Andra världskriget 80 år: De första skotten

Det finns en minnesvård på halvön Westerplatte i norra Polen. Stora plåtbokstäver stavar ut orden Nigdy więcej wojny. Aldrig mera krig.

Det var här andra världskriget började. Åtminstone som det brukar beskrivas i väst.

Den 1 september 1939 klockan 04.45 avfyrade den tyska pansarkryssaren Schleswig-Holstein de första skotten. Skott som markerade början på ett krig som kom att vara i nästan sex år och kosta omkring 60 miljoner människor livet. 

Historiens största slakt.

Över fem miljoner polska medborgare miste livet under krigsåren. Nästan en femtedel av befolkningen. 

Än har såren inte läkts. I Polen är kriget allestädes närvarande.

Det gör sig påmint i odetonerade bomber som grävs upp vid vägarbeten, i segslitna juridiska tvister om åkrar och fastigheter, på minnestavlor och på gravstenar. I skotthål på fasaderna.

Det gör sig påmint i den utländska Auschwitzturismen, i de svulstiga krigsfilmerna på tv, i tidningskioskerna och i kampen om historien, som förts i både facklitteratur och utställningshallar, men också i lagstiftande församlingar, och på gator och krogar. Ibland med knytnävar och krossade flaskor. 

Såren är inte bara oläkta. De är ofta hopplöst infekterade.

Ett krig som kom att vara i nästan sex år och kosta omkring 60 miljoner människor livet.

Hur gick det till för åttio år sedan när Europa sattes i brand?

Förspelen var många. Under det föregående årtiondet hade fascismen i dess olika former vuxit världen över. Länder där den segrat visade tidigt att de utgjorde ett hot mot världsfreden. 

Det kejserliga Japan ockuperade Manchuriet redan 1931 och Italien invaderade Etiopien 1935. Nazityskland spann vidare på krigstråden. Först med sin inmarsch i det demilitariserade Rhenlandet 1936, sedan tillsammans med Italien i sitt aktiva stöd till general Francos fascistiska uppror mot den demokratiskt valda regeringen i Spanien åren 1936-1939. 

1938 införlivades Österrike i det stortyska riket. Samma öde drabbade de tyskspråkiga områdena i Tjeckoslovakien. Allt med Storbritanniens och Frankrikes medgivande. 

Våren 1939 ockuperades hela Tjeckien. Slovakien omvandlades till fascistisk satellitstat.

Nazisternas och det tyska storkapitalets blickar riktades sedan mot Polen. Planen var att tömma ”tyska” områden i de västra och nordvästra delarna av landet på polacker och inlemma dessa områden i riket. Resten av Polen skulle göras till en koloni. 

Produktionsmedlen – fabrikerna och gruvorna – skulle beslagtas från den polska borgarklassen. Polacker skulle få lov att arbeta för det tyska ”herrefolket”. Till svältlöner, naturligtvis. 

Judar skulle reduceras till slavar. På sikt utrotas. 

Den tyska naziregimen hade tre grundläggande egenskaper. 

Den var backad av en ”massrörelse”, en klassmässig kompott som i huvudsak bestod av arga småborgare och tjänstemän, men också många icke-organiserade och icke-klassmedvetna arbetare. En hel del tras-
proletärer – gangstrar och fängelsekunder – slöts in i deras led, och agerade ofta muskler vid demonstrationer. 

Det som höll samman denna röra var partiet och dess mål – att eliminera ”fienden” och återupprätta Tyskland som stormakt. Fienden hade många former – kommunister, judar, ”degenererade” element. Och alla som hade mage att säga emot.

Nazismen tjänade också den tyska kapitalistklassens intressen. Den användes som verktyg för att slå mot fackföreningar och progressiva krafter, och kväsa de revolutionära strömningar som grodde i landet under mellankrigsåren. De paramilitära ”brunskjortorna” bankade ner kommunister och arbetare som höjde sina röster. Efter maktövertagandet 1933 införlivades en stor del av denna styrka i statsapparaten. 

Slutligen var nazismen också ett uttryck för den revanschistiska tyska imperialismen. Hitlers krav på Lebensraum, ”levnadsrum”, skulle uppfyllas på bekostnad av de slaviska folken. Nazisterna såg dem som undermänniskor. Det är en åsikt som ekat genom hela den tyska historien, men drogs till sin spets i den nazistiska ideologin.

Som antikommunister såg Hitler och hans hantlangare även ett framtida korståg mot Sovjetunionen som sin plikt. Landvinningarna i öst skulle bli språngbräda för ett sådant.

Hitlers krav på Lebensraum, ”levnadsrum”, skulle uppfyllas på bekostnad av de slaviska folken. Nazisterna såg dem som undermänniskor.

Tjugo år innan andra världskriget hade Polen återuppstått som suverän stat efter ett och ett kvarts århundrade av frånvaro på Europakartan. För detta hade polackerna den ryska revolutionen, ententeländernas seger i första världskriget och naturligtvis sin egna nationella rörelse att tacka.

