kapitalisterna. Istället för vinst ska teknologier som solpaneler, artificiell intelligens, robotar, gruvdrift på asteroider och genredigering användas för att tillfredsställa människan och hennes behov.

Samtidigt kan den kommunistiska rörelsen utnyttja den exponentiella utvecklingen, eftersom tidpunkten då varorna är så pass billiga att de blir tillgängliga för alla inte är långt borta. Energi har då potentialen att vara gratis och i överflöd. Det blir då möjligt att helautomatisera produktionen av våra grundläggande behov.

”Under helautomatisk lyxkommunism kommer vi se mer av världen än någonsin förut, äta mat som vi aldrig hört talas om och leva ett liv som liknar – om ni så vill – det som dagens miljardärer lever. Lyx kommer att genomsyra allt när lönearbetare blir en relik, liksom den feodala bonden eller medeltida riddaren.”

Citatet är starkt och talande. Lyxkommunism kan inte bara rädda mänskligheten från klimatkrisen, den ger också arbetarklassen bättre levnadsvillkor och friheten från lönearbete.

Men hur ska denna utopi uppnås?

”Det förutsätter ett grundläggande medgivande som har varit kätteri för stora delar av vänstern ända sedan Fukuyama deklarerade att historien var slut: Snabb, effektiv handling kan bara ske inom nationalstaten. En fullständigt fossilfri ekonomi är på vissa sätt inte en större utmaning än att bygga vägar, uppnå allmän läskunnighet eller elektrifiering.”

Nationalstaterna, argumenterar Bastani, har historiskt varit den enda aktör kapabel till att finansiera enorma infrastrukturprojekt. Det är detta som nu krävs om vi ska nå ett fossilfritt samhälle. Vi måste bryta med globaliseringen och nyliberalismen. En protektionistisk ekonomi måste skapas som främjar lokala, arbetarstyrda kooperativ istället för ”multinationella företag och industrijättar”.

Att vi alla kan gå ned i arbetstid måste ses som något positivt, men är socialismens uppgift att alla ska leva som miljardärer? Går kraven på lyx och mindre arbetstid ens ihop?

Det var dessa frågor som den östtyske kemisten och marxisten Robert Havemann ställde i sin bok ”I morgon – en utopi”. Redan 1975 var Havermanns poäng att när någon pratar om förbättring, oavsett om det är i en planekonomi eller inte, betyder det att någon måste arbeta.

”Ingenstans tillreds tillväxten med större hängivenhet än i de realsocialistiska staterna… ord som ’komma ikapp’ och ’överträffa’ [har] blivit stimuli i den politiska jargongen som lika mycket uttrycker förtvivlans iver som pinsam löjlighet... Svaret på det: Vänta lite till, snart har vi klarat av det, och ni ska leva minst lika bra och till och med bättre än under kapitalismen!”

I Bastanis lyxkommunism kommer arbetet utföras av robotar, därför är arbetarklassen fri att ägna sig åt andra saker. Men frågan blir då: Vem ska bygga robotarna? Även om en socialistisk revolution som sker i dagens väst kommer ha helt andra förutsättningar än i de realsocialistiska länderna på 70-talet måste vi ta Havemanns kritik på allvar. Bastani lägger trots allt ett stort fokus på att vi kan överträffa en kapitalistisk levnadsstandard.

Kritik kan också hittas bland samtida marxistiska författare som skriver om klimatkrisen. Andreas Malm har påpekat att lyxkommunismen lovar för mycket eftersom den förutsätter att det socialistiska samhället inte har några materiella hinder. Att energin från solpaneler och litiumbatterier ses som oändlig och gratis kan försvåra omställningen som samhället måste göra innan det är försent.

Försent kan det också vara, om vi ska tro Andreas Malm. ”Negativitet är vår enda chans” skriver han i sin bok ”The Progress of This Storm”, och blir på ett sätt en motpol till framtidstron vi hittar i Helautomatisk lyxkommunism.

Där Bastani ser förbättringar för både rika och fattiga länders levnadsvanor, lägger Malm fokus på att rika länder kanske måste försämra, eller förändra (beroende på hur man ser det), en del levnadsvanor av solidaritetskäl. Flygplansresor och bilburna transporter måste skalas bort och en helvegansk kost kommer, enligt Malm, vara nödvändig. Importen av varor måste minska och gränserna öppnas för klimatflyktingar som nu flyr från områden som redan drabbats av klimatkrisen.

Andreas Malm lägger självklart fram dessa förslag tillsammans med en progressiv politik. Arbetarklassen har alltså all potential att få det bättre, men Malm problematiserar i alla fall frågan om vi alla kan leva i lyx under socialismen.

Men varför driver Aaron Bastani denna positiva framtidsbild så hårt? Han säger det inte uttryckligen, men han har hittat en gordisk knut.

”Detta krav på ständiga uppoffringar från skattebetalare, hårt arbetande familjer eller ’knegare’, samtidigt som levnadsstandarden stagnerar, innebär att vi nu upplever det som öststatssocialismen upplevde efter 1970-talet… fallande ekonomisk tillväxt och kollapsande ideologisk hegemoni.”

Eftersom en kapitalistisk ekonomi tycks implodera så fort någon nämner ”fossilfri omställning” är det ingenting mot hur den kommer reagera när någon driver dessa krav tillsammans med en nolltillväxt för företagen. Detta kommer skapa problem i en kapitalistisk demokrati. De som väljer att driva dessa krav (oavsett hur nödvändiga de är) kan få delar av massorna emot sig.

I bästa fall, om informationen läggs fram på rätt sätt, blir klassen medveten om förändringens nödvändighet och går med i kampen. I värst fall letar de sig, i hopp om att säkra den materiella tillvaron de har, till reaktionära krafter.

”Varje framgångsrik politik som försöker rikta den tredje omstörtningens möjligheter mot människors behov snarare än profiten måste vara populistisk. Annars är den dömd att misslyckas.”

Just häri ligger den gordiska knuten som Bastani klyver med hjälp av teknologi och populism. Vi kan och kommer få det bättre, upprepar han, men bara om den kommunistiska rörelsen gör sin politik ”begriplig för folkflertalet”. Och när förvandlingen till ett fossilfritt samhälle sker måste den samtidigt ge arbetarklassen i väst bättre alternativ.

Samtidigt som Bastani är positiv till framtiden är han pessimistisk (eller kanske realistiskt) över hur vi ska komma dit. För det kan uppstå problem när arbetarklassen inte ser hur sina ekonomiska intressen blir sammankopplade med miljömål och samhälleliga förändringar. Om dessa kopplingar inte sker riskerar vi istället att ge idealistiska och subjektiva sanningar, som i bästa falla ger en ”genomsnittssocialism”.