OS-SPECIAL DEL 4 Den tredje mannen

I dessa inställda OS-tider berättar Proletärens Janne Bengtsson historien om Peter Norman, den tredje mannen på pallen i Estadio Olímpico Universitario i Mexico City.

Alla, även de som bara är måttligt intresserade av idrott, har sett bilden. Hur Tommie Smith och John Carlos höjer sina knutna nävar med svarta handskar mot kvällshimlen i Mexico City den där minnesvärda oktoberkvällen 1968.

Tommie Smith, segraren och olympisk guldmedaljör på 200 meter, högst upp på prispallen. John Carlos, bronsmedaljör, bakom honom.

Och längst fram Peter Norman.

Vem?

Han var den 26-årige australier som tagit silver. Peter Norman höjde aldrig någon knuten näve. Men han sympatiserade till fullo med de svarta amerikanerna som satsade sina karriärer på protesten där i Estadio Olímpico Universitario i Mexico City. På Normans bröst satt ett märke med texten ”Olympic Project for Human Rights”.

Det märket kostade honom karriären. Precis som Tommie Smiths och John Carlos knutna nävar kostade dem deras karriärer.

Den 9 oktober 2019 restes en staty över Peter Norman i Albert Park, precis utanför Lakeside Stadium i Melbourne, Normans hemstad. Den 9 oktober är numera också Peter Norman Day i Australien.

Närvarande när statyn avtäcktes var Peter Normans coach Neville Sillitoe, hans mamma Thelma och hans dotter Janita. Peter Norman själv fick aldrig uppleva hyllningen och det fullständiga återupprättandet: han avled 2006.

Den världsberömda bilden på Peter Norman, Tommie Smith och John Carlos från OS i Mexico City 1968.

Den olympiska finalen på 200 meter i Mexico City gick den 16 oktober. John Carlos, Tommie Smith och Peter Norman hade vunnit sina respektive försöksheat på topptider: Smiths 20.37 i andra heatet stod sig som olympiskt rekord i tre heat innan Norman sprang på 20.17 i sjätte heatet. Trion vann sedan också sina respektive kvartsfinalheat. I semifinalerna förbättrade John Carlos det olympiska rekordet till 20.12, med Peter Norman som tvåa. Tommie Smith vann sin semifinal överlägset.

Också i finalen var Smith överlägsen: 19.83 var nytt världsrekord. På upploppet pressade sig Peter Norman förbi John Carlos. Normans tid 20.06 står sig ännu som australiensiskt rekord. John Carlos hade 20.10. Medaljtrion var långt före fyran Edwin Robert från Trinidad-Tobago.

I samlingsrummet före prisutdelningen pratade de tre medaljörerna med varandra. Carlos och Smith berättade vad de tänkte göra, och Norman förklarade att han sympatiserade med dem.

På vägen ut genom stadions inre, kom John Carlos på att han glömt sina svarta handskar. Peter Norman löste problemet genom att föreslå att de skulle ta en var av Tommie Smiths handskpar. På prispallen bar Smith höger handske och Carlos vänsterhandsken. Peter Norman bar samma märke som både Smith och Carlos.

De båda amerikanerna hade tänkt igenom sin protest noggrant. De skulle gå ut utan skor för att representera de svartas fattigdom hemma i USA.

– Vi ville berätta för världen att i Mississippi, Alabama, Tennessee, i South Central Los Angeles och Chicago fanns det människor som saknade till och med de mest elementära klädesplaggen, berättade John Carlos i en intervju långt efter protesten.

– De kan skicka en raket till månen, men de kan inte se till att alla amerikaner har skor eller hälsovård. Jag accepterar inte det.

Den svarta halsduk som Tommie Smith bar symboliserade den stolta svarta kampen. Medan Smith och Norman bar sina overaller reglementsenligt knäppta, valde John Carlos att kliva upp på pallen i en oknäppt overalljacka.

– Jag ville visa min sympati för alla de arbetare och underdogs som slet varje dag och bar upp samhället, utan att få något för det. 

BBC

Peter Norman fick upprättelse först 2012 – sex år efter sin död – då den australiska regeringen bad om ursäkt för behandlingen av honom.