Versaillesfredens gränsdragning gjorde det tyska Ostpreussen avskiljt från ”Stortyskland”. Det smala polska landområde som sträckte sig upp till Östersjön och avskilde den tyska provinsen kallades för ”den polska korridoren”. Öster om korridoren låg den fria staden Danzig (Gdańsk). Norr om Danzig låg Westerplatte, som mellan åren 1926 och 1939 var tillerkänt Polen för bruk som militärdepå.

Korridoren användes senare som  förevändning för Nazityskland att invadera Polen.

Liksom de flesta länder i Europa vid denna tid hade Polen en borgerlig, nationalistisk regering. Landet hade i ett årtionde styrts med järnhand av fältmarskalken och ”landsfadern” Józef Piłsudski. Efter hans död 1935 övergick Polen till att, åtminstone formellt, vara en borgerlig demokrati av europeiskt snitt. Legitimiteten i denna demokrati kan dock ifrågasättas. Till exempel bojkottades valet 1935 av över hälften av väljarkåren. Detta i protest mot den regerande högerns valmanipulation och undertryckande av oppositionen.

Mellankrigstidens stormaktsdrömmar, som 1920 ledde till expansionskrig mot Ukraina och det unga sovjetryssland, var skrinlagda.

Nu gjorde polackerna sig beredda på det tyska hotet. 

Sovjetunionen var tidigt med att uppmärksamma Nazityskland som ett hot mot freden och ville redan 1932 bygga en antifascistisk front med bland andra Storbritannien, Frankrike och Polen. 

Polen vägrade, eftersom man inte kunde acceptera att Röda armén skulle få marschera genom landet. ”Med tyskarna förlorar vi vår frihet, med ryssarna förlorar vi vår själ”, som det hette.

Ett, med facit i hand, ödesdigert beslut. 

Istället ingick Polen i en egen pakt med Storbritannien och Frankrike.Enligt denna skulle de två stormakterna komma till Polens undsättning vid händelse av krig. Ett ganska tomt löfte, skulle det visa sig.

Ur realpolitisk nöd ingick Sovjetunionen i en ickeaggressionspakt med Nazityskland. Inte en allians, som många hävdar. 

Denna skulle ge Sovjetunionen tid att ställa om sin industri till ökad krigsproduktion inför ett anfall man på goda grunder såg som oundvikligt.

Pakten innefattar ett hemligt protokoll, som anger intressesfärer i Polen vid händelse av den polska statens upplösning. Sovjetunionen ville av säkerhetsskäl ha en ”buffertzon” mellan moderlandet och Tyskland.

Avtalet får namn efter de två ländernas utrikesministrar – Molotov och von Ribbentrop.

Så till den 1 september 1939. Under natten hade Nazityskland positionerat sina soldater vid den polska gränsen.

04:40 på morgonen anfaller det tyska flygvapnet, Luftwaffe den västpolska staden Wieluń. Fem minuter senare avlossar Schleswig-Holstein de tidigare nämnda skotten mot den polska garnisonen på Westerplatte, och den tyska hären träder över gränsen.

Den tredje september förklarar Frankrike och Storbritannien formellt krig mot Tyskland. Men hjälpen uteblir.

Efter en vecka har tyskarna intagit Danzig och den polska korridoren. Efter två veckor har de omringat huvudstaden Warszawa.

Polackerna kämpar tappert, men är tekniskt och numerärt underlägsna. 

Det är nu den 16 september. Regeringen och delar av den militära ledningen flyr landet. Den polska staten upphör att existera.

17 september. Den sovjetiska armén äntrar Polen i öst och tar de områden som polackerna erövrat i anfallskriget två årtionden tidigare. Detta i enlighet med Molotov-Ribbentroppakten.

I samtida polsk historieskrivning heter det ofta att landet helt plötsligt fick utkämpa ett tvåfrontskrig. Men varken den polska exilregeringen eller dess allierade förklarar krig mot Sovjetunionen. Faktum är att det internationella samfundet betraktar den sovjetiska åtgärden, att skapa en buffertzon i ett land som i juridisk mening inte längre fanns, som befogad.

Polackerna kämpar tappert, men är tekniskt och numerärt underlägsna. 

Den polska överbefälhavaren Edward Rydz-Śmigły som befann sig i landet ytterligare en dag, gav till och med order om att inte bemöta de sovjetiska trupperna.

Att ett antal liv ändå skördades på ”östfronten” var främst på grund av att ordern inte nådde fram till alla förband i tid.

I sovjetisk historieskrivning kallas händelserna för ”befrielsen av västra Ukraina och västra Vitryssland”. En något överdådig benämning.

Den brittiska och franska hjälpen lyser med sin frånvaro. Tyskarna slår ner resterna av den polska armén. 

