Den krisande kapitalismen – Del 7 av 7 Kapitalism utan krig – en omöjlighet

Kriget har för kapitalismen tre syften: försäkra sig om råvaru- och andra materiella tillgångar samt avsättningsmarknader; utgöra en marknad för vapentillverkning; samt inte minst åstadkomma förstörelse av kapital.

Exemplen på krig om råvarutillgångar är många: Storbritanniens, Frankrikes, Belgiens och Nederländernas kolonisering av länder i Afrika och Asien, Tysklands jakt på kolonier i första världskriget, och jakt på olja i Baku och livsmedel i Ukraina i andra världskriget, och inte minst USA:s otaliga krig, militärkupper och ”interventioner” för att försäkra sig om framför allt billig olja.

Med anledning av första världskriget 1914-1918 skrev Lenin i Staten och revolutionen: ”Kapitalisterna delar upp världen, inte för att de är ondsinta utan för att behovet av profit tvingar dem”. Alltså: kapitalism utan krig finns inte, systemet tvingar fram det. Vad är motsättningen nu mellan USA och Kina annat än en kapitalistisk kamp om avsättningsmarknader?

1929 gick den kapitalistiska världen in i sin hittills mest förödande kris. Symptomet, dock inte orsaken, var en börskrasch i New York. Krisen spred sig och miljoner människor blev arbetslösa. Endast Sovjetunionen klarade sig.

Det påstås ofta att vissa statliga och sociala åtgärder, som New Deal, ”den nya given” i USA, löste krisen. Det är fel. Arbetslösheten nådde nya toppar i slutet av 1930-talet och var som högst i USA 1940.

Det som löste krisen var andra världskriget.

Det nazistiska Tyskland inledde efter 1933 tillverkning av krigsmateriel och infrastruktursatsning. De berömda motorvägarna var inte till för den relativt glesa biltrafiken utan för motoriserade krigsförband. I strid med fredsavtalet efter första världskriget rekryterades en miljonarmé. Ekonomin gick på högvarv.

Efterhand följde andra länder med, och när andra världskriget väl bröt ut blomstrade den kapitalistiska ekonomin. Mellan 1940 och 1945 steg industriproduktionen i USA med 90 procent. Miljonarmén av arbetslösa fick antingen jobb i krigsindustrin eller värvades som soldater.

Men kriget hade åstadkommit något annat också: en enorm materiell förstörelse, kapitalförstörelse. Förstört kapital skall ersättas, en ny kapitalackumulation inleds. Till en början är kapitalinsatsen låg i förhållande till profiten. Profitkvoten – räntan på kapitalet – blir god och kapitalisterna på gott investeringshumör. En högkonjunktur inleds.

1945, vid krigets slut, hade kapitalisterna lärt läxan. Det gällde att hålla igång krigsindustrin – därav det ”kalla kriget”, ofta innefattande heta krig i Korea, Vietnam och många mindre krig.

Militärutgifterna står staten för genom skattebetalarna. Lönsamheten för leverantörerna är garanterad, staten tjafsar inte om prisnivån. Det gäller bara att få skattebetalarna att gå med på det.

Lösning: myten om hotet från Sovjetunionen. Fortsatt höga militärutgifter motiverades med att Sovjetunionen stod i begrepp att anfalla ”den fria världen”.

Häxjakten på kommunister i USA (”mccarthyismen”) i början på 1950-talet motiverades främst med att kommunister var en sovjetisk femtekolonn. Likadant i Sverige. I början av 1950 anklagades och dömdes en journalist på den kommunistiska tidningen Norrskensflamman, Fritjof Enbom, lögnaktigt och skandalöst för spioneri för Sovjetunionen. Socialdemokraterna deltog i hetsen. Syftet var att inpränta ”hotet” från Sovjetunionen för att motivera höga ”försvars”-anslag.

Sipri – Stockholms internationella fredsforskningsinstitut – konstaterade i sin rapport den 25 april 2021 att världens totala militärutgifter under 2020 stigit till 1.981 miljarder dollar – över 17 biljoner svenska kronor. Det har kallats militär keynesianism, ett konstlat sätt att hålla den kapitalistiska produktionen under armarna.

I Sverige hetsar borgerligheten inklusive socialdemokratin mot Ryssland för att motivera höga och stigande militärutgifter. ”Kraftig rysk upprustning”, säger man. Vilket är direkt trams.

De största militärutgifterna 2020 svarade USA utan konkurrens för, hela 39 procent av världens samlade militära utgifter – 778 miljarder dollar. Och det är lika mycket som de samlade utgifterna för de följande tolv största utgiftsmakarna på listan. Ryssland låg på 60 miljarder dollar, det vill säga mindre än en tiondel av USA:s militärutgifter.

Bland annat Kockums varv, som sedan 2014 är ett helägt dotterbolag till Wallenbergägda Saab, är liksom stridsflygplanstillverkaren Saab starkt beroende av beställningar från staten. Beställningar som motiveras med myten om hotet från Ryssland.

Den socialdemokratiske försvarsministern Peter Hultqvist har närmat Sverige till USA, och skälet är inte något reellt hot från Ryssland. Hultqvist vet att det inte finns. Närmandet till USA öppnar världens största importör av krigsmateriel, Saudiarabien, för svensk vapenexport. Och även Förenade Arabemiraten.

I en rapport 18 mars 2021 skriver Rädda Barnen att nu är Förenade Arabemiraten, en av de stridande parterna i kriget mot Jemen, den största importören av svenska vapen. 2020 var det svenska biståndet till Jemen 351,4 miljoner kronor. Samtidigt sålde Sverige vapen till Förenade Arabemiraten för 3.200 miljoner kronor och till Saudiarabien, ledande i koalitionen mot Jemen, för 1.500 miljoner kronor. Sammanlagt mer än 13 gånger biståndet. Wallenberg gnuggar händerna och kapitalismen hålls under armarna.

Men det kräver goda förbindelser med Saudiarabiens främste allierade, USA. Och Peter Hultqvists strävan att få med Sverige i Nato har ytterligare en bonus. Ett Natoland förväntas använda en summa motsvarande två procent av sin bruttonationalprodukt till utgifter för ”försvaret”, vilket skulle betyda en ökning av militärutgifterna med 58 procent från nuvarande 63 miljarder kronor till 100 miljarder kronor. Utan att det finns något militärt hot. Men för att kapitalismen kräver det.