Konsekvenserna blev stora. Ordföranden för den internationella olympiska kommittén (IOC), den kände rasisten och amerikanen Avery Brundage, var vansinnig och krävde att Carlos och Smith skulle skickas hem. USA:s olympiska kommitté vägrade och Brundage hotade då med att utesluta alla amerikaner från spelen. Då sändes Carlos och Smith hem. De utsattes för tusentals dödshot. De tävlade aldrig mer inom friidrotten.

I Australien krävde högerpartierna att Peter Norman skulle skickas hem. Den australiska OS-kommittén vägrade och en av ledarna lär ha sagt till Norman att ”de är ute efter ditt blod, så betrakta dig själv som varnad. Ja, det var det, ska du med på landhockeyn i kväll..?”

Men trots att Norman inte straffades formellt för sin protest fortsatte högerkretsarna inom idrottsrörelsen att förtala honom och sprida rykten. När Australiens lag till OS i München 1972 sattes samman fanns Norman inte med – trots att han klarat kvaltiden 13 gånger.

Protesten i Mexico City hann i kapp honom till slut.

– Jag vann en silvermedalj i OS, sade Norman i en intervju i New York Times i samband med OS i Sydney år 2000. Men i verkligheten var det mitt livs snabbaste lopp i något som var mycket större än de olympiska spelen.

Peter Norman föddes i en arbetarfamilj i Melbourne den 15 juni 1942. Det fanns inget politiskt intresse i familjen; hans föräldrar var båda medlemmar i Frälsningsarmén. Familjen var fattig och Peter Norman växte upp med föräldrarnas religiöst förankrade tro på rättvisa och jämlikhet.

Även om rasmotsättningarna och den politiska kampen inte var lika omfattande i Australien som i USA, så pågick den också där. Peter Norman engagerade sig mot den så kallade White Australia Policy-strömningen som diskriminerade icke-vita invandrare men främst aboriginerna, den egna urbefolkningen. Tusentals barn till aboriginska föräldrar tvångsomhändertogs och placerades i vita familjer där de skulle uppfostras och lära sig vara som vita människor.

Normans engagemang blev för mycket. Hellre än att skicka Norman valde den australiska olympiska kommittén att inte sända någon 200-meterslöpare alls till München. En besviken Peter Norman lämnade idrotten. Han gick ner sig i depression, alkoholism och tablettmissbruk och han blev utstött ur idrottsgemenskapen – när OS arrangerades i Sydney år 2000 var Norman inte ens inbjuden.

Först 2012 bad den australiska regeringen om ursäkt för den behandling Peter Norman fått, och han tillerkändes en hög statlig utmärkelse. Athletics Australias ledare, den förre fackföreningsmannen Mark Arbib, såg också till att Norman fick den australiska idrottens högsta utmärkelse Order of Merit.

– Peter Normans beslut att stå solidarisk med Tommie Smith och John Carlos i Mexiko 1968, hjälper oss att förklara den australiska idrottens starka och breda mångfald, sade Arbib. Det han gjorde är för evigt något att minnas, hylla och inspireras av.

Peter Norman avled i en hjärtattack i hemmet i Melbourne den 3 oktober 2006. Han blev 64 år gammal. Norman, John Carlos och Tommie Smith förblev vänner livet ut. När Norman fördes till den sista vilan, var Carlos och Smith två av dem som bar kistan.

– När vi berättade för honom vad vi tänkte göra [på prispallen] så sade han att ”jag är med er”. Jag hade förväntat mig att se skräck i hans ansikte, men det enda jag såg var kärlek, sade John Carlos efter begravningen.

Carlos och Smith fick mycket stöd av andra amerikanska idrottare direkt efter protesten. Lee Evans var snabbast i den amerikanska trio som tog alla medaljerna på 400 meter. På prispallen trotsade de tre medaljörerna förbudet mot protester och alla bar svarta baskrar. Längdhopparen Bob Beamon klev upp på prispallen i strumplästen i solidaritet med Smith och Carlos, och bronsmedaljören Ralph Boston gick upp barfota. På presskonferensen efter damernas korta stafett tillägnade det segrande amerikanska laget Smith och Carlos sina guldmedaljer.

Peter Norman fick inte samma stöd. Han stod ensam.

– Om vi fick stryk när vi kom hem, så var det inget mot det som drabbade Peter, sade John Carlos. Han fick ett helt land emot sig och han fick lida ensam.