Ledarkrönika: Därför har kärnkraftskramarna fel

Så var det dags igen. En bister köldknäpp i februari gav kortvarig brist på el i södra Sverige och genast poppade kärnkraftskramarna upp som påskliljor om våren. Och då tänker jag inte bara på högerns hårda garde, anförda av radarparet Ulf Kristersson och Jimmie Åkesson, utan också och inte minst beklagligt på diverse vänsterpopulister, som likt döda fiskar flyter med i den opportunistiska strömmen.

Spektaklet är bedrövligt.

Sakförhållandet är att Sverige är nettoexportör av el. Det är bara under extrema omständigheter, som under polarkylan i februari, som Svenskt Kraftnät, SKV, tvingas importera el, alternativ skramla igång oljekraftverket i Karlshamn.

Under 2020 exporterades 15 procent av den svenskproducerade elen. SKV:s prognos säger att andelen kommer att öka till 20 procent år 2023, detta trots att sex av ursprungligen tolv kärnkraftsreaktorer stängts av 1999-2020.

Det råder ingen elbrist i Sverige. Vilket är orsaken till att Ringhals 1 inte startades upp igen våren 2020 som planerat. Med ett överskott på el var den dyra kärnkraftselen inte kommersiellt lönsam.

Sant är att det råder brist på överförings- och lagringskapacitet. Elen produceras huvudsakligen i Norrland och den konsumeras mestadels i södra Sverige. Med en allt större andel vindkraft i elproduktionen (17 procent) produceras dessutom mindre el på det ofta vindfattiga vinterhalvåret, då konsumtionen är som störst.

Detta har varit känt ända sedan folkomröstningen 1980, som beslutade om att avveckla kärnkraften. Men med den kortsiktighet som är typisk för kapitalismen har inget gjorts för att lösa de logistiska problemen, trots att tekniska lösningar finns. Istället har elmarknaden avreglerats.

Här finns definitivt ansvar att utkräva.

Vad gäller kärnkraften har inget förändrats till det bättre sedan 1980. Den reaktor vid Ringhals som firma Ulf & Jimmie med doakör vill sätta igång igen är över 40 år gammal. Det krävs jättelika investeringar för att göra den någotsånär säker och ändå blir den aldrig helt säker.

Kärnkraftsolyckorna i Harrisburg (1979), Tjernobyl (1986) och Fukushima (2006) har faktiskt ägt rum. Kärnkraften är livsfarlig. Lägg därtill att avfallsfrågan är fortsatt olöst.

Detta är smått ironiskt. Samma vecka som kärnkraftskramarna poppade upp rapporterade Svensk Kärnbränslehantering AB att mellanlagret Clab utanför Oskarshamn snart är fullt. Där finns nu 7.300 ton utbränt kärnbränsle. Som måste förvaras i 100.000 år för att radioaktiviteten ska klinga av.

Samtidigt rapporteras fortsatta problem vid slutförvaret i Forsmark. De kapslar av gjutjärn och koppar som ska förvara avfallet håller inte måttet. Risk finns för att radioaktivitet kan läcka ut i grundvattnet.

Så ser det ut. Kärnkraften är farlig och dess avfallsproblem är inte lösta. Ändå vill kärnkraftskramarna producera nytt avfall. Med statlig jättesubvention.

Detta är rena dårskapen. Vad som krävs i ett land som producerar ett överskott av el är en utbyggnad av kraftnätet så att elen når konsumenterna, fortsatt utbyggnad av förnyelsebara energikällor, samt en statligt planerad satsning på system för ellagring.

Avveckla kärnkraften!