Proletären i Venezuela: ”Blockaden slår hårdast mot de svagaste”
Samtidigt som attackerna från USA-imperialismen hårdnar, och effekterna av USA:s och EU:s sanktioner är tydliga, är det lugnt på gatorna i Caracas och folket kämpar på trots svårigheterna. Proletären har besökt det komplexa Venezuela.
Lördag i Caracas. Promenaden till dagens demonstration avbryts när himlen plötsligt öppnar sig. Tillsammans med ett hundratal andra söker vi skydd under en viadukt i väntan på att ösregnet ska upphöra.
Vägbanan fylls snabbt av vatten, och bilarna som passerar får köra igenom en allt djupare pöl av regnvatten som blandas med lera från vägkanten. De flesta saktar ner för att inte stänka ner folksamlingen men en svart stadsjeep gör tvärtom.
När föraren ser att det står fullt med rödklädda chavister i vägrenen gasar han på så att de närmaste leden blir dyblöta. En ögonblicksbild av klassförakt, men som möts av glädjetjut, skämt och skratt av de luttrade demonstranterna.
Kanske säger bilden också mer om dem, och deras attityd till svårigheterna de går igenom, än om hatet från deras politiska motståndare.
Demonstrationen är en av många som aldrig når svensk massmedia. Den är inte överdrivet stor med venezolanska mått mätt, men samlar ändå tiotusentals som går ut på gatan för att protestera mot den rapport om situationen för mänskliga rättigheter i Venezuela som FN:s högkommissarie för mänskliga rättigheter, Chiles före detta president Michelle Bachelet, presenterat.
Rapporten, som till skillnad från chavisternas demonstrationer blev en nyhet i Sverige, påstår att Venezuelas regering systematiskt kränker mänskliga rättigheter.
– Det är en usel och fullständigt partisk rapport, säger Bachelets motsvarighet i Venezuela.
Jag träffar henne i sitt kontor i den konstituerande församlingens byggnad vid Plaza Bolivar. Maria Alejandra Diaz är advokat, expert på Venezuelas konstitution och ordförande för kommissionen för mänskliga rättigheter i Venezuelas konstituerande församling.
Maria Alejandra Diaz sågar Bachelets rapport som bygger på intervjuer, varav mer än 80 procent är gjorda med personer som befinner sig utanför Venezuela.
– Hon har bara lyssnat till den ena sidan och utelämnar offren för oppositionens våld. För två år sedan var oppositionens våld så extremt att de brände 19 personer levande, bara för att de såg ut att vara chavister. Rapporten ignorerar också att landet är utsatt för ett kriminellt ekonomiskt krig. Vi får våra statliga konton frysta och våra tillgångar i utlandet stulna.
Maria Alejandra Diaz, som i tolv år arbetade i den USA-kontrollerade organisationen OAS, Amerikanska staternas organisation, blev arg men inte förvånad av rapporten.
– Eftersom jag vet hur multilaterala organisationer fungerar. Jag känner monstret inifrån och förväntade mig inget annat, eftersom de har bestämt sig för att stigmatisera Venezuela.
Hur är situationen för mänskliga rättigheter i Venezuela?
– Vi är påverkade av blockaden, som bland annat gör att vi saknar medicin och sjukvårdsutrustning. Blockaden påverkar kvaliteten på de offentliga tjänsterna, men vi har en stat som på alla sätt försöker säkra mat och medicin åt befolkningen. I Venezuela är el och bensin gratis, kollektivtrafiken är subventionerad, tunnelbanan i praktiken gratis. Tjänster som i andra länder innebär vinster för stora företag är subventionerade eller gratis hos oss.
Tre fjärdedelar av Venezuelas statsbudget går till sociala satsningar, olika så kallade misiones. Ett av de mest framgångsrika är bostadsprojektet Gran Mision Vivienda, härom veckan färdigställdes hus nummer 2.700.000.
– Men hur kan vi upprätthålla de här investeringarna när de tar ifrån oss vår inkomstkälla, det är dilemmat. Vi har också problem med livsmedelsförsörjningen eftersom vi fortfarande inte har tillräcklig livsmedelsproduktion i landet. Vi har avancerat men inte tillräckligt för att föda 30 miljoner människor.
Vilka påverkas av blockaden?
– Framför allt de mest sårbara i samhället. Äldre, barn, sjuka, handikappade – och kvinnorna inte minst.
Trumps deklaration är ett öppet övergrepp på alla juridiska internationella instrument för mänskliga rättigheter.
När vi träffas har Donald Trump några dagar tidigare meddelat att USA skärper sanktionerna mot Venezuela ytterligare och fryser alla den venezolanska statens tillgångar i USA. De senaste månaderna har USA blockerat Venzuelas oljebolag PDVSA och stoppat försäljning av kemikalier som behövs för att raffinera oljan.
