En röding i köket

Margarete Schütte-Lihotzky har gått till historien som den arkitekt som skapade det första moderna köket, Frankfurter Küche (Frankfurterköket).

För 31 år sedan fick Lihotzky pris av IKEA för sina insatser inom köksarkitekturen. Men hennes liv var så mycket mer än ett IKEA-pris: hon var den första kvinnan i Österrike som utbildade sig till arkitekt och hon var hela sitt vuxna liv medlem av Österrikes kommunistiska parti (KPÖ). Som motståndskvinna i kampen mot nazismen greps och dömdes hon till döden, ett straff som omvandlades till 15 års tukthus. Några dagar före krigsslutet 1945 befriades hon av kanadensiska trupper.

Margarete Schütte-Lihotzky (1897-2000) var bara 29 år gammal när hon ritade det kök som skulle bli standard i stora delar av världen. Det var knappt två meter gånger tre och en halv meter, anpassat för de små arbetarbostäderna. Det hade blå-gröna skåpluckor och det var ett kompakt, arbetsvänligt och billigt kök. Ett kök för vanliga familjer.

18 år senare stod hennes kök som modell när Standardiseringskommissionen i Stockholm mätte och ritade upp det som länge skulle vara standard för svenska kök. Den standard som utarbetades på 40-talet skulle underlätta köksarbetet: spisen skulle finnas intill diskbänken, den som arbetade i köket skulle ha plats att sitta ner, arbetsbänken skulle vara på en viss höjd och vara tillräckligt lång.

I en intervju med tyska tidningen Die Zeit strax före sin död år 2000 förklarade Margarete Schütte-Lihotzky sina principer när hon skapade Frankurterköket.

– Arkitekturen har alltid ett syfte. Det som är vackert ska också på samma gång alltid vara människor till stöd och hjälp, menade hon. Alla sociala och ekonomiska förhållanden återspeglas i arkitekturen.

Schütte-Lihotzky belönades med flera priser för sitt arbete: 1989 fick hon också IKEA Foundations pris för den kökslösning hon skapat 60 år tidigare. 

Men Margarete Schütte-Lihotzkys liv var så mycket mer än bara köksarkitektur. Hon föddes i en borgerlig familj i Wien, och hennes föräldrar avrådde henne från att studera till arkitekt: ”ingen skulle vilja bo i ett husr ritat av en kvinna”.

Men bara 19 år gammal valde hon ändå att inleda arkitektstudierna. Hon var den första kvinna som studerade vid det som då hette k.k. Kunstgewerbeschule (idag Universität für angewandte Kunst Wien). En av hennes lärare var den expressionistiske konstnären Oscar Kokoschka. En annan lärare rekommenderade henne att besöka Wiens arbetarkvarter för att se hur arbetarklassen levde och bodde: det skulle ge henne idéer för framtiden.

”Jag kände inte till det Heinrich Zille sagt ’att man kan döda en människa både med en yxa och med en lägenhet’. Men jag kände att det var så. Jag upptäckte allt tydligare att i Wien, alldeles intill min värld av medelklassintellektuella och den elit som ansåg att de stod över alla andra, fanns en enorm social klass med hundratusentals människor som levde liv på ett sätt de inte ville leva. Även om jag då ännu inte förstod varför det var så, så ville jag kunna bidra till att lindra deras desperation. Mitt beslut att bli arkitekt fattades där och då”, skrev hon 1985 i sina memoarer Erinnerungen aus dem Widerstand (Minnen från motståndskampen).

Efter första världskriget och de revolutionära resningarna i mellan-Europa, ockuperade tusentals hemlösa arbetare som återvänt från kriget de skogbevuxna områdena runt Wien. De byggde små skjul för sig och sina familjer. Den nyss fyllda 20-åringen Margarete arbetade med att stödja de hemlösas rörelse: hon utarbetade prototyper för billiga och enkelt byggda, men ändå säkra, hus. Hon designade kök och arbetade som rådgivare åt markockupanterna.

Sina första riktiga uppdrag fick Margarete med arkitekten och funktionalisten Adolf Loos: de ritade tillsammans arbetarbostäderna i Werkbundssiedlung. Arbetet leddes av den österrikisk-svenske och då radikale arkitekten, formgivaren och målaren Josef Frank.

Det var i efterkrigstidens ”Röda Wien” som Margarete hittade sin roll och sin framtid. De styrande socialdemokraterna startade redan 1918 ett expansivt och omfattade bostadsbyggnadsprogram. Hela kvarter bebyggdes med arbetarbostäder, billiga men moderna. I början av 1930-talet hade staden byggt 64.000 lägenheter i 400 kvarter. Margarete Lihotzky var med och planerade lägenheter i några av kvarteren.

