90 år sedan Ådalshändelserna: De stupade i kampen mot lönesänkningarna

Börskraschen i USA i oktober 1929 slog hårt mot den kapitalistiska ekonomin inte bara i USA. I Sverige inledde arbetsköparna en samordnad kampanj för rädda så mycket som möjligt av sina vinster genom att pressa ner arbetarnas löner. De första stora attackerna riktade sig mot textilarbetarna som svarade med strejk: 30.000 textilarbetare strejkade under vintern 1930-31.

Värst drabbades träindustrins arbetare. De var skogsarbetare, sågverks- och flottningsarbetare liksom tändsticks- och pappersmassearbetare. Även gruvarbetare och sjömän fick känna på kraftiga lönesänkningar på mellan 20 och 30 procent.

Medan de lokala arbetarfacken oftast tog ställning för arbetarkampen, vägrade LO-ledningen ofta att göra det. Den var till exempel emot pappersarbetarnas strejk 1932 och byggstrejken 1933-34. 

Arbetslösheten var mellan 20 och 25 procent och i vissa delar av landet, med skogs- och massaindustri, så hög som 80 procent. Arbetare och deras familjer svalt.

Storkapitalets ledande tidning Svenska Dagbladet krävde på ledarplats ännu hårdare tag mot arbetarna, och att det svenska kapitalet skulle låta sig inspireras ännu mer av Europa där man, som SvD skrev, ”överallt i industriländerna bevittnat hurusom kraftiga ansträngningar göres för att genom ytterligare lönereduktioner öka avsättningen. Den svenska lönenivån kan omöjligen kvarstå som ett ekonomiskt relikt från en svunnen tid”.

I Halmstad strejkade brädgårdsarbetare under våren 1931. Strejken, som backades upp av hela stadens arbetarbefolkning, möttes av utkommenderad militär och ett utlyst undantagstillstånd där beväpnad militär och polis patrullerade på gatorna: ett genrep för att sätta in vapen mot strejkande arbetare. Det var i april, bara tre veckor före skotten i Ådalen. Arbetarsidan utlyste generalstrejk för att få bort strejkbrytarna, men LO:s centralstyrelse motsatte sig den.

Samtidigt gav den liberala regeringen under statsministern Carl Gustaf Ekman sitt helhjärtade stöd till SAF-basen Ivar Larsson när han förklarade arbetsköparnas strategi under strejken i Halmstad: ”Nej, enda riktiga lösningen var utkommenderingen av militär med vapen – bajonetterna på – kulsprutor, tårgas, strålkastare. Då först blev det lugnt.”

Folkpartisten Ekman agerade inte själv. Han var helt i händerna på den svenska storfinansens ledande gestalt Ivar Kreuger. Denne hade börjat sin bana med att slå ihop de svenska tändsticksfabrikerna till en världsledande monopolkoncern och han gjorde enorma vinster – Kreuger agerade lånegivare till stater som inte kunde handskas med sina ekonomier, bland dem nya länder i östra Europa, men också till Tyskland som betalade av på sin krigsskuld.

Kreuger var Sveriges dominerande kapitalist: 1930 svarade Kreugers företag för 64 procent av omsättningen på Stockholmsbörsen. Han kontrollerade flera stora svenska industriföretag och hade intressen i gruvnäringen, telekommunikations- och verkstadsindustrin – samt i pappersmassaindustrin. Han ägde också delar av filmindustrin, tidningar och kraftverk.

Ivar Kreugers ord var lag i politiken och i CG Ekmans folkpartistiska kretsar lyssnade man gärna. När Kreuger 1932 tagit livet av sig – alternativt blivit mördad – avslöjades det att Ekman var en köpt lakej som använde sin ställning som statsminister till att utföra de order han fick från Ivar Kreuger. Ekman hade fått kontant betalning för sina tjänster.

Ivar Krueger var en av de storkapitalister som låg bakom försöken att kväsa den kämpande arbetarrörelsen. Arbetsköparna organiserade med finansiell hjälp från Redarföreningen en professionell strejkbrytarorganisation, Surtaxkommittén, redo att sända strejkbrytare dit de behövdes för att slå ner arbetarkampen.

Familjen Versteegh hade inga invändningar mot att använda Surtaxkommittén för att ta in strejkbrytare. Versteeghs, ursprungligen från Holland, hade byggt upp en stor koncern av företag inom träindustrin; sågverk, sulfitfabriker och sliperier. Dessutom ägde familjen enorma arealer skog. Familjen ägde bland annat Marmaverken samt Graningeverken i Sandviken och Utansjö i Ådalen. Familjens överhuvud Gerard Versteegh var aktivt inblandad i försöken att pressa ned arbetarnas löner.

De första åren av 1930-talet präglades av hård klasskamp, i Ådalen men också på andra platser. I Helsingborg strejkade 2.000 gummiarbetare mot lönesänkningar 1930. Arbetare strejkade i Clemensnäs och Sandarna 1932 och den stora sjömansstrejken 1933 samt konflikterna inom byggbranschen 1933-34 och flera andra, märktes också. 1929 hade strejkrörelsen omfattat 10.000 arbetare. Tre år senare över 95.000.

Under hösten 1930 hade strejkkampen också nått cellulosafabriken i Marma-Långrörs AB i Marmaverken i Hälsingland. Företagsledningen hade beslutat att sänka de förhandlade lönerna och genomföra andra försämringar för arbetarna. När bolaget vägrade förhandla gick arbetarna ut i strejk i början av oktober 1930.