– Det är en enorm utmaning. Trumps deklaration är ett öppet övergrepp på alla juridiska internationella instrument för mänskliga rättigheter. Blockader, ekonomiska trakasserier och unilaterala illegala tvångsåtgärder utgör brott mot mänskligheten.
Trump har sedan han blev president gått till hård attack mot Venezuela, men redan hans föregångare Obama utsåg Venezuela till ett nationellt säkerhetshot för USA.
– USA har kastat av sig masken. De försöker påtvinga det venezolanska folket så mycket lidande som möjligt för att folket i sin tur ska göra sig av med president Maduro. Det är politisk utpressning. De gör allt för att göra livet i Venezuela outhärdligt, för att sedan säga till världen att Venezuela inte kan ta hand om sin befolkning.
Tidigare har sanktionerna och det ekonomiska kriget från inhemska kapitalister lett till varubrist i butikerna. Nu saknas det inte längre varor i affärerna i Caracas. Allt finns att köpa för den som har råd, problemet är att den skenande inflationen gör att de flesta inte har det.
Här är Maria Alejandra Diaz kritisk mot regeringen, som hon tycker borde göra mer för att lönen ska räcka till basvarorna.
– Det är dessutom en konstitutionell rättighet. Jag tror att Venezuelas är en av få konstitutioner i världen som säger att minimilönen ska täcka basbehovet av livsmedel.
Den viktigaste åtgärden från regeringen för att avhjälpa bristen på mat i blockadens spår är livsmedelsprogrammet CLAP. Kraftigt subventionerade basvaror som dels delas ut en gång i månaden till dem med störst behov, och dels säljs på speciella marknader. Det är invånarna själva i bostadsområdena som administrerar programmet.
I stadsdelen Santa Rosalia står Carmen Miertes och väntar på sin tur att gå in och handla på en sådan marknad. Med sin pension som motsvarar minimilönen på 40.000 bolivares i månaden (cirka tre dollar i början av augusti, en månad senare knappt två dollar) är hon beroende av CLAP-programmet.
– Det är helt nödvändigt med de upptrissade priserna. En liter matolja i affären kostar 15.000 bolivares.
Hon lägger skulden för den skenande inflationen på regeringens fiender.
– Det här är resultatet av oppositionens konspiration. Många skulle inte hålla med mig, men jag är 66 år och har sett ett antal regeringar i det här landet. Vi fattiga var osynliga fram till att Chavez blev president. Nu har vi en röst och kan tala för oss.
En kvinna i kön som inte vill vara med på bild håller inte alls med.
– Ända sedan Chavez kom till makten har precis allt blivit sämre i Venezuela, säger kvinnan som vägrar erkänna minsta framgång för den så kallade bolivarianska revolutionen och är övertygad om att Maduro kommer att förlora nästa presidentval.
I oppositionsfästet Altamira, den stadsdel i östra Caracas där kuppmakaren och den självutnämnde presidenten Juan Guaidos anhängare håller sina manifestationer, möter vi en regeringsmotståndare som inte sätter några förhoppningar till demokratiska val. Och att USA:s och EU:s sanktioner skulle ha med den ekonomiska krisen att göra avfärdar han fullständigt.
Trots att han påstår att Venezuela är en diktatur, och säger att det är farligt att prata illa om regeringen, låter han sig glatt intervjuas och fotograferas. Den 55-årige mannen som arbetar åt en resebyrå säger att han inte röstat sedan han var 18 men att regeringen måste bort.
Hur ska det gå till om du inte röstar i valen?
– Det kan finnas en annan lösning. Jag säger inte att jag stödjer det till hundra procent, men man kan tänka sig en intervention från USA. Militärerna här kommer i alla fall inte att göra någonting, de stödjer regeringen.
Skulle det inte flyta venezolanskt blod på gatorna om det blev en intervention?
– Jo, en del. Men hur ska man annars göra? Folket här kommer inte att störta regeringen och inte militären heller.
Det är kusligt i den sköna eftermiddagssolen att höra tal om militär intervention. För trots alla motgångar är det slående hur lugnt det är på gatorna. Även när hela Caracas mörkläggs i ett strömavbrott i sex timmar tar folk det med ro. Annars är det ovanligt med strömavbrott i huvudstaden, medan andra delar av landet, fortfarande ett halvår efter de stora strömavbrotten i mars, bara har ström några timmar om dagen.
Byggnadsarbetaren Benito Anzola har lunchrast i Altamira. Han skrattar åt mediebilden av Venezuela som ett livsfarligt land att vistas i.
– Om det var så farligt, skulle du stå här och prata med mig då?
Som många andra har Benito Anzola, som säger att han varken stödjer regeringen eller oppositionen, ett extrajobb för att få det att gå ihop.
