Kommentar: Ett skamligt jubileum

I februari för tio år sedan utbröt strider i Libyen. Vapenförråd i Benghazi plundrades av rebeller och insmugglade qatariska elitsoldater ledde vad som i media beskrevs som ett inbördeskrig.

Men det var en väl förberedd destabilisering och intervention med syfte att störta den legitima av FN erkända regeringen i Libyen. Redan hösten 2010 ledde Frankrike en krigsövning i Medelhavet med Natoländer. Rebellernas så kallade övergångsråd fick snabbt erkännande av Frankrike, Storbritannien och USA.

Landets ledare Muammar Gadaffi beordrade vid sitt tillträde 1969 britterna och USA att lämna sina baser och förklarade att oljan tillhörde Libyen. Han ledde landet från analfabetism och svält till ett välfärdsland, av WHO och Unesco rankat som nummer 53 av 194 undersökta länder.

Gadaffi utsattes för otaliga mordförsök av västmakter och demoniserades i media som en österländsk despot. När han i ett tv-tal påstod att de upproriska hade band till al-Qaida
framställdes det i media med ett löjets skimmer. Men befälhavaren för rebellerna var Abdulhaki Belhadj, som haft nära kontakter med Usama bin Laden i Afghanistan, och erfarna terrorister från hela regionen kämpade i den väststödda armén i Libyen.

Efter Libyenkriget slussades många i denna terroristarmé jämte vapen från den besegrade libyska armén vidare till Syrien för att destabilisera det landet. CIA spelade en central roll i detta under ledning av USA:s ambassadör Chris Stephens, som för övrigt dödades av libysk gerilla under en sådan operation.

USA:s ambassad hade, enligt Wikileaks, i korrespondens med Vita huset klagat på libysk ”resursnationalism” och rekommenderat Pentagon att ”ta itu med problemet”. Lögner, idag vederlagda och dementerade, fördes ut av västmedia som krigsförberedande propaganda. Bland andra Amnesty hjälpte till att sprida dem.

Den 17 mars antog FN:s säkerhetsråd resolution 1973 som öppnade för militära insatser mot Libyen. Vagheten i resolutionen gjorde att den kunde överskridas för att understödja målet att störta Libyens legitima regering. 

Den 19 mars påbörjades Natos bombkrig. Med 9 658 flyganfall under 207 dagar förstördes infrastrukturen. Bland de första bombmålen var bevattningssystemet. Skolor, Nasseruniversitetet och sjukhus var bombmål. Libyen bombades till misär, kaos och rättslöshet. Det var det största raset i Failed States-index som noterats.

Gadaffi tillfångatogs den 20 oktober i sin hemstad Sirte av specialstyrkor och överlämnades till en mobb. Den lynchade honom enligt modus operandi från Ku Klux Klan. 

Hillary Clinton, den feministiska utrikesministern som anlänt till Tripoli i sällskap med Navy Seal-soldater, hyllade  lynchningen i direktsändning. 

Hon travesterade leende Julius Caesar: Vi kom, vi såg, han dog. ”Killary” blev hennes öknamn. 

Sveriges roll: 240 svenska riksdagsledamöter röstade för svensk medverkan i krossandet av Libyen. Svenska Jas Gripen hjälpte Nato att rekognosera bombmål och svenska soldater spred propagandaflygblad till libysk civilbefolkning som i strid med internationell rätt uppmanade till regimförändring.

Ett skamligt 10-årsjubileum!