Från varvet till Colombias djungel
Från plåtslagare på Uddevallavarvet till övervakad och mordhotad journalist i Colombia. Proletärens Latinamerikareporter Dick Emanuelsson har hunnit med en del.
– Kommunistjävel! Ge dig av från Colombia innan vi dödar dig.
Så lät det i telefonluren hemma i Bogota när Dick Emanuelsson svarade. Hela året 2005 ringde det på nätterna en eller ett par gånger i veckan. De exakta orden varierade men budskapet var klart och tydligt, den svenske vänsterjournalisten skulle tystas.
– Hoten sätter naturligtvis sina spår, säger Dick Emanuelsson 13 år senare. Jag blev gråhårig det året, stressen var jävligt tuff det sista året i Colombia.
Dick Emanuelsson var en av dem som stod under G3:s övervakning. Han säger att kopplingen mellan DAS och de paramilitära mördarband som plågat Colombias fattiga i decennier blev övertydlig när han kom tillbaka till Colombia efter en resa 2005.
– Det dröjde bara en timme innan jag fick det första samtalet. Så fort agenten vid passkontrollen på flygplatsen El Dorado hade knappat in mina uppgifter gick det direkt till datacentralen på DAS.
Efter att DAS lades ner har Dick Emanuelsson fått ut de närmare 500 A4-sidorna som underrättelsetjänsten hade på honom.
– Redan på tredje sidan står att de betraktar mig som en förmodad ideolog hos Farcgerillan. Rena paranoian, det är inte klokt. Bara för att jag gjort reportage på gerillaområde så skulle jag vara en av rörelsens ideologer, säger Dick Emanuelsson och skrattar åt DAS-agenternas fantasi.
Trots närmare två decennier i Latinamerika är det en distinkt göteborgska som ljuder genom telefonen från Honduras huvudstad Tegucigalpa. Det är där som Dick Emanuelsson har sitt hem sedan det blev för farligt för honom att vara kvar i Colombia.
Den första artikeln jag skrev handlade om varvets dasspolitik. Toalettdörrarna bestod av en transparent plastskiva med en halvmeters glipa till golvet så basarna kunde gå in och titta.
Till Colombia kom Dick Emanuelsson 2000 för att bevaka Latinamerika för Flamman. Men resan till journalistsysslan började redan på tidigt 70-tal.
Född och uppvuxen i Göteborg flyttade Dick Emanuelsson till Uddevalla med modern när föräldrarna skildes. Där fick han jobb på varvet, gick med i VPK, som Vänsterpartiet hette på den tiden, och började skriva för Arbetartidningen och i particellens varvstidning.
– Den första artikeln jag skrev handlade om varvets dasspolitik. Toalettdörrarna bestod av en transparent plastskiva med en halvmeters glipa till golvet så basarna kunde gå in och titta. Och i svetshallen satt en röd ambulanslampa över toalettdörren så basen kunde hålla koll på hur länge du var därinne.
Gruvstrejken på LKAB och USA:s krig i Vietnam hade bidragit till det politiska uppvaknandet. Det internationella engagemanget stärktes på Världsungdomsfestivalen i Berlin, DDR, 1973.
– Festivalen var en enorm politisk väckarklocka. Där såg man den proletära internationalismen förverkligad. Vietnameserna och koreanerna var där tillsammans med representanter för den antikoloniala kampen i Afrika. Latinamerika låg mig redan varmt om hjärtat. Jag vet egentligen inte varför, men det är klart att den kubanska revolutionen imponerade och kuppen i Chile kom att påverka mig mycket.
1973 gick flyttlasset till Stockholm, och Finnboda varv blev den nya arbetsplatsen. Där fanns också en stor grupp r-are, från KFML(r) som Kommunistiska Partiet hette då. Tonen i diskussionerna kunde vara hård.
– Vi i VPK verkade ibland vara en större fiende för r-arna än bolagsledningen var, och sossarna kallade de för bolagets knähundar. Det tillhörde väl vänsterns barnsjukdomar på den tiden, men det isolerade r-arna på varvet. För att vinna över den stora arbetarmassan socialdemokrater kan man inte agera så sekteristiskt. Nu ser jag en helt annan inställning i Proletären som jag ser mycket positivt på, säger Dick Emanuelsson.
Några år senare kom han själv att lämna sitt parti för det nybildade APK, Arbetarpartiet Kommunisterna.
– 1977 var även jag less på den ideologiska urartningen i VPK. Många som hade sina rötter i arbetarklassen lämnade partiet. Vi som arbetat och bildat kommunistiska fackklubbar på de tunga industriarbetsplatserna fick inget stöd i arbetsplatsarbetet från centralt håll.
Tidningen Norrskensflamman, som varit partiorgan för VPK, tog ställning för utbrytarna i APK. Dick Emanuelsson började jobba heltid på tidningen från 1984.