Hon kallade det ”kommunal socialism”. Den betalades med skatt på tjänstefolk, lyxartiklar och flotta privatägda hus och våningar.

Christos Vittoratos

Margarete Lihotzky skapade standardköket för arbetarfamiljer som bodde i små lägenheter. Det var litet, kompakt och skulle vara lätt att arbeta i.

Mellan 1922 och 1924 arbetade Margarete med utbyggnaden av arbetarbostäder men också med att bygga dagist för arbetarnas barn. 1926 flyttade hon till Frankfurt för att arbeta med den österrikiske arkitekten och stadsplaneraren Ernst May som skapat en helt ny skola i Frankfurt: inte bara ledde han bygget av nya och estetiskt vackra bostäder och bostadsområden för arbetarklassen, han formgav också områdena ända ner till neonskyltarna för spårvagns- och busshållplatser. Nästan allt förstördes när Frankfurt bombades under kriget. Men en sak har bestått: typsnittet Futura som på Mays uppdrag togs fram av en lokal och radikal firma.

Mötet med Frankfurt blev till en början en politisk chock för Margarete som blivit imponerad av de österrikiska socialdemokraterna och deras politik inom byggnation, hälsa, utbildning och kultur. Hon jämförde de tyska socialdemokraterna med de österrikiska: ”jag blev förskräckt över den politiska likriktningen hos mina kollegor, vanliga medarbetare som byråkrater”. Hon undvek noga alla socialdemokratiska försök att få med henne i rörelsen. Hon umgicks mycket med den österrikiske marxisten Carl Grünberg och drogs mer och mer till den kommunistiska rörelsen.

”Han öppnade mina ögon för verkligheten i den österrikiska socialdemokratin, och jag insåg att de aldrig skulle leda vårt land till socialismen”, skrev hon.

Det var som medarbetare på stadsbyggnadsnämnden i Frankfurt som Magarete 1928 träffade sin man, den tysk-österrikiske kommunisten Wilhelm Schütte.

När nazisterna började stiga mot makten och annekteringen av Österrike närmade sig, valde paret Lihotzky-Schütte att 1930 lämna Tyskland. Tillsammans med Ernst May reste de till Sovjet. De utgjorde den så kallade May-brigaden som planerade och initierade flera stora projekt under den sovjetiska industrialiseringen och uppbygget. Bland annat stålstaden Magnitogorsk och industristaden Kemerovo.

1937 återvände paret Schütte-Lihotzky från Sovjet. De bosatte sig i Paris och senare i London. På julafton 1940 återvände de till Wien för att ansluta sig till den kommunistiska motståndsrörelsen - Margarete var sedan 1939 medlem i Österrikes Kommunistiska Parti (KPÖ) som då bedrev en aktiv motståndskamp mot nazisterna. 1941 greps Margarete och dömdes till döden för högförräderi. Flera kamrater i den motståndsgrupp Margarete ingått i avrättades i Gestapos fängelser 1943. Men Margaretes dödsstraff omvandlades till 15 års tukthus sedan hennes man Wilhelm presenterat skickligt förfalskade officiella turkiska dokument, som gjorde det omöjligt för nazisterna att avrätta Margarete.

1947 återvände Margarete Schütte-Lihotzky till Wien. Hon arbetade som arkitekt men av politiska skäl fick hon inga offentliga uppdrag: hon var kvinna, motståndskämpe och kommunist och då vägde hennes erfarenhet lätt.

– Jag var persona non grata i många år, skrev hon i sina memoarer, och som medlem i KPÖ var jag avstängd från alla offentliga uppdrag.

Istället arbetade hon mycket med internationella organisationer: hon besökte Kina och arbetade med dagisbyggen på Kuba och i Berlin, DDR:s huvudstad. Hon arbetade aktivt i fredsrörelsen.

Långt senare, när hennes livsgärning började erkännas också i hennes hemland, vägrade Margarete Schütte-Lihotzky ta emot en utmärkelse från österrikiska staten eftersom den delades ut av presidenten Kurt Waldheim, en gammal nazist. Och hon var nästan 100 år gammal när hon och fyra andra överlevare från nazi-tiden stämde Jörg Haider, ledaren för högerextremistiska FPÖ, för att han förringat de nazistiska brotten. Hon slapp se FPÖ ta plats i den österrikiska regeringen - hon avled två veckor innan regeringen bildades.

Margarete Schütte-Lihotzky var aktiv i den politiska debatten livet ut. Skaparen av det moderna köket avled den 18 januari 2000, fem dagar före sin 103-årsdag.