Film: Fifty shades of psykologisk krigföring

I Moskva har tiden stannat. Eller nja, det är väl snarare i huvudet på Hunger games-regissören Francis Lawrence och manusförfattaren Justin Haythe som inte ett kalenderblad rivits bort sedan det kalla krigets dagar.

Lite intressant att tangentbordskrigarna som alltid startar drev när någon minoritetsperson inte framställs på ett politiskt korrekt sätt, inte tycks reagera nämnvärt på att ryssar i den här filmen framställs som så bestialiska att hälften vore löjligt. De torterar, våldtar och bedrar för glatta livet.

Nej, jag tror inte att underrättelsearbete alltid bedrivs på ett rättvisemärkt sätt, men medan USA:s utsända spioner framstår som av ädlaste sort tecknas de ryska motparterna med nyanser någonstans på skalan mellan Pol Pot och Josef Fritzl.

Jennifer Lawrence är balettdansösen Dominika Egorova som efter en skada måste försörja sig och sin sjuka mor med arbete för den ryska underrättelsetjänsten.

Filmen har knappt börjat och vi har redan fått se Dominika slå två nakna, kopulerande ungdomar halvt ihjäl med en krycka, och Dominika själv har blivit våldtagen och fått sin halvnakna kropp genomdränkt i blodet från våldtäktsmannen som hennes underrättelsekollegor skär halsen av under akten. Sen blir det bara värre.

Dominika skickas till ”horskola” där hon ska lära sig bli en ”sparrow” – en agent som med sex ska få den information som Mother Russia vill ha.

Skolledaren spelas av Charlotte Rampling, som man hoppas skämdes rejält när hon såg filmen. ”Your body belongs to the state”, säger hon med rysk brytning när hon inför hela klassen ska tvinga en flicka att suga av en fängslad man. Ja, alla ryssar pratar engelska med brytning. Vad annars?

Såhär fortsätter det, och man hoppas att ingen utom Peter Hultqvist och Patrik Oksanen kan ta skiten på allvar. För det här är inget annat än psykologisk krigföring kryddad med naket, sadomasochism och tortyr.

Filmen baseras för övrigt på en roman av en före detta CIA-chef.