FSLN 40 år: Gräsrötterna besegrade kupphögern

Den 19 juli samlades upp emot en halv miljon människor runt Plaza de la Fé i Managua för att fira den Nicaraguanska revolutionens 40-årsjubileum. FSLN:s kraftsamling kring revolutionsdagen var en imponerande styrkedemonstration.

Förra året kunde firandet på grund av säkerhetsläget inte genomföras som normalt. Nu, ett år sedan högerns kuppförsök och oroligheterna i landet, kom folk i busskaravaner från hela landet för att fira revolutionens 40-årsdag med sandinistfronten.

Enligt den reaktionära högern i landet har FSLN och Daniel Ortega inte något folkligt stöd, ett påstående som upprepas i världspressen. Men det var inte polisen eller militären som slog tillbaka kuppförsöket, utan sandinistfrontens många medlemmar och sympatisörer.

Vid revolutionsmuseet i Leon träffar vi Francisco Roiz, själv FSLN-veteran, som berättar om kuppförsöket och om hur vanliga arbetare slog tillbaka.

– Här i León var polisstationen omringad av kuppmakarnas vägspärrar. Det var vi som skingrade dem när vi städade upp i staden.

Att kuppförsöket skulle bestått enbart av fredliga demonstrationer är det inte längre särskilt många som påstår. Sandinister och statligt anställda torterades och mördades. Studentförbundet UNEN:s ordförande Leonel Morales utsattes för ett brutalt mordförsök när han gick ut i media och förklarade att studenterna inte ställde sig bakom statskuppen. Han lämnades att dö i ett dike efter att ha blivit bortrövad, misshandlad och skjuten fyra gånger.

Många gånger hade gärningsmännen själva filmat våldet.

– Det är ett hat som jag inte förstår mig på. Jag slogs mot Somoza och jag slogs mot Contras, men det hade aldrig någonsin fallit oss in att utsätta en annan människa för något så ovärdigt.

Under kuppförsöket sattes många av FSLN:s kanslier och byggnader som anses historiska för revolutionen i brand. FSLN:s departementshus i León blev en sista bastion för FSLN-sympatisörerna vid kuppförsökets inledning i april.

– Först motade vi bort dem med improviserade vapen som knallskott och glasflaskor. Sen blev två kamrater skjutna med gevär. Då fick vi leta upp två hagelgevär att försvara oss med, berättar Fransisco Roiz.

Difuso/Harold Gonzalez

FSLN-anhängare på väg till Managua.

Under tre månader var landet lamslaget av vägspärrar som snabbt blev impopulära. Vanligt folk kunde inte gå till jobbet utan att betala ”tullavgifter” eller få mobiltelefoner och smycken stulna.

Elmer är också veteran inom rörelsen, och berättar att de började med stöddemonstrationer från departementshuset, först runt kvarteret, sedan längre och längre sträckor med fler och fler deltagare.

– Det var väldigt viktigt. Fram tills dess var folk rädda och höll sig inomhus.

FSLN saknar naturligtvis inte kritiker, särskilt inte inom de egna leden. Många menar att den yngre generationen inom partiet inte släpps fram, och i synnerhet finns det många som upprörs över valet av Rosario Murillo, Daniel Ortegas hustru, till vicepresident.

Elmer berättar att han frågade en dam som deltog i stöddemonstrationerna varför hon stödde Daniel Ortega, och att han fick ett rappt svar:

– ‘Det gör jag inte’, sa hon. ‘Men jag stödjer programmet. Jag stödjer bättre vägar, bättre skolor och bättre offentlig sjukvård.’

Francisco Roiz menar att kuppförsöket var ett opportunistiskt angrepp där reaktionärer utnyttjade en legitim kritik mot regeringen i samband med en planerad pensionsreform.

– De äldre oroades av förändringarna i pensionssystemet. Högern utnyttjade situationen för att genomföra ett kuppförsök som hade ett populistiskt skimmer över sig.

Det finns frågor där den breda sandiniströrelsen är splittrad – till exempel i frågan om rätten till familjeplanering och abort. Det var den liberala regeringen under Enrique Bolaños som förbjöd abort 2006, men den efterföljande sandinistregeringen har inte försökt återinföra ens den begränsade aborträtt som fanns tidigare.

Bland gräsrotsrörelserna och på universiteten menar många att rätten till familjeplanering och sexualundervisning är grundläggande för den ekonomiska och sociala utvecklingen.

FSLN:s inställning i abortfrågan måste ses ur perspektivet att de under de senaste tio åren allt mer profilerat sig som ett kristet parti. Historiskt sett har det alltid funnits inslag av befrielseteologi i rörelsen men aldrig tidigare har kyrkan så konkret haft inflytande över den inhemska politiken.

Samtidigt är kyrkan i Nicaragua splittrad. Vissa katolska präster välkomnade reaktionen under kuppförsöket, medan andra kyrkliga krafter stödjer de progressiva delarna av FSLN:s politik.

