Reinfeldt & Co krattade manegen för högerpopulismen

I Arbetets ledare (den 10 november), med rubriken ”Reinfeldt, kom tillbaka och dirigera om Moderaternas farliga riktning”, kunde man läsa socialdemokraten Lina Stenbergs farhågor kring Moderaternas nya idéprogram.

Enligt Stenberg handlar programmet om en image Ulf Kristersson vill skapa för sig själv och partiet, som ansvarstagande förespråkare av hårdare tag. Detta för att på ett framgångsrikt sätt kunna rida på vågen av högerpopulism. Ja, så tolkar jag också det.

Men när Stenberg kommer in på Reinfeldts gärning faller all logik. Hans och Nya Moderaternas liberala linje ställs som någon form av motpol till högerpopulismen och Kristerssons ord om hårda tag och individuellt ansvar.

Stenberg skriver att ”Reinfeldts uttalanden om att Sverige inte är fullt eller att integration handlar om att tillgodose jobb och bostäder känns mycket fjärran”. Ja visst, Kristerssons retorik skiljer sig från Reinfeldts, men det är inte nyliberalismen som Nya Moderaterna hårdfört förde fram som ska – eller ens kan – ses som en motvikt till ökad högerpopulism. Det är ju den nyliberala politiken som har banat väg för den.

Reinfeldts uppmaning om att vi måste ”öppna våra hjärtan” 2014 grundade sig inte i någon fluffig humanism. Nej, jag vill nog våga påstå att Reinfeldts våta dröm om att rasera den offentliga välfärden till förmån för det privata delvis låg till grund för det påståendet. Något som senare bekräftats av Bo Lundgren, som kanske lite omdömeslöst förklarade detta i en intervju på en högerextrem sida.

Stenberg menar att Moderaternas nya idéprogram speglar en obehaglig människosyn. Jag håller med, författarna är ju moderater. Men att människosynen var mindre obehaglig under Reinfeldt köper jag inte för en sekund. 

Under Reinfeldts åtta år som statsminister minskade skatteintäkterna med drygt 130 miljarder, genom skattelättnader för de rika. Apoteksmonopolet skrotades, rot- och rutbidragen infördes, nedrustningen av vår gemensamma välfärd tog ordentlig fart och de privata alternativen blev allt fler, listan kan göras lång.

Under flyktingkrisen menade Reinfeldt att ”det finns oändliga fält och skogar”, där människor kan bo. Detta ”finns det hjärterum så finns det stjärterum-resonemang” är cyniskt. Det ser vi inte minst idag när två tredjedelar av de asylsökande som kom hit under flyktingkrisen fortfarande står utanför arbetsmarknaden, skolsegregationen och trångboddheten ökar och kriminella gäng kan rekrytera barn i förorterna.

Jag tänker också på Anders Borg som 2013 flinandes hävde ur sig: ”You (USA) make war – we get the refugees, it’s a win-win.” under en internationell genomgång av lärdomarna han dragit efter den globala finanskrisen 2008-09. Om inte det är en farlig människosyn så vet jag inte vad som är.

Nej Reinfeldt & Co kanske inte var villiga att samarbeta med SD, men de krattade manegen för dem. År av arbetarfientlig politik utan tydlig motpol på vänsterkanten har fått SD att se ut som det de allra helst vill framstå som – ett oppositionsparti.

Så nej, det är inte mer nyliberalism som behövs för att råda bot på högerpopulismen, det är jäkligt mycket mindre av densamma! Man släcker inte bränder med mer bensin.