Sprängdådet mot Norrskensflamman: Det största politiska attentatet i svensk historia

Det är natten till söndagen den 3 mars 1940. Klockan är strax före tre. I skydd av mörkret smyger sig fyra militärer från I 19 i Boden och en journalist på högertidningen Norrbottens-Kuriren fram mot Norrskensflammans redaktions- och tryckeribyggnad på Kungsgatan i Luleå.

ATTENTATSMÄNNEN

De fem är journalisten Gunnar Hedenström, de tre fänrikarna Hans Borgström, Thorsten Norström och Gösta Krendel samt värnpliktige soldaten Jim Palmqvist. Alla är nazister, alla Finlandsfrivilliga. Tidigare på kvällen har de samlats hemma hos I 19-kaptenen Uno Svanbom för att planera attentatet.

Efter planeringsmötet åker de till Stadshotellet där de intar en bättre middag. De åker vidare till Kurirens tryckeri, där de generalrepeterar dådet. När de vid tretiden på natten kommer till Flamman har de med sig sju trotylstavar, snabbt brinnande pentylstubin och tändhattar. Palmqvist har en gummiklubba som ska användas till att döda om någon gör motstånd.

De placerar trotylstavarna där de gör mest skada, tänder på och återvänder till kapten Svanbom. Där skålar de i champagne, äter snittar och dricker grogg.

Norrskensflammans tryckpress sprängs i luften. Branden äter sig blixtsnabbt genom träbyggnaden. De som sover på andra våningen har inte en chans. De dör i lågorna.

Klockan fem på morgonen återstår bara skorstensstocken av det som varit Norrskensflammans hus.

Attentatet och mordbranden är kulmen på en lång hets mot kommunisterna och Norrskensflamman. 

BAKGRUNDEN

Andra världskriget rasade sedan sex månader. I Europa gick de nazistiska trupperna fram som en stormvind efter överfallet mot Polen i september 1939. Under presidenten Kyösti Kallio, den tyskvänlige statsministern Risto Ryti samt under militär ledning av marskalken Gustaf Mannerheim, arbetarslaktaren från klasskriget 1919, var Finland lierat med Nazityskland och i krig med Sovjetunionen sedan den 30 november 1939. Sovjet hade gått till anfall för att säkra landområden runt Leningrad.

Den svenske överbefälhavaren Olof Thörnell, en nazist som bland annat uppvaktat Hitler på dennes 50-årsdag, ville att svensk trupp skulle sättas in på finsk sida i kampen mot Sovjet. Samlingsregeringen under Per-Albin Hansson (S) vägrade. En massiv kampanj för att värva frivilliga till Finland inleddes. 

I Norrbotten, där gränsen mot Finland var en älv och mittpunkten på några broar, och inte som i övriga Sverige – Bottenvikens vidsträckta vatten – var krigsaktivismen stark. Mot den stod Sveriges Kommunistiska Parti (SKP) och partiets dagstidning Norrskensflamman som ville hålla Sverige utanför kriget.

Redan tidigt bestämde politiker och militärer att Flamman och SKP måste tystas. Åtgärderna mot kommunisterna kom slag i slag: Den 8 januari 1940 infördes tvångslagen som transportförbjöd den kommunistiska pressen och gjorde det lagligt med husrannsakan hemma hos kommunister. Den 10 februari gjordes de första razziorna mot tusentals kommunistiska hem och partilokaler runt om i landet. Den 3 mars sprängdes Norrskensflamman.

DE SAMMANSVURNA

Kampanjen mot Norrskensflamman underblåstes av den fascistiska och socialdemokratiska pressen, och leddes av höga militärer och politiker. I polisrapporterna och domstolsprotokollen nämnde de åtalade flera namn som drivande i kommunisthetsen. Greven och generalen Archibald Douglas var mannen som drev igenom att kommunister och fackliga aktivister skulle sättas i interneringsläger. Douglas föraktade arbetare. Han ansåg i sina memoarer att ”norrbottenskommunisterna var ett opåverkbart släkte”. De kunde fås på knä endast med mordbrand och interneringsläger. Lägren upprättades bland annat i Storsien utanför Kalix i Norrbotten där Norrskensflammans hela personal internerats, i Sveg och i Lövångervallen utanför Skellefteå i Västerbotten.

