Ledarkrönika: Det krävs mer än missnöje i kommunpolitiken
Ett riktigt arbetarparti måste agera både lokalt och nationellt. För även om ökande klassklyftor kan ta sig lokala uttryck, så är de oftast resultatet av beslut på högre nivå.
I samband med Kommunistiska Partiets kongress finns det anledning att vädra några tankar kring politiskt arbete i de lokala parlamenten. Den ensidiga klasskampen är frustrerande för alla progressiva krafter och i brist på folkliga uppror och organiserat motstånd är det naturligtvis frestande med lokala protestpartier för att nå in till makten.
Det är inget nytt fenomen att lokala partier, som med den viktiga etiketten ”varken vänster eller höger”, ”ideologifri” eller ”sunt förnuft”, tar sig in i fullmäktige. I Lysekil har vi ett långlivat ”för kommunens bästa”-parti, och i kampen om rösterna har det inneburit en allt tydligare positionering nära M och SD. Missnöjesröstarna är ett otroget släkte.
Hur viktigt är det då för oss (med ideologi) att ta plats i dessa församlingar? Bara en urbota sekterist kan hävda att det är oviktigt. Och bara en urbota populist kan hävda att det måste överordnas allt.
Partiet har haft stor nytta av mandaten i Lysekils kommunfullmäktige där vi tagit strid i alla frågor som berör arbetarklassens liv och vardag, och med det fått ökad respekt för partiets politik. Men i brist på rörelse i klassen får vi inte bara bli ombud för missnöjda väljare. Vältalighet i talarstolar, i frågor som gör folk innerligt förbannade, i all ära men det måste leda vidare.
Den vanliga kommentaren: ”Bra jobbat ni ska få min röst”, är ett gott betyg, men inte nödvändigtvis mer än så. Vårt agerande i fullmäktige måste vara ideologiskt och medverka till att höja självförtroendet i klassen som behövs för att skapa rörelse och aktivt motstånd.
De ökande klassklyftorna i samhället med allt vad det innebär tar sig nästan alltid lokal form. Därför är det självklart att ett arbetarparti ska agera lokalt och konkret, annars har det inget berättigande. Men de kilar som drivs in och ökar klassklyftorna är resultat av beslut på betydligt högre nivå. Från ett kommunpolitiskt perspektiv ser vi en tilltagande övervältring av sociala kostnader från staten på kommunerna.
Inte ens en förödande pandemi har fått det parlamentariska etablissemanget att frivilligt ändra sin strategi. Om nu någon trott detta. Snarare har kapitalet utnyttjat pandemin för att flytta fram positionerna, med benäget bistånd av regering och riksdag. Krav på frysta löneavtal, försämrad arbetsrätt, fortsatt nedskärning inom vården, utförsäljning och privatisering.
Enfrågepartier eller partier med ett smörgåsbord av lättsmälta vallöften ger inget (utöver mandaten). Vi måste våga agera i de svåra frågorna. Vi ska inte befria Göran Persson och sossarna från pensionssveket och ”lösa det” genom kommunal skattebefrielse för fattigpensionärer (det är inte ärligt).
Vi ska inte befria staten från att bekosta nödvändig brottsbekämpning genom att finansiera ”lokala poliser”, den misslyckade integrationen, eller ytterligare kostnader för den skenande arbetslösheten.
Det är nationella klasskampsfrågor och måste behandlas som sådana. Därför behövs ett nationellt kommunistparti även i kommunfullmäktige.