Country med klass

– På ett sätt är jag klar med det där, säger David och syftar på 10 års turnerande med olika musikprojekt. Jag orkar inte spela på krogen längre. Texterna försvinner i vimlet och det är alltid mer fokus på öl än på själva musiken. Och jag fattar det. Folk kommer dit för att dricka. Det är inget fel, men jag vill göra nått annat.

– Det är betydligt roligare att arrangera spelningar tillsammans med andra, som ett kollektiv. Fokus är inte det kommersiella intresset, snarare att bygga upp något och vara stolt över det. I våras lyckades vi dra in 25.000 kronor till Svenska Hamnarbetarförbundet och 12.000 till strejkrättsrörelsen.

Något som är återkommande för den amerikanska folkmusiken är porträtteringen av människors vardag, oavsett hur bister och grym den är, och med Brobrännaren önskar David återknyta till denna tradition.

– När vi startade Spinning Jennies så var jag aldrig ute efter att skriva politiska låtar. Jag ville beskriva hur vanligt folk har det. Utgår man från det så kommer vänsterpolitiken automatiskt. Men det gäller att inte knäppa någon på näsan. Det går liksom inte att åka till Söderhamns stadshotell och be publiken resa sig för att sjunga internationalen innan man börjar spela. Då stänger folk av.

– Jag minns att bandet The Dubliners hade en ganska bra filosofi kring det här. På varje skiva skulle en låt handla om kärlek, en låt om att dricka öl och en låt om politik. Så länge dessa tre element fanns med kunde de andra låtarna handla om va fan som helst.

Men politiken kan också vända musiken ryggen. Det fick pionjärerna inom den amerikanska folkmusiken i Sverige reda på.

– När jag pratar med musiker som spelade amerikansk folkmusik på 70-talet så blir jag förvånad över den samtida vänsterns förhållningsätt till dem. Banden behövde säga att de spelade irländsk folkmusik istället för amerikansk. Det var på något sätt mer ”vänster”. Vad har man för syn på klass då?

Den mest uppenbart politiska låten som finns på skiva är låten ”Röd”, vars titel är ganska självbeskrivande för innehållet.

– Några av de som lyssnar på mig kan komma att rygga tillbaka. Men jag tror ändå att ärlighet varar längst. Kolla bara på Jerry Williams, Björn Afzelius eller Pia Sundhage. De är ju folkliga och står samtidigt upp för sina principer. Man får heller inte glömma bort: Att inte ta ställning är också ett ställningstagande.

– Arbetet med skivan har pågått under tre år nu, mycket tack vare mitt dagjobb som lokalvårdare och vitvinsansvarig på ett Systembolag på Södermalm. Jag har aldrig haft ett jobb som tillåter att jag har mobilen eller datorn framme, så allt det där måste skötas när jag kommer hem.

Gustav Erlandsson Holmqvist och Jonas Öhlund är medproducenter och har varit delaktiga i utvecklingen av soundet och valet av låtar.

– På ett sätt är skivan ett avstamp i något större än bara country. Men de berättande texterna finns kvar.