Jämställdhetskrönika: Frivilligt barnlös eller ofrivilligt BB-lös

Striden för kvinnors rätt till den egna kroppen fortsätter. Polen skärpte sin abortlag. Texas likaså.

I Norge blev det tumult nu innan valet när Socialistisk Venstre och Rødt ville höja gränsen från 18 veckor till 22. Valet innan det hotade Kristelig Folkeparti med att skärpa aborträtten.

En möjlig moderatledd regering i Sverige, med stöd av Sverigedemokraterna och Kristdemokraterna, skulle potentiellt kunna lägga fram liknande förslag. Det gäller att alltid vara på sin vakt när rätten till abort kan komma att urholkas.

Som kvinna kan man fortfarande år 2021 bli hårt ansatt om man frivilligt avstår från att skaffa barn, antingen via abort eller genom att förbli barnlös. Andra kvinnor och män ifrågasätter det, känner sig nästan personligt angripna av den frivilligt barnlösa kvinnans livsval.

”Du ändrar dig, det är bara en fas, det är ett förhastat beslut, det är det som är meningen med livet och kvinnans roll”. Som om man inte noga övervägt sitt livsval under flera års tid.

Jag häpnar alltid över hur kränkta folk blir å mina vägnar de gånger jag har sagt att jag aldrig vill ha barn. Hur jämställt samhället än verkar visar könsnormerna sitt fula tryne väldigt tydligt när man som kvinna säger att man inte vill ha barn.

Sedan kommer vi till den andra sidan. Kvinnor som längtar efter att bli mammor. Som snart ska föda sina barn. Som blir oroliga och rädda när de inser att BB-avdelningar läggs ner, att det är för långa körsträckor till förlossningsavdelningarna i landet, att det råder stor brist på personal. Duktiga och erfarna barnmorskor som inte hinner med, som säger upp sig på grund av bristerna eller av utbrändhet. Semestrar som ställs in eller förkortas.

Det säger sig självt att man inte kan ha fullt utbildad personal på standby resten av året bara för att täcka upp sommarsemestern, hela arbetssystemet behöver göras om, men ändå är det likadant varje sommar.

Jag läste i Dagens Nyheter för något år sedan om blivande mödrar som uttalade sig om rädslan över att inte kunna föda sina barn på sjukhus. De ställde sig kritiska till systemet som tillät den typen av nedskärningar inom förlossningsvården. Lämpligt nog passade Dagens Nyheter på att flika in ytterligare en artikel om att det är ”trendigt att föda hemma”.

Jag har ingenting emot att kvinnor föder hemma. Om det är av egen vilja. Jag kan inte ens föreställa mig stressen hos de blivande föräldrarna när kommunikation och logistik inte fungerar vid förlossning.

BB-ockupationen i Sollefteå har på olika sätt pågått i fyra år, snart fem. Fler städer borde initiera strejk och ockupationer. Här i Karlstad har det varit en ansträngd situation under flera års tid som bara eskalerat.

I kampen för kvinnors rättigheter och för jämställd vård måste vi fortsätta stötta och sluta upp bakom både personal och de som drabbas av nedskärningar när de ska sätta ett nytt barn till världen. Eller väljer att inte gå vidare med en graviditet.