Kommentar: Borgerliga bryderier bakom Bulletinbråket

Det går inte så bra för Bulletin, den mörkblå högerns nya satsning. Tre månader efter lanseringen har ägarna och redaktionen råkat i luven på varandra – och det sker inför öppen ridå, till resten av medie-Sveriges stora förjustning.

Tino Sanandaji, liberal ekonom och en av initiativtagarna till Bulletin, är inte nöjd med redaktionens arbete. Redaktionen, och chefredaktören Ivar Arpi som tog över efter Paulina Neuding bara två månader efter lanseringen, tycker att ägarna lägger sig i.

De verkar ju vilja ungefär samma sak, en liberalkonservativ medieplattform som vågar prata ”klarspråk” om invandring och brottslighet (och Sveriges coronahantering). De tillhör alla samma övre skikt av samhället – även om de själva gärna framställer sig som underdogs. Så varför bråkar de egentligen?

Bulletin presenterades i december av Paula Neuding själv som ett resultat av hennes och Tino Sanandajis samtal om att det behövs ”quality press” i Sverige för att ”vända utvecklingen”. Bulletin skulle motsvara New York Times eller Wall Street Journal med ”fokus på kärnverksamheten” och ”evidensbaserad journalistik”. Bulletin skulle upplysa snarare än att driva en agenda.

Att Bulletin inte skulle ha en agenda är naturligtvis skitsnack. I den borgerliga journalistikens självbedrägeri är den egna klassmässiga agendan neutral medan allt som luktar kritik mot kapitalismen vänstervridet.

Journalistik är alltid en del av en agenda. All media tar i praktiken ställning. Från ledarsidan ner till vilka som intervjuas och vilka frågor som tas upp. Vissa – som Proletären – är bara ärligare med det.

Neudings och Arpis klassiskt borgerliga syn på journalistik står mot Sanandajis och de andra delägarnas marknadstänk, hämtat från tech- och finansindustrin. För dem är det självklart att ägarna har rätt att säga sitt – det är ju deras pengar som står på spel! Klicken, prenumeranterna och intäkterna måste in. Och då duger inte redaktionens ”sojabaserade lättmjölk”, för att använda Sanandajis ord.

Enligt Neuding var överenskommelsen från början att Sanandaji skulle ansvara för det ekonomiska med hjälp av sina kompisar från finansvärlden, Pontus Tholin och Atta Tarki. Affärsplanen byggde på några mindre lån och finansiering från ”kommande intäkter”, allt enligt techvärldens ”startup”-modell.

När media strax före jul avslöjade finansiärerna bakom Bulletin, försäkrade Paula Neuding att Bulletin skulle stå fria från särintressen – de gick bara in med lite pengar. Återigen det borgerliga självbedrägeriet. I verkligheten innebär ägandet makt och inflytande. Det gäller inte minst inom media.

”Vi ska inte ha en chefredaktör som inte vet att lära journalisterna vilken hand som matar dem”, som Peter ”Pirre” Wallenberg sa 1991 efter att han sparkat ut Svenska Dagbladets dåvarande chefredaktör Bertil Torekull.

Även om både Tino Sanandaji och Paula Neuding yrade om ”evidensbaserad journalistik” utan agenda är det inte svårt att se vilken agenda Bulletin har. En efter en har Bulletin knutit till sig mörkblått borgerliga skribenter i Ivar Arpi, Alice Teodorescu Måwe, Per Gudmundson, Thomas Gür, Mauricio Rojas och Carolin Dahlman – men också ett antal skribenter som sades komma från vänster.

I stort skriver de om samma frågor, som brottslighet, invandring och värderingsfrågor. Några av dem, som Thomas Gür, har lång bakgrund inom näringslivets nyliberala tankesmedjor.

Tino Sanandaji tillhör de liberala ekonomer som driver tesen att invandring (åtminstone flyktinginvandring) är skadlig för ekonomin och därmed bör stoppas.

Tesen grundar sig i begreppet ”zero marginal product workers” som säger att orsaken till arbetslöshet är att vissa arbetare är för lata eller för dåligt utbildade för att få jobb. En elitistisk teori som passar väl ihop med synen på invandringen som orsaken till kapitalismens problem.

Sanandaji växte upp i en USA-utbildad iransk överklassfamilj och överklasselitismen lyser igenom. Förutom en nedlåtande syn på kostsamma invandrargrupper har han samma syn på Sverigedemokraternas väljare som han beskrivit som ”ett gäng skånsk trash med låg IQ”.

Ivar Arpi däremot, kommer från ett medelklasshem i Majorna, Göteborg, och försöker framställa sig mer som konservativ ideolog än som liberal företagsvän. Han har beskrivit det som att ”kulturkriget” gjorde honom till höger och att dagens politiska skiljelinjer handlar om invandring, snarare än andra frågor. På Svenska Dagbladet (och på Twitter) har han agerat en slags konservativ spjutspets de senaste åren, allt för att vinna ”kulturkriget” mot vänstern.

Både Sanandaji och Arpi tillhör den samling borgerliga ledarskribenter, ideologer och ekonomer som insett att det inte går att köra på i gamla nyliberala hjulspår hur som helst. Kapitalismen dras med allt för stora problem och motsättningar, och missnöjet med samhällsutvecklingen är för stor.

Ska systemet räddas, både från sig självt och från potentiella antikapitalistiska krafter, behövs en ideologi som både slår vakt om samhällets sammanhållning (genom värdekonservatism och nationalism) och det ekonomiska systemet (genom fortsatt ekonomisk liberalism).

Målet är att gifta invandringsmotstånd och värdekonservatism med en liberal och positiv syn på marknadsekonomi och kapitalism – liberalkonservatism. Men vägen dit lär inte bli lätt. Motsättningarna på Bulletins redaktion är kanske bara en reflektion av härvan av motsättningar inom borgarklassen.