Automatisering? Vi är redan som robotar

”53 procent av dagens anställda beräknas kunna ersättas av digital teknik under de kommande två decennierna […] Det innebär att 2,5 miljoner jobb i Sverige påverkas.”

Citatet kommer från nationalekonomen Stefan Fölster. Och tanken är inte ny. Redan i början av 1900-talet målade världsledande ingenjörer upp ett samhälle där allt från bilar till kaffekoppar produceras av robotar.

Men det finns de som inte är fullt lika övertygade.

– Det är väldigt mycket surr om automatiseringen. Klassintressen gömmer sig i debatten. Fölster är en siffertrillare för storföretagen. Om 2,5 miljoner jobb kan frigöras, vad är problemet? Då kan vi ju gå ned i arbetstid allihop. Men Svenskt Näringsliv hotar istället med robotarna för att vi ska få lägre lön, bli mer flexibla och jobba i en stressigare miljö.

Mikael Nyberg är författare, journalist och redaktör för Clarté. 2001 släppte han boken Kapitalet.se. I den kritiserar han tanken att vi lever i en informationsekonomi där alla jobbar som webbdesigners och kommunikationschefer. En värld där arbetare inte finns.

Hans nya bok, Kapitalets automatik – mänskliga robotar och systematisk dumhet, fortsätter i samma anda och tar upp baksidorna med en teknisk utveckling som är fångad i kapitalismens mekanismer.

I Koblenz i Tyskland träffade Mikael Nyberg en arbetare på Amazons lager, eller ”fullfillment center” som bolaget själv kallar det.

– Det är som Orwells 1984. Storebror övervakar dig hela tiden. Du har en scanner, en handdator, i ena handen. Den talar om för dig exakt vart du ska gå. Plan 4, hylla D210, fack A15. Du går två mil om dagen, men stannar du upp en stund och pratar med en arbetskamrat kommer basen springande. Han får ett larm på sin skärm om du inte plockat en ny vara på sex minuter.

Genom den nya tekniken försöker företagen göra arbetsprocessen helt genomskinlig, menar Mikael Nyberg. Ett första steg är då att beröva de anställda kontrollen över sitt eget arbete. Hjärnan blir en digital mjukvara och händerna smälter samman med tekniken. Arbetaren blir en robot bland hyllmeter av böcker, skönhetsprodukter och kamremmar.

– På en del av sina lager har Amazon introducerat robotar. Men arbetarna försvinner inte. Målet är det löpande bandet, ett arbete där företaget med automatikens hjälp bestämmer arbetstakten.

Mikael Nyberg kommer in på Frederick Taylor, den amerikanska ingenjören som fick stå som symbol för företagens krav på effektiviseringar under början av 1900-talet.

”Dessa män [cheferna] vet att deras uppgift går ut på att förmå varje arbetare till att använda sin största möda, hans hårdaste slit, all hans kunskap, hans skicklighet, hans genialitet, och hans goda vilja – med ett ord, hans 'initiativ', så att det skapar störst avkastning för hans arbetsgivare”, skrev Taylor i sitt mest kända verk.

Tanken var att mäta varje arbetsmoment och sedan tvinga arbetaren att göra allt snabbare. För att det skulle vara möjligt krävdes att företagen splittrade arbetet i små, standardiserade delar och berövade arbetarna kontrollen. Yrkeskunskapen skulle förflyttas från de anställda till arbetsledningen. Arbetarna skulle bara lyda order.

Men det möttes av motstånd. 1897 handlade hälften av alla industristrejker i USA om att mota bort kapitalets krav på kontroll och övervakning. Företagen gick segrande ur århundradet och det löpande bandet såg dagens ljus.

Mikael Nyberg påpekar dock att många arbetare mot slutet av 1960-talet revolterade mot ackordet och hetsen vid det löpande bandet. Idag är hetsen tillbaka genom ett nytt styrsätt som finns på verkstäder, lagercentraler och sjukhus. Det kallas för lean – Toyotamodellen.

– Här handlar det om att minimera lager och att få alla leveranser ”just-in-time”. På detta sätt sträcks det löpande bandet ut över hela produktionsprocessen. Alla måste arbeta felfritt i den takt som hela kedjan håller, säger Mikael Nyberg.

– Pressen förstärks med en planerad underbemanning. Företagen anställer aldrig hundra procent av den personal som behövs. Istället lägger man sig på nittio procent. Då kan man tvinga alla att jobba skiten ur sig.

– Detta skapar ett permanent kristillstånd, där timmisar och bemanningsanställda får rycka in vid topparna i produktionen och åker ut så snart efterfrågan dalar. Då försvinner växlingen mellan ansträngning och återhämtning. När jag jobbade på lager för många år sen kunde vi sätta oss ner och fika, snacka och spela schack när vi lyft våra 10-15 ton och dagens order var klara. Det gjorde det kul att jobba. Men det förekommer knappast idag. All tid som inte betalar sig ska bort.

– Tidsvinsterna med den nya tekniken stannar inte på golvet, säger Mikael Nyberg. Där blir det stressigare i stället.

Coronakrisen gör det enklare att se bristerna i detta system. Hur kraven på offentligt anställda höjs, samtidigt som man fortsätter att avskeda personal på golvet.

– Nya arbetsuppgifter tillkommer också med datoriseringen, säger Mikael Nyberg. För att den automatiserade kontrollen över arbetet ska fungera måste ledningen ständigt förses med ny information. Sjuksköterskan sitter på lunchen och matar datasystemet med data. Själv hinner hon inte äta.

– Förutsättningen för att detta ska gå att genomföra är att det finns fogliga fack eller inga alls. Lean har egentligen inget med den nya tekniken att göra. När Toyotasystemet utvecklades på 1950-talet i Japan fanns det inte några robotar eller datorer i produktionen. Man krossade de militanta fackföreningar som byggts upp efter kriget. Det var startpunkten.

– Och det här handlar inte om att företagen är onda eller goda. Det är bokslutet som styr.

Samtidigt skapar detta system baksidor för kapitalisterna. Något som de är högst medvetna om.

– Under just-in-time säger Svenskt Näringsliv uttryckligen att vi inte kan ha strejkrätt på samma sätt som tidigare. Företagen är för sårbara.

– Detta skapar stora möjligheter för arbetarkollektiven. De som jobbar på en verkstad, ett stort lager eller i en hamn kan potentiellt slå ut produktions- och försäljningskedjor som sträcker sig över länder och världsdelar. Arbetare på en enskild arbetsplats kan därför slåss för krav som gynnar hela arbetarklassen.

– Vi behöver fackliga organisationer, men man ska inte stirra sig blind på medlemskapet. Det första steget är att snacka ihop sig på arbetsplatsen. Jag köper inte argumentet att det är svårare att organisera sig nuförtiden. Det finns exempel på att det faktiskt är möjligt att göra något. Men om vi ska lyckas vända det här måste det börja på golvet.