Under firandet av revolutionsdagen fick en representant för Capitol Ministries – en organisation för bibelstudier bland USA:s politiska elit – hålla ett tacktal för att den nicaraguanska regeringen gått med på att låta dem öppna ett kontor i Managua, och påpekade vikten av bibelstudier i ett lands politiska ledning. Evangelistpastorn fick svar på tal av kyrkoherden Antonio Castro från Managua som till rungande applåder menade att han borde åka hem och övertala sin kongress att avskaffa USA:s sanktioner mot Nicaragua.

Förra årets vägspärrar, våldsamheter och anlagda bränder fick stora konsekvenser för den nicaraguanska ekonomin. Därefter kom sanktionerna.

Turismen försvann över en natt och byggindustrin stannade av. På sina ställen har barer och hotell fått stänga igen men landet lever och frodas på andra sätt. Marknader sprudlar av liv, och det är full aktivitet i små verkstäder och butiker som finns spridda runt om i städer och byar.

De senaste tolv åren med sandinistisk regering har inneburit en ekonomisk och social utveckling för nicaraguanerna. Strömavbrotten som tidigare återkom flera dagar i veckan är ett minne blott, trä- och plåtskjul har byggts om till tegelhus och det går nu vägar till städer och byar som tidigare bara kunde nås med helikopter eller flodbåt.

Mer pengar i fickan för gemene nicaraguan har även gynnat många inhemska kapitalister och kuppförsöket splittrade därför den nicaraguanska borgarklassen. Ingen kapitalist tjänar pengar på att landet är lamslaget av våld – såvida de inte är avlönade av USA.

I juli förra året genomförde kuppmakarna en sista kraftsamling där de attackerade FSLN:s departementshus i León med runt 300 legoknektar – gängkriminella och småbrottslingar som lockats dit med pengar, sprit och droger. Sandinisterna mötte dem med en organiserad och politiskt motiverad milis med veteraner från revolutionen och contraskriget, med order att inte skjuta för att döda. Daniel Ortega hade manat till tålamod men nu hade gränsen nåtts.

Med en mindre disciplinerad styrka än FSLN:s veteraner så hade angreppet säkert blivit en blodig historia, men legoknektarna tvingades istället att söka skydd tills de skingrades och flydde i panik. Sedan jagades de rätt på och greps.

Därefter gick sandinisterna ut på gatorna, rev ner vägspärrarna och skingrade kuppmakarna. I León tog det 48 timmar att röja undan efter kuppförsöket. Under de följande dagarna städades resten av landet upp och de värsta reaktionärerna flydde landet.

Idag är säkerhetsläget lika bra som för två år sedan när Nicaragua var ett av de säkraste länderna på den amerikanska kontinenten. Om landet får ha fortsatt fred så lär ekonomin och turismen också återhämta sig.

Kuppmakarna för nu istället en intensiv hatkampanj i sociala medier och på sin sida har de landets två största dagstidningar. Förra veckan sköts en ung man av polisen i León och på nätet spred sig ryktet att det handlade om en läkarstudent som deltagit i protesterna. Boende i området kunde dock vittna om att den skjutne var en välkänd kriminell som attackerat polisen med machete när de kommit för att arrestera honom för ett rån, berättar Francisco Roiz.

Delar av kupphögern har nu samlats i vad de kallar Alianza Cívica och krävt att få ställa upp i valet 2021, vilket vallagen inte tillåter eftersom de inte ställt upp i 2019 års regionala val vid Atlantkusten. Regeln finns till för att skydda rättigheterna för minoritetsfolken i de autonoma regionerna, men Alianza Civica kräver en dialog om att regering ska göra ett undantag från lagen samt ge dem tre platser i högsta valrådet.

Alianza Cívica är inget registrerat parti och har ingen valplattform. Deras enda position är att avsätta Daniel Ortega och installera sig själva i hans ställe. De avfärdar också de existerande liberala och konservativa partierna som sandinistmedlöpare.

Kupphögern har starkt stöd från USA och deras marionetter i OAS men har på ett effektivt sätt lyckats distansera sig från både den inhemska borgarklassen och landets parlamentariska höger. De pengar som de mottagit från USA har dessutom skapat inbördes konflikter. Ropen efter utländsk intervention och sanktioner verkar vara det enda som återstår för dem. Kraven på ”dialog” för att få ställa upp i valet var lätt för Daniel Ortega att bemöta i hans tal på revolutionsdagen:

– Och dialogen? Dialog med vem? Med bönderna, med arbetarna, med familjeföretagen, med hantverkarna, med producenterna – små, medelstora och stora. Med alla som är inställda på att jobba för fred och ekonomisk och social utveckling i det här landet. Det är den enda dialogen som är rimlig under de nuvarande historiska omständigheterna i Nicaragua.