Generallöjtnant Pontus Reuterswärd var chef för Övre Norrlands militärområde. Han hade nära kontakter med åtminstone en av attentatsmännen. Cheferna för den svenska frivilligkåren, överstelöjtnant Carl August Ehrensvärd och generallöjtnanten Ernst Linder, nämndes också bland dem som hetsat fram attentatet.

På den politiska och civila sidan nämndes Paul Wretlind, ordförande för Folkpartiets avdelning i Stockholm samt Andreas Lindblom, chef för Nordiska Muséet. Wretlind och Lindblom hade båda givit finansiellt stöd på tillsammans (omräknat till dagens penningvärde) närmare 300.000 kronor till attentatsmännen. 

De som direkt ledde attentatsmännen återfanns i ”Sexmannakommittén för bekämpande av kommunisterna”. De var kapten Svanbom, stadsfiskalen i Luleå Ebbe Hallberg, bokhållaren vid SJ Elof Rydberg, Hedenström samt dennes kollega Arvid Johansson på N-K. I gruppen fanns också journalisten Ragnar Holmberg på Norrländska Socialdemokraten.

För att aktivt utföra dådet tog de hjälp av fänrikarna Borgström, Norström och Krendel samt värnpliktige Palmqvist.

Attentatsmännen hade stöd i höger- och S-pressen. Den 13 januari hade signaturen H K-n på ledarplats i Norrländska Socialdemokraten (NSD) anslagit tonen när han skrev att ”kommunistpressen måste utrotas fullständigt. Allt måste göras för att oskadliggöra kommunisterna. De äro icke människor i vanlig bemärkelse. Hos de mest förhärdade människor kan man som regel finna något gott. Hos de genuina kommunisterna söker man förgäves efter ett uns av det.” I fascistiska Norrbottens-Kuriren (NK), som senare hyllade Quislings maktövertagande i Norge, skrev ledarskribenten Bertil Nilsson (sign. Benus) att ”det vore säkerligen den bästa vägen om vi kunde oskadliggöra de kommunistiska ledarna här uppe…”. Fyra dagar före attentatet krävde NK också ”snabb handling mot kommunisterna”.

LO:s ordförande August Lindberg (S) ansåg att de kommunistiska arbetarna måste upplysas för att komma in på rätt väg, men för de kommunistiska ledarna såg Lindberg bara ett scenario: ”De måste oskadliggöras med alla medel som står till buds”, skrev Lindberg i ett dekret.

OFFREN

Fem människor föll offer för attentatet. De var partiets ombudsman och partiledare i Norrbotten, tillika medlemmen av SKP:s centralkommitté Arthur Hellberg, hans hustru Alice och deras åttaåriga dotter Maj. Svea Granberg, kassör i kommunistiska ungdomsdistriktet, och hennes tolvårige son Torgny, omkom också i lågorna. Svea Granbergs man och Torgnys pappa Valdemar Granberg satt internerad i Storsien. I boken Första Arbetskompaniet Storsien berättar författaren Gunnar Kieri hur kommendanten i lägret föraktfullt berättade för Valdemar Granberg hur nöjd han var med att Flammans hus bränts ner - innan han nonchalant tillade att Valdemars hustru och barn dött i branden.

På ett sätt blev Valdemar Granberg det sjätte offret för attentatet. Den tidigare skogshuggaren, timmerflottaren och renlevnadsmannen som blivit annonschef på Flamman, klarade inte förlusten av sin fru och lille son. Han sökte tröst i flaskan och han söp hårt: 1960 valde han att ta sitt eget liv.

Från tredje våningen i det brinnande huset gjorde ungdomsförbundets ordförande Filip Forsberg, Röde Filip kallad, en hjälteinsats när han med hjälp av hopvirade lakan lyckades rädda fyra människor och sig själv från en säker död.

De fem offren ligger begravda på kyrkogården i Luleå, inte långt ifrån det sprängda tidningshuset. Gravstenen pryds av arbetarpoeten Ragnar Jändels dikt om Danko, den unge mannen som slet sitt brinnande hjärta ur kroppen för att lysa upp och leda folket på vägen framåt.