– Men APK-projektet rasade ihop. 1990 stod vi inför valet att antingen rädda Flamman eller låta den stå kvar som ett huvudorgan för APK. Då lämnade vi partiet och förklarade Flamman som en oberoende vänsterröst.
Sedan drygt ett år tillbaka har Dick Emanuelsson inte längre några uppdrag för Flamman.
– Inte fan vill de ha en bolsjevik på Flammanredaktionen som den ser ut nu. Med den här vänsterliberala Flamman light som de gör idag har redaktionen helt klippt av de marxistiska rötterna. Jag känner inte alls igen mig i den tidningen längre. Jag tror inte någon av Flammans medarbetare före 2016 känner igen tidningen av idag. Och det är oerhört trist med tanke på den 112-åriga tidningens historia, den tidning som skapades av Malmfältens gruvarbetare 1906.
Till Latinamerika kom Dick Emanuelsson första gången 1977, på en brigadresa till Kuba som Svensk-Kubanska Föreningen arrangerade.
– Precis som gruvstrejken och Världsungdomsfestivalen var det första besöket på Kuba en fantastisk väckarklocka. Jag tänkte omedelbart efter resan att nu får jag fan börja plugga spanska på Komvux.
Till nästa Latinamerikaresa satt grunderna i språket. Då besökte Dick Emanuelsson vad han idag kallar för sitt andra fosterland, Colombia. Ett land med mycket historia av folkligt motstånd, men också ett av världens farligaste länder för vänsterröster.
– Det är en statsterrorism som råder i Colombia, som utgår direkt från oligarkin och från USA:s inflytande i landet. I den begränsade demokratin finns en viss yttrandefrihet, men när gränsen överskrids är det fara för livet.
Den marxistiska Farcgerillan har i ett halvt sekel försvarat de fattiga bönderna mot oligarkins soldater. Farc bildades efter en militär attack på den lilla byn Marquetalia 1964, där 48 bönder som försvarade sig mot den USA-stödda colombianska militären dödades. 1988 fick Dick Emanuelsson träffa tre av de främsta gerillaledarna.
– Det är verkligen en av höjdpunkterna i mitt journalistiska och politiska liv. Jag var på plats i nästan två veckor i Farcs högkvarter Casa Verde och kunde intervjua Farcs grundare Manuel Marulanda, Jacobo Arenas och Joselo Losada, tre av de beväpnade bönderna i Marquetalia 1964.
Farc är idag ombildat till politiskt parti efter fredsavtalet med den colombianska regeringen. Oroande nog ser historien från 1980- och 90-talet ut att upprepa sig. Då hade Farc också gjort ett försök att lämna den väpnade kampen till förmån för den politiska. Partiet Union Patriotica näst intill utrotades då rent fysiskt av paramilitärerna, som systematiskt mördade dess kandidater. Den oroande situationen idag är ett mörkt eko från den tiden.
– Var tredje dag mördas en ledare för sociala rörelser, Farc förlorar en i månaden. Hela den paramilitära strukturen är intakt. Där gerillan har lämnat har paramilitären gått in, hand i hand med de transnationella gruvbolagen. De kontrollerar återigen större delen av Colombia där gerillan tidigare var statsmakt, säger Dick Emanuelsson som trots sin frustration vägrar hålla med de som menar att Farc begick ett misstag när de lämnade över vapnen.
– Med dagens moderna teknologi upptäcks en trupprörelse hur lätt som helst, även i den tätaste regnskog. Det måste man ha i åtanke när man kritiserar Farc för att ha gått med på det här avtalet. De riskerade livet medan vi satt bakom tangentbordet.
Dick Emanuelsson lämnade till slut Colombia efter att han konfronterat en man som stod och filmade honom när han tog sin dagliga joggingrunda en morgon.
– Då sa en kamrat sa till mig att dra från landet innan jag skickades hem till Sverige i en svart säck.
I Honduras, där det också kan vara farligt för hälsan att vara journalist, höll Dick Emanuelsson låg profil fram till kuppen 2009. Men när vänsterpresidenten Manuel Zelaya avsattes gick han ut och rapporterade om vad som hände.
Sedan dess har Dick Emanuelsson fått oönskad uppmärksamhet även i Honduras. I samband med protesterna mot valfusk när Juan Orlando Hernandez blev omvald till president förra året fick han hjulmuttrar lossade och däcken punkterade. Till och med Sveriges utrikesminister Margot Wallström har reagerat med ett skarpt uttalande som fått Honduras regering att inlemma Dick Emanuelsson i ett skyddsprogram för journalister, människorätts- och miljöaktivister.
Men Dick Emanuelsson låter sig inte skrämmas så lätt. Flamman må ha förlorat sin mest läsvärda reporter men Proletärens läsare kan se fram emot många fler orädda artiklar från Dick Emanuelssons penna.