Ledarkrönika: Fröet till förändring finns under fötterna på klimatkonferensens deltagare
Växthusgaser och social nedmontering är två sidor av samma mynt. Den sociala kraften som kan förändra samhället finns i Polens kolgruvor.
FN:s klimatkonferens som pågår i skrivande stund aktualiserar den globala uppvärmningen. Jag delar den oro som människor känner inför klimathotet. Men samtidigt är det en oro med vissa förbehåll.
Sant är att miljöförstöringen hotar allt mänskligt liv på planeten. Intentionerna i det så kallade Parisavtalet framstår som mer och mer avlägsna när utsläppen av växthusgaser snarare ökar.
Av de fossila bränslena är kolet det skadligaste för klimatet. Trots att detta är känt sedan industrialiseringens gryning under 1800-talet ökar användningen av kol som energikälla, framförallt i Asien.
Som bekant är kapitalismen inte rationell. Systemets inneboende logik är att kapitalet ska växa, oavsett påverkan på klimatet. Ändå är miljöhotet ett ständigt debattämne. Inom politiken är tilltron till de tekniska framstegen rådande. Medan media ställer krav på den enskilda individens skyldighet att rädda klimatet.
Vid denna tidpunkt i kapitalismens historia borde det vara uppenbart att systemets destruktiva sida väger tyngst.
Värdstaden för konferensen är symboliskt nog Katowice, Polens kolcentrum. I gruvorna kring staden arbetar över 5000 arbetare med att bryta det ”svarta guldet” ur den schlesiska marken.
Denna ironi blottar bristen i miljödiskussionen. Den sociala dimensionen hamnar i skuggan av makthavarnas förhandlingsspel.
Vilka sociala krafter kan vi då sätta hoppet till för att vända utvecklingen? Är det politikerna som givit kapitalismen fritt spelrum på miljöns bekostnad eller är det den moraliserande medelklassen?
En social kraft som bär fröet till förändring finns inte helt oväntat i Katowice. Men inte bland de 30.000 tillresta delegaterna utan bland Polens 30.000 gruvarbetare som varje dag går ner under jorden för att bryta kolet. De gör detta för att det är deras levebröd.
Konferensens deltagare har ett måttligt intresse av de polska gruvarbetarnas framtid om kolet fasas ut. Då väntar ödelagda gruvorter som tidigare drabbat kolfälten i Storbritannien och USA. En utfasning av kolet i Polen är omöjlig utan social trygghet för gruvarbetarna.
Kanske låter detta som Trumps America first-budskap. Men faktum är att utsläppen av växthusgaser och social nedmontering har varit två sidor av samma mynt under den nyliberala eran.
Miljöhotet blottar bara kapitalismens grundläggande problem. De som arbetar har inget inflytande över processen, oavsett om de bryter kolet eller använder det som energi i produktionen.
Det är därför vi står inför denna kris som hotar vår framtid.