Från oss som bygger landet: Den fria marknaden gör maten dyrare

Nu har snart en av de värsta odlingssäsongerna i mannaminne skrivits in i historieböckerna. Sveriges spannmålsskörd har närapå halverats. Spannmål är den enda egentliga kategorin där vi normalt är nettoexportörer. Men inte i år. Vad ska vi då dra för lärdomar av detta?

De marknadsdyrkande liberalerna menar att det tack vare handel och väl fungerande marknader kunnat köpas in det mesta av det vi behöver. Ingen i Sverige har svultit ett år med allvarlig missväxt, tack vare handeln.

Andra hävdar att vi behöver återetablera beredskapen och öka självförsörjningsnivån. I tider av kris behövs en decentraliserad produktion som ger oss självförsörjning ett normalt år. Folkrörelser och organiserade småskaliga producenter har gemensamt gått ut med kampanjen ”Utan bönder ingen civil beredskap”.

Det är dock inte helt enkelt att förklara att den liberala linjen är felaktig. Som årets erfarenheter har visat så går det att importera foder till djuren och livsmedel till folket. Själv har jag köpt in ungefär hälften av det foder jag behöver. Till drygt det dubbla priset mot normalt. 

Så länge jag, eller för den delen Sverige, har köpkraft så kan vi betala dubbelt pris om det finns varor att köpa. Marknaden fungerar, men maten blir dyrare, vilket drabbar låginkomsttagare och fattigpensionärer.

Nu är det väldigt många runt om i världen som inte har den köpkraften. Vad händer med dem?

Jag träffar ganska ofta internationella representanter för småskaliga jordbrukare tack vare mitt engagemang i Nordbruk (Sveriges gren av organisationen La Via Campesina). 

Vi hör samma historier från hela världen där den ”gröna revolutionen” gick fram – alltså industrialiseringen av forna koloniers jordbruk efter västerländsk modell under 1950-, 1960- och 1970-talen. Allt större beroende av dyrt utsäde, konstgödsel och bekämpningsmedel och mindre produktion inriktat för eget livsmedel. Dessa småbönder blir mest drabbade av fattigdom och hunger när priserna fluktuerar.

I Sverige kan vi se hur jordbruksproduktionen minskar samtidigt som vår export normalt sett ökar varje år. Allt mer av den allt mindre kakan går till export. 

Vi måste ta ett kollektivt ansvar för vår matförsörjning och se till att återuppbygga en livsmedelsproduktion med sikte på 100 procent självförsörjning av basvaror.

Våra subventionerade exportprodukter, exempelvis mjölkpulver, dumpar priserna på någon marknad långt bort och bidrar till inflyttning till städerna eller flykt till andra länder för de som förlorar sin inkomst. Samtidigt dumpas priserna i Sverige av import av andra varor, exempelvis antibiotikastinna grisar från Danmark eller thailändsk kyckling. Vi har alltså under flera decennier sett samma mekanismer här. 

Vi måste ta ett kollektivt ansvar för vår matförsörjning och se till att återuppbygga en livsmedelsproduktion med sikte på 100 procent självförsörjning av basvaror. Återetablera beredskapslager i enlighet med den finska modellen, med minst en säsongs lager av livsmedel och insatsvaror för jordbruket. 

Vi måste göra dessa åtgärder för vår egen beredskap och för att utnyttja den möjlighet till klimatsmart jordbruk vi har i tider då klimatförändringarna gör den globala livsmedelsproduktionen allt mer osäker. 

Men vi måste även göra det av solidaritetsskäl med den stora majoriteten av världens befolkning, som inte har köpkraften att köpa sig säkerhet på marknaden.

Den handel och spekulation med matvaror som ersatt vår beredskap är global. Strukturerna och effekterna är likartade runt hela världen. Därför står över 200 miljoner småskaliga producenter runt om i världen bakom La Via Campesinas paroll ”Globalisera kampen – globalisera hoppet!”. Svensk beredskap är internationell solidaritet.