Bokrecension De svåra åren under ”Hjältekonungen”

Hur var egentligen livet för vanliga människor i Sverige när vårt land låg i krig med våra grannländer?

Om detta, och de katastrofala händelser som format Sveriges historia, kan vi läsa i en bokserie av den populärhistoriske författaren Magnus Västerbro. Den första boken, Pestens år, publicerades 2016. Den andra, Svälten: Hungeråren som formade Sverige, följde 2018 och nu är Västerbro aktuell med den tredje delen: Tyrannens tid: Om Sverige under Karl XII.

I Tyrannens tid behandlar Västerbro kriget utifrån soldaternas perspektiv under det karolinska enväldet fram till 1721 då det stora nordiska kriget avslutades och frihetstiden började. Under större delen av denna tid var det Karl XII som styrde. Utnämnd till regent år 1697 blott 15 år gammal anfölls han år 1700 av tre länder, Danmark-Norge, Sachsen-Polen och Ryssland. Han lämnade Stockholm detta år för att aldrig komma tillbaka och stupade framför Fredrikstens fästning i Norge år 1718.

Karl XII skrev inte under någon fred om den inte skedde på hans villkor. Han reste istället ständigt krav på nya arméer och ny utrustning. Lidande blev soldaterna och de kvarvarande kvinnorna. Naturligtvis fanns det de som såg kriget som ett äventyr och ställde upp frivilligt eller av patriotisk övertygelse. Men många soldater rymde eller gick så långt att de kapade egna kroppsdelar för att slippa gå ut i krig. Om de nu inte tog livet av sig.

Tyrannens tid av Magnus Västerbro (Albert Bonniers förlag)

Enligt vissa siffror dog 200.000 man, utöver pestens och missväxtens offer, i Sverige-Finland. Det betydde att upp emot 15 procent av befolkningen dog. Varje år under den tid kriget varade kom ett antal ynglingar att uppnå den ålder då de var mogna för att gå ut som soldater och göra sällskap med de män som var under 60 års ålder och hade överlevt kriget än så länge.

Soldattorpens befolkning kom först ifråga men de räckte inte till. För att själva slippa gå ut i krig gjorde bönderna sitt bästa för att förse armén med drängar, enkla hantverkare eller bondsöner. Från 1717 tillkommer drängar som arbetar hos adelspersoner eller kungsgårdar, torpare som gör dagsverken och borgare som inte betalar mer skatt än sex daler silvermynt.

Kriget under Karl XII varade i 18 långa år. Sedan tog det tid innan freden slöts år 1721 under ständiga ryska strandhugg på Sveriges östkust. Därmed blev antalet soldater stort liksom alla de som stupade eller blev handikappade för livet. Eller de som lämnade armén och därför hade en dödsdom över sig eller de som hamnade i åratal av krigsfångenskap.

I värsta fall visste inte kvinnorna vad det hade blivit av deras män. Levde de eller var de döda? Kvinnorna kom att driva över 40 procent av gårdarna på den svenska landsbygden mot normalt var tionde.

Värst av allt var det i Skåne där alla egna soldater drog förbi. Om de inte hade något att äta plundrade de befolkningen på samma sätt som de tänktes försörja sig utomlands. Under missväxt blev det än värre.

Officerarna och de högre befälen var också krigströtta. De stupade i krigets slutskede utan att ha tillgång till det som i normala fall drev dem – chansen till krigsbyte.

Västerbro beskriver på ett bra sätt de olika krigsåren men han tvingas använda de källor som lämnade skriftligt material efter sig. Och det var inte alltid de fattigaste. Detta är något han också diskuterar.

Det som förvånar är att Västerbro så utförligt beskriver förmögenhetsskatten på först en och sedan två procent som infördes 1713 och 1714, medan den av svenskarna så hatade finansministern von Görtz föreslagna skatt på drygt 16 procent presenteras så flyktigt.

Det som också förvånar är att han, som så väl lägger upp hatet mot kungen, inte vågar ta det logiska steget till att det är en svensk som ligger bakom Karl XII:s död. Han backar ur och hänvisar i en not till att det förmodligen var en kula avlossad från Fredrikstens fästning som dödade kungen.

Men det är anmärkningar i förbigående. Nu har Peter Englunds utmärkta bok Poltava, som behandlar det slag som 1709 gjorde att Sverige förlorade sin roll som stormakt, äntligen fått en värdig efterföljare.