Bolaget svarade med att ta in strejkbrytare, och arbetare på andra arbetsplatser gick ut i sympatistrejk. Däribland arbetarna på Versteeghägda Graningeverken i Sandviken och Utansjö i Ådalen.

Statsminister Ekman hade makten att beordra de ansvariga på plats i Ådalen att kalla tillbaka strejkbrytarna. Han vägrade.

När koncernledningen hämtade in strejkbrytare reagerade arbetarna med berättigad ilska. I Sandviken konfronterade de strejkande arbetarna brytarna ombord på lastfartyget Milos. Några av strejkbrytarna, studenter men också professionella och beväpnade brytare, fördes med till Kramfors.

Brytarna hade inkvarterats i Lunde, och när bolaget vägrade skicka hem dem lade hela Ådalen ner arbetet. Svenska transportarbetareförbundets avdelning 40 kallade till ett protestmöte i Folkets Park i Frånö. Mötet beslöt att organisera en demonstration och tåga mot Lunde.

Det var Kristi himmelfärdsdag den 14 maj 1931. Det som skedde i Lunde den där vackra vårdagen, kommer att för alltid vara en del av den svenska arbetarrörelsens historia.

När demonstrationen, med parollen För Marma-arbetarnas seger, nådde Lunde öppnade den utkommenderade militären eld med revolvrar, gevär, kulsprutegevär och en kulspruta. Det är värt att notera att det inte fanns några värnpliktiga soldater i den militära kontingenten i Lunde, enbart befäl och stamanställda underofficerare.

När skottsalvorna tystnat, sedan den unge trumpetaren Tore Andersson i demonstrationstågets orkester, Väja-Dynäs hornorkester, blåst den militära signalen för eld upphör, låg fem unga arbetare döda i gruset på vägen i Lunde.

Fabriksarbetaren Eira Söderberg, 20 år.

Snickeriarbetaren Erik Bergström, 30.

Sågverksarbetaren Evert Nygren, 21.

Sjömannen och kocken Sture Larsson, 18.

Pappersarbetaren Viktor Eriksson, 34 år.

Utöver dem sårades fem personer: PA Wide, Ture Abrahamsson, EG Lidén, Ragnar Öhman och Oskar Berggren.

Efterspelet till morden i Ådalen visade det svenska samhällets sanna klassansikte. Svenska Dagbladet och högerpressen fortsatte att hetsa mot arbetarna. SvD:s rubrik dagen efter morden på de fem var ”Blodigt upplopp i Ådalen. Militären tvingas öppna eld”. 

Men också ledande socialdemokrater tog avstånd från arbetarna. Blivande statsministern Per Albin Hansson menade att arbetsgivarna var korttänkta men att det var kommunisterna som provocerat fram det militära angreppet med händelserna ombord på ångfartyget Milos. Som statsminister från 1932 vägrade Hansson ge de dömda amnesti.

Motståndet mot det organiserade strejkbryteriet hade bestraffats hårt redan före Ådalshändelserna. Tio arbetare i Skene i Västra Götaland dömdes 1934 till höga straff för att de konfronterat strejkbrytare under en textilarbetarkonflikt. I Stockholm, Östersund och andra platser dömdes arbetare till böter för att de visat strejkbrytare sitt rättmätiga förakt.

Nu tog Versteeghs, Kreuger och C.G. Ekman, och deras uppbackare inom storfinansen och den parlamentariska högern, sin hämnd.

I Ådalen dömdes Sveriges kommunistiska partis (SKP) lokale ledare, massaarbetaren Axel Nordström, till två och ett halvt års straffarbete. Nordström var en av organisatörerna av demonstrationen och talade på massmötet i Frånö Folkets Park. Ytterligare tre Ådalsarbetare, H. Sjödin (åtta månader), Gusten Forsman (fyra) och J. E. Törnkvist (två) fick fängelse.

I Stockholm dömdes SKP:s ordförande Sven Linderot till åtta månaders straffarbete och ytterligare nio arbetare till sammanlagt 47 månaders straffarbete. Bland annat för den massdemonstration med 150.000 deltagare där banderollen Ned med Mördarregeringen rests. Också i Halmstad, Söderhamn och andra städer dömdes arbetare för demonstrationer i samband med morden i Ådalen.

Arbetarpressen dömdes också: ansvarige utgivaren på Ny Dag (SKP) fick åtta månaders fängelse, Stormklockans (SKP) dito fyra månader. Kommunistiska Norrskensflammans, socialdemokratiska Social-Demokratens och anarkistiska Brands ansvariga utgivare dömdes till tre månaders straffarbete var. En amnesti utfärdad 1932 befriade dock Social-Demokratens ansvarige utgivare från att avtjäna sitt straff.

På den militära sidan fick kapten Nils Mesterton, som ledde den militära styrkan, åtta dagars obevakad husarrest. Löjtnant Beckman som givit order om eldgivning, fick tio dagar. Furiren Tapper fick tre dagars husarrest utan bevakning.

De omedelbara politiska konsekvenserna blev en statlig poliskår (Statspolisen) och ett förbud mot att använda militär personal i sociala konflikter under fredstid.

Fyra av dödsoffren vilar nu i en gemensam grav på Gudmundrå kyrkogård. Graven pryds av en text av författaren Erik Blomberg:

Här vilar
en svensk arbetare
stupad i fredstid
vapenlös värnlös
arkebuserad
av okända kulor
Brottet var hunger
Glöm honom aldrig