FORTSATT HETS MOT KOMMUNISTERNA

Medan kommunisterna direkt konstaterade att det var ett attentat och en mordbrand, valde andra att håna dödsoffren och partiet. Socialdemokratiske riksdagsmannen OW Lövgren, tillika NSD:s chefredaktör, visade i riksdagen upp Ny Dags sorgeinramade förstasida och förklarade att ”detta är uppriktigt sagt det mest skandallösa tidningsalster som utkommit sedan jag lärde mig läsa”. Andra tidningar, som den hyllade liberalen Torgny Segerstedts Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning (GHT), spekulerade i det längsta om en olyckshändelse men uteslöt inte heller mordbrand. ”Om det inträffade kan tjäna som tankeställare, skulle den gamla tesen besannas som säger intet ont som icke har något gott med sig”, skrev Segerstedt i sin krönika. Högertidningen Nya Dagligt Allehanda hävdade att kommunisterna själva utfört attentatet.

Mest hetsade socialdemokraterna: de stoppade arrangörerna av begravningen från att hyra lämpliga lokaler och NSD vägrade att införa dödsannonserna. Polisen förbjöd den traditionella vägen genom staden för begravningståg och efter begravningen, där tusentals människor slöt upp, talade NSD om ”hatmässa” och ”kommunisternas oerhörda tilltag”.

RÄTTEGÅNG OCH DOMAR

En månad efter attentatet var polisutredningen klar. En av landets mest legendariska poliser, Harry Söderman, Revolver-Harry kallad, konstaterade att det var en kallblodig och väl planerad mordbrand. Söderman var en pionjär inom kriminalanalysen. Bland annat undersökte Södermans grupp några delvis brända exemplar av Karl Marx bok ”Den 18 brumaire” och konstaterade att böckerna innehöll vit och magnesiumbemängd aska. Det tydde på att branden haft en högre temperatur än en vanlig eldsvåda. Söderman drog slutsatsen att en brandbomb hade använts.

Det rättsliga efterspelet till mordbranden blev en fars. Domstolen i Luleå hade redan före rättegången bestämt sig för så låga straff som möjligt. Till exempel menade rätten att de åtalade visserligen sprängt tryckpressen men att sprängningen inte nödvändigtvis lett fram till den mordbrand som kostade fem människor livet. Trots att de fem attentatsmännen erkände dömdes de till korta straff för skadegörelse, inte för mordbrand. Borgström, Svanbom och Hedenström fick två års straffarbete, de övriga ett år och tio månader.

Domarna överklagades till Hovrätten som skärpte straffen: de tre fänrikarna fick sex års straffarbete, Palmqvist två år. De tre som planlagt attentatet, Svanbom, Hedenström och stadsfiskalen Hallberg, dömdes till sju års straffarbete. Hallberg förklarades dessutom sinnesjuk. Han dog 1941 i en cell på Långholmen. De tre fänrikarna benådades av samlingsregeringen 1944, och Svanbom och Hedenström i maj 1945.

NORRSKENSFLAMMAN LEVER

De antikommunistiska krafterna trodde att de tystat Norrskensflamman. De hade fel. Dagen efter attentatet kom Flamman ut i stencilerad form. I boken Attentatet mot Norrskensflamman berättar Ulf Oldberg om hur en arbetare vid Wargöns smältverk i Porjus hånades av en ingenjör.

– Jaha. Nu har dom bränt Norrskensflamman. Så nu slipper vi den.

– Nej du, sade arbetaren och tog upp stencilen ur fickan. Flamman tar de inte död på i första taget. Den lever än och kommer att fortsätta att leva.

Den 4 mars trycktes SKP:s huvudorgan Ny Dag både med det egna tidningshuvudet och med Norrskensflammans. Ny Dag fortsatte att trycka Flamman i Stockholm. Trots förbudet hittade partiet vägar att transportera tidningen till Norrbotten där den distribuerades av kommunistiska järnvägsmän och chaufförer innan den spreds på arbetsplatser och i samhällena av partimedlemmarna.

Den 27 juli, efter en massiv stödinsats från Norrbottens arbetare, småbönder, gruvornas, skogarnas, järnvägarnas och brukens män och kvinnor, kunde Flamman återigen tryckas i Luleå.