Ledare: August Palm och folkviljan

Folkviljan var namnet på den tidning som August Palm – som idag 5 februari skulle fyllt 170 år – startade när han började sina agitationsresor som blev startskottet för en socialistisk arbetarrörelse i Sverige.

I skräddarmästare Palms memoarer finns två meningar som sammanfattar hans liv och gärning: ”Jag kan inte hjälpa att jag alltid är misstänksam mot den så kallade bättre klassen, ty historien har lärt oss, att då överklassen kommit med i striden för proletariatets frigörelse, ha de fattiga, som striden gällt ofta blivit bedragna. Därför har min strävan alltid gått ut på att proletariatets frigörelse måste vara dess eget verk.”

Översatt till nutida språk: vanligt folk vet bäst vad de själva vill och behöver och är fullt kapabla att bestämma och förverkliga detta själva. Det behövs inga experter och proffstyckare för att utreda och undervisa om detta. 

På Palms tid var det präster, tidningsredaktörer och filantroper från riksdag och överhet som tagit på sig rollen att uppfostra och tycka åt vanligt folk. Det var dessa som rasade mest mot skräddarens irrläror om att makten i samhället ska byggas nedifrån och upp, så väl på arbetsplatser som i övriga samhället.

Det finns en romantisk bild av arbetarklassen i svunna tider. Antingen den socialdemokratiska historien om det oupplysta folket som väcktes av Palms messianska gärning. Eller den revolutionära myten om arbetarklassen som en medveten massa driven av socialistisk övertygelse och solidarisk stridbarhet.

Sanningen ligger snarare i Tage Danielssons betraktelse: ”Vi gräsrötter är sålunda en oerhört nyanserad skara av särpräglade krumelurer och ingalunda en degig oformlig massa som ni ser för er inre syn när ni tänker på allmänheten”.

Mäster Palms storhet var att han i direktkontakt med människor kunde ta fram sansen och förnuftet mitt i en upprörd folksamling, som arbetarförfattaren Walter Dickson skrev. Det var ingen krokodilklubb – djuret med stor mun och inga öron – som Palm ville skapa. Den rösträtt som August Palm kämpade för betydde folkets rätt att sjunga ut sin mening och sin vilja, ”att kunna och våga klyva näbb”, som Palm skulle sagt. 

Folk är ingen jämnstruken massa av stackare eller lurade dumskallar. Dina medmänniskor är dina jämlikar, med samma fel och brister som du själv. Men en jämlike är också någon som du kan ställa krav på, samma krav som ställer på sig själv. Om man lyssnar till vad människor tycker och tänker istället för att till varje pris predika sin egen sanning så finns det som regel en sund kärna och ett konkret problem att lösa.

Den demokrati som genomsyrade Palms folkvilja handlar om att se människor som aktiva deltagare. Folkviljan handlar om hur demokratin ska expandera, växa och omfatta fler. Den svenska grundlagens paragraf om att all makt skall utgå från folket får inte innebära att makten därmed lämnar folket efter avgiven röstsedel.

Det är när människor möts, beslutar och agerar om gemensamma angelägenheter som demokratin föds. Demokrati kan bara praktiseras genom deltagande, inte genom överlåtande. Det är något annat än dagens sifokrati som reducerat medborgarnas uppgift till att förhålla sig till ställda frågor, inte att formulera frågorna själva. Och när folket inte röstar i enlighet med frågeformulerarens avsikt kör man över folkviljan, tvingar fram ”om”röstning, föreslår inskränkningar i de demokratiska spelreglerna eller bildar storkoalitioner för att garantera status quo. 

Om August Palm återuppstod ur graven och tog kamp för vanligt folks rätt skulle en enig elit göra allt för att gräva ner honom igen. Domen skulle vara entydig: demagog och populist! Att just dessa två ord, som båda har sin språkliga rot i ordet folk, är elitens värsta svordomar är ingen slump. 

Ännu är ordet demokrati – som även det har sin rot i ordet folk – för heligt för att använda som skällsord. Tvärtom är det just demokratin som ska räddas från folket.

Nuvarande FN-chefen portugisen António Guterres – tidigare bland annat ledare för Socialistinternationalen och kommissarie för FN:s flyktingkommissariat – kom för några år sedan med rekommendationen ”Strunta i väljarna”. Den uppburne USA-journalisten James Traub skrev efter Brexitomröstningen en artikel i tidningen Foreign Policy med rubriken ”Det är dags för eliten att resa sig mot den dumma massan”.

Och Sveriges egen EU-kommissionär Cecilia Malmström som försvarade hemlighetsmakeriet kring handelsavtalet TTIP med att hon ”minsann inte tar sitt mandat från det europeiska folket”. 

Det är inga enskilda övertramp. Förra veckan anslöt sig ett trettiotal ledande europeiska intellektuella – med en hel radda nobelpristagare i skaran – till försvaret av ”idén om Europa” mot vågorna av populism.

Liksom prästerna, tidningsredaktörerna och överheten på Palms tid anser inte dagens makthavare att de står ansvariga inför folket. De sitter där de sitter för att styra åt och tänka åt folket. Legitimiteten får de uppifrån – från principer och värderingar som står bortom folklig påverkan. Vår tids gud heter marknadskrafter och liberal värdegrund.  

Liksom på Palms tid håller den av övermänskliga krafter rättfärdigade ordningen på att krackelera och falla samman. För den som vill visa upp den nakna kejsaren hade den brittiska Labourpolitikern Tony Benn ett tips. Ställ följande fem frågor till makthavaren – oavsett om den har en uppburen ställning inom ekonomi, politik eller kultur: Vilken makt har du? Var fick du makten ifrån? I vems intresse utövar du makten? Inför vem står du ansvarig? Och hur kan vi bli av med dig?

Fem frågor som återställer maktbalansen och påminner folk om den gamla sanningen att enda anledningen att de mäktiga ser så stora ut är att vi har gått med på att ställa oss på knä. August Palm hade gett oss rådet: Res dig!