Corbyn och det magiska ordet

Åtta parlamentsledamöter för Labour har lämnat partiet och bildat en självständig parlamentsgrupp. Den föregivna anledningen är antisemitism inom Labourpartiet, men vad det framför allt handlar om är brexit och Labours vänstersväng med Jeremy Corbyn.

Tre ledamöter från det konservativa partiet har därefter också lämnat sitt parti för att göra gemensam sak med den nybildade ”Independent Group” och försöka stoppa brexit.

De politiska orsakerna till att Labourledamöterna lämnar går långt djupare än ”antisemitism” (läs Israelkritik). Ändå är anklagelserna talande, och de grundlösa påståendena har blivit det skarpaste vapnet i drevet mot Corbyn.

Det ska direkt slås fast att det definitivt finns ett problem med verklig antisemitism i Storbritannien. Luciana Berger, en av de som lämnat, har blivit utsatt för högst reella trakasserier och dödshot för att hon är judinna – men hoten har kommit från högerextremister. Ändå menar hon att hon blev tvungen att lämna Labour för att partiet är ”institutionellt rasistiskt”.

Det senaste kapitlet i den tröttsamma historien om antisemitism i Corbyns Labour började i måndags, när sju Labourledamöter deklarerade att de inte längre kan vara medlemmar i partiet. Två dagar senare lämnade även Joan Ryan. Sex av de åtta tillhör den pro-israeliska organisationen Labour Friends of Israel, där Joan Ryan själv är ordförande.

Ryan är extra intressant i sammanhanget. Hon blev känd för att 2016 ha fabricerat en anklagelse om antisemitism mot en partikamrat och meningsmotståndare i Palestinafrågan. Det avslöjades i den al-Jaziraproducerade undercoverdokumentären The Lobby, om hur Israel pumpar in pengar i brittisk politik.

I filmen syns Joan Ryan också diskutera – med en israelisk agent på ambassaden som efter filmen fått lämna landet – en betalning på 1 miljon pund från Israel till propagandaändamål i Storbritannien.

Åtta högersossar och sionister lämnar alltså ett parti som vuxit till mer än en halv miljon medlemmar med Jeremy Corbyn som ledare. Det kan tyckas försumbart, men så framställs det knappast i den blodtörstiga brittiska pressen. 

Corbyns nummer två, Tom Watson, gör också sitt bästa för att förstöra för partivänstern genom att med sorg i blicken beklaga avhoppen och prata om hur partiet måste ”ta tag i problemet”.

Vänsterfalangen Momentum i Labour är istället förbannade på avhopparna och kräver att nyval ska hållas i deras valkretsar – de valdes på Labours manifest och bör prövas på nytt mot officiella Labourkandidater, menar Momentum och Corbyn, men avhopparna vägrar.

Debatten i Storbritannien är ett exempel på hur flitigt antisemitkortet används av Israels vänner. Förutom många miljoner shekel ligger ett planmässigt arbete och smarta propagandister bakom kampanjen, som först och främst handlar om att motverka den växande bojkottrörelsen BDS – som skrämmer skiten ur terrorregimen i Jerusalem – men som spiller över på palestinavännen Corbyns möjligheter att bli premiärminister.

Israels ambassadör i Storbritannien, Mark Regev, kan i tidigare nämnda The Lobby ses instruera Israelvänliga Labourmedlemmar i vilken ”progressiv” vokabulär de bör använda för att försvara apartheidstaten.

Platsen där Regev informellt håller hov för ett tiotal sympatisörer är Labours partikonferens i Liverpool. För att stävja att det är ”modernt” bland progressiva att försvara palestiniernas rättigheter, gäller det att prata om hur Israels fiender i Hamas och Hizbollah är homofober, kvinnofientliga och reaktionära, förklarar Regev för sin publik.

Men framför allt är det det magiska ordet antisemitism, som i det sjuka debattklimatet inte längre bara används för att tysta Israelkritik utan med framgång går att kleta på alla som utmanar det stenhårda brittiska klassamhället.

Och antisemit är inte det enda tillmälet som används. I måndags morse kallades journalisten och Corbynsupportern Michael Segalov i direktsändning för ”självhatande jude” av skandalförfattaren Tom Bower. Bower var i ITV:s morgonstudio för att han skrivit en bok om Jeremy Corbyn, som enligt Bower inte bara är antisemit utan också ”en kommunist som är farlig för Storbritannien”.

Corbyns vänsterretorik är försiktigare än dess rykte, men måste ses i ljuset av Tony Blairs nyliberala New Labour. Motståndet mot vänstersvängen är starkt och välorganiserat, och Corbyns största fiender sitter knappast i Knesset i Jerusalem. De finns på mycket närmare håll, i finanskvarteren i London, bland mediemogulerna som hatar honom och inte minst i hans eget parti. 

Men om Corbyn lyckas bli premiärminister eller inte kan mycket väl hänga på det magiska ordet – som i sionisternas nyspråk inte har det minsta med judehat men en hel del med terrorstaten Israel att göra.