Krönika: Elsparkcyklar förstör Stockholm

När jag flyttade foten från cykelpedalen framför rödljuset var korsningen mellan Lidingövägen och Valhallavägen fylld av trafik. Jag får försprång ner mot Stureplan men snart kommer SUV:arna ikapp. Utanför Spice of India ser jag två pojkar i fotbollsdress åkandes på en sparkcykel.

Deras frisyrer dansar i vinden, samtidigt som Djurgårdsemblemet på de blå shortsen badar i solen. Medan den förste styr leksaken, visar den andra videoklipp på telefonen. Jag undrar hur min…

Tankarna avbryts av en häftig duns. En duns varje cyklist i Stockholm hört många gånger. Dunsen av en sparkcykel som slår i asfalten. Min hjärna spelar upp en video av pojkarna som faller ned framför Lidingös värsta bilmodeller. Mitt ansikte vrider sig bakåt och jag ser att ungarna trillat ner på trottoaren – denna gång har de, tack och lov, kommit lindrigt undan.

Min fot sätts återigen ned i marken, nu framför rödljuset där Sturegatan möter Birger Jarlsgatan. Jag tänker på förra fredagen då en kvinna på sparkcykel, iklädd klackar, susade förbi mig på Odengatan. När jag kom ikapp henne vid korsningen mot Sveavägen var hon omringad av folk. Där låg hon på marken, och bredvid henne den blinkande dödsmaskinen.

När jag slutligen sätter ned foten framför rödljuset där Kungsgatan möter Sveavägen, tänker jag på trottoaren hemma i Hjorthagen. Där jag slingrar mig fram genom labyrinten av sparkcyklar. Svårare är det för tanten med rullator som tvingas ned på den trafikerade bilvägen. Händelsen på Sturegatan påminner mig om cykelvägen jag tvingas ta på vägen hem.

Jag hoppas att det inte ska ligga en Voi, Poi, Lime – eller vad fasen de nu heter – och lura på den kolsvarta, sluttande stigen. En sparkcykel blir i mörkret omöjlig att urskilja – placerad på en sluttande cykelbana förvandlas den till en dödsfälla. För att undvika döden kliver jag av min cykel.

Gatlamporna lyser upp trottoaren i motsatt riktning. Den ena sparkcykeln är slängd bakom den andra. Den andra är fulare än den första. Deras onaturliga färger får grönskan i den lilla dalen mellan Norra Djurgårdsstaden och Lill-Jansskogen att blekna bort.

Där de ligger slängda blir de representanter för slit- och slängkulturen. De påminner om en stad som inte längre grönskar. För varje sparkcykel jag ser sänks livsmotivationen. Varpå jag bestämmer mig för att kliva upp på min cykel och ta ansats ut i mörkret. Kör jag in i en hiskligt färgad Lime slipper jag i alla fall se den imorgon.