– Annars räcker det inte för att äta, man klarar sig inte på bara en lön längre. Jag tror att man kan klandra både blockaden och regeringen för den ekonomiska situationen. I vilket fall är det inte mot regeringen som blockaden slår. Det är vi vanliga arbetare som lider av den.
Pensionsåldern i Venezuela är 55 år för kvinnor och 60 för män. Elena Serpa är pensionär sedan 15 år tillbaka. För att få pensionen att räcka syr den före detta undersköterskan kläder åt bekanta och gör andra småjobb. Hon beklagar sig över hur inflödet av amerikanska dollar i Venezuela driver upp priserna.
– Politikerna har inte tagit sig an problemet med dollarn. Vi får betalt i bolivares men är tvungna att handla i dollar. I morse kostade ett kilo jordgubbar 10.000 bolivares, nu kostade de 15.000. Priserna stiger för varje minut, man måste köpa direkt.
Elena Serpa säger att hon egentligen är chavist, men att det mesta blivit sämre sedan Chavez dog 2013 och att hon inte röstat i några val sedan dess.
Jag tror att om USA lät oss vara ifred och regeringen tog i med hårdhandskarna mot spekulationen skulle det här landet fungera bra.
– Jag vet inte varför USA och andra länder ska lägga sig i våra affärer. Och vår regering är för snäll mot dem som spekulerar mot Venezuelas ekonomi. Men jag tror att om USA lät oss vara ifred och regeringen tog i med hårdhandskarna mot spekulationen skulle det här landet fungera bra.
Det görs dock, åtminstone blygsamma, insatser för att hålla emot prisökningarna. En dag stoppas bussen jag sitter på av polisen. Efter några frågor får konduktören, som tagit 4.000 bolivares för resan mellan Caracas och La Guaira, vackert gå runt och betala tillbaka 2.500 till alla passagerare för att han tagit ut överpris för resan. Därefter kan han lugnt köra vidare igen.
En ständig anklagelse mot Venezuela på ”diktatur”-temat är att det inte skulle finnas någon pressfrihet och att staten kontrollerar medierna. Jag frågar Ramon Rodriguez som är journalist på den statliga tv-kanalen Canal 8 och har studerat ägandet av medierna i Venezuela. Han suckar.
– Venezuela har 750 privata radiostationer jämfört med 150 statliga. Det finns åtta statliga tv-kanaler men 54 privata. Vad gäller pressen är 190 tidningar privatägda och tio statliga.
– Vi har total yttrandefrihet i Venezuela, och den missbrukas ständigt av oppositionen. Se bara på den självutnämnde presidenten Guaido som går fri trots att han offentligt uppmanat till en militärkupp.
Tillbaka till Maria Alejandra Diaz i den konstituerande församlingen. Hon tycker att Juan Guaido och hans kumpaner borde sitta i fängelse.
– I vilket annat land som helst hade de varit anhållna och dömda för förräderi mot fosterlandet. Och i USA, där dödsstraff existerar till skillnad från i Venezuela, hade de kunnat hamna i elektriska stolen. Även med en fängelsedom kan de inte betala skadan de gjort vårt land, men Venezuela respekterar rätten till liv.
Venezuelas konstituerande församling, som Maria Alejandra Diaz är en del av, existerar sedan två år tillbaka. Den är ett svar på att nationalförsamlingen är satt ur spel, efter att det oppositionskontrollerade parlamentet lät svära in ledamöter trots misstänkt valfusk.
– Vi har blivit tvungna att åta oss funktioner från den lagstiftande församlingen. Eftersom de vägrar att rätta sig efter en dom i högsta domstolen, säger hon.
– Dessutom har de ägnat sig åt att ropa på utländsk intervention, åt att hjälpa dem som plundrar våra resurser och de har bett USA om att blockera republikens bankkonton. Och ur de leden har det kommit en självutnämnd president. De går emot allt som står i konstitutionen.
Den konstituerande församlingen har 545 ledamöter, varav 335 är valda från sina kommuner. Därutöver finns valda representanter för olika grupper som kvinnor, funktionshindrade och ursprungsbefolkning.
Nästa år är det val till den förlamade nationalförsamlingen.
– Vi vet inte hur oppositionen kommer att agera. De är väldigt splittrade. Förmodligen gör de som de gjorde i valet till den konstituerande församlingen. Då bojkottade de valet och förlorade ett gyllene tillfälle att vara med oss i parlamentet. Men om de är i majoritet, som de säger att de är, borde de ju vilja gå till val och vinna.
Maria Alejandra Diaz menar att oppositionen har en annan, övergripande agenda.
– De vill förstöra nationalstaten, överlämna den till utländsk makt och göra sig själva till Venezuelas vaktmästare. Men Venezuela erkänner inte några vaktmästare, vi erkänner presidenter som väljs i allmänna val och som respekterar konstitutionen.