Warszawa kapitulerar den 27 september efter en serie skoningslösa bombanfall.

Några motståndsfickor finns kvar i landet. De håller ut i en dryg vecka till. 

Ockupationen är ett faktum.

ÅR AV SORG OCH MOTSTÅND

13 september 1939. Några dagar innan den polska regeringen flyr och landet de facto är förlorat. 

Ett potatisfält i utkanten av Warszawa. Tolvåriga Kazia Mika sörjer sin två år äldre syster Andzia som precis dödats i en av Luftwaffes många räder.

Den amerikanska fotografen Julien Bryan, som skildrade krigets första veckor, beskrev händelsen på följande sätt: ”Först verkade hon inte förstå varför hennes syster inte svarade på tilltal. Hon tittade häpet på oss. Jag lade min arm runt henne och försökte trösta henne. Hon grät. Jag började också gråta. Det gjorde även de två polska officerare som var med mig.”

Bryan träffade Mika igen på ett besök i Polen tjugo år senare. Hon arbetade som städerska på en läkarskola. Han frågade henne ifall hon kom ihåg den dagen.

– Om jag gör, svarade hon.

– Det var dagen jag förlorade min syster. Det var första gången jag såg döden. Det var också första gången jag träffade en utlänning – dig.

Omkring 200 000 polacker miste livet till följd av Nazitysklands anfallskrig i september 1939. Men det var bara början.

Under de följande sex krigsåren dog över fem miljoner polska medborgare. De mördades i de nazityska koncentrationslägren, i summariska avrättningar eller svalt ihjäl. Många stupade också kämpandes. 

Polen hade flera välorganiserade motståndsrörelser – både borgerligt nationella och socialistiska. Dessa rök inte sällan ihop.

Tiotusentals polska soldater stred också i Röda armén och under brittiskt befäl. De kämpade på alla fronter och utmärkte sig ofta i tapperhet.

SANNINGEN ÄR KRIGETS FÖRSTA OFFER

Kriget startar egentligen dagen innan den 1 september, med en nazitysk bluff.

Den så kallade ”Gleiwitzincidenten” var ett iscensatt angrepp mot den tyska radiostationen Sender Gleiwitz i Gliwice i övre Schlesien. Ett antal provokatörer, iklädda polska uniformer, tog över stationen, band fast radioteknikerna i källaren och meddelade lyssnarna att stationen nu befann sig i polska händer.

Incidenten användes av den nazityska propagandaapparaten som bevis på polsk provokation.

GOTT MIT UNS

Gud är med oss. Så stod det med stora bokstäver på de nazityska soldaternas bältesspännen. 

På bilden syns två tyskar plocka ner den polska örnen från en myndighetsbyggnad i hamnstaden Gdynia, norra Polen. Örnen ersattes med hakkorset och återstoden av Polen blev ”Generalguvernementet”.

Övergreppen som tyskarna begick under den fem år långa ockupationen beskrivs ofta som de värsta och mest omfattande krigsbrotten i världshistorien.

Till de mörkaste kapitlen hör det industriella mordet på miljontals judar, i vad som senare kom att kallas Förintelsen.

Innan kriget hade Polen Europas största judiska befolkning, omkring tre miljoner. Av dessa överlevde några hundra tusen, varav de flesta flytt utomlands, främst till Sovjetunionen.

MYTERNA ÄR MÅNGA

Polen bär naturligtvis ingen skuld till kriget. Men med det sagt så var landet inte heller någon fredsduva. 

Även om mellankrigstidens stormaktsdrömmar lagts på is vid denna tid var militarismen en stor del av den borgerliga regimens samhällsbygge.

Polen missade heller inte ett tillfälle att spänna musklerna i närområdet. Det var till exempel snabbt med att roffa åt sig Zaolzie, en nordlig, till delar polsktalande, region i Tjeckien i samband med Nazitysklands ockupation innan krigsutbrottet. Detta spelade naturligtvis Nazityskland i händerna, då det kunde måla upp Polen som ”meduppdelare” av Tjeckoslovakien.

Den nazityska propagandaapparaten var effektiv. En av dess största myter om septemberkampanjen lever kvar i många länders historieundervisning än idag. Den är om dumstridiga polacker som på hästrygg försöker möta den motoriserade nazityska invasionsstyrkan.

Att den tyska hären var motoriserad och modern är sant, men liksom de flesta arméer vid den här tiden hade den en fot kvar i det forna. Tyskarna hade till exempel över en halv miljon hästar i sin armé.

Hästar var det vanligaste fortskaffningsmedlet i terräng vid den här tiden. I det militära användes de främst som draghjälp, men även under rekognoseringsuppdrag. 

Den polska armén må ha varit tekniskt underlägsen, men den visste naturligtvis bättre än att ha som strategi att rida in i strid mot pansarvagnar. Det hände dock att hästburna grupper av ren slump stötte på pansarkolonner.