Filmrecension: Hitler-Mållgan i rolig satir
Nazisatiren Jojo Rabbit bjuder inte på några politiska poänger av tyngd, men är en rapp och rolig film som värmer i vintermörkret.
Hitlers Tredje rike – vilken komediguldgruva! Missförstå mig rätt. Militarismen, rasbiologin, förföljelserna av kommunister och judar – fruktansvärda grejer. Men nassarna är i all sin bajsnödighet som skapta för att drivas med.
De var liksom ondskan själv. Och samtidigt störtlöjliga.
Chaplin visste det. Mel Brooks visste det. ’Allå ‘allå-gänget visste det. Och det vet även den nyzeeländske stjärnregissören Taika Waititi (What we do in the shadows, Thor: Ragnarök), som står bakom en av vinterns knäppaste komedier – Jojo Rabbit. En skruvad take på Christine Leuens (betydligt allvarligare) roman Caged Skies. Tänk Pojken i randig pyjamas möter Monty Python.
Filmen utspelar sig i andra världskrigets slutskede. Notan närmar sig och nassestaten knakar i fogarna.
Den blint hängivne Hitlerjugendgrabben Johannes (Roman Griffin Davis) får sin världsbild vänd upp och ner när han upptäcker att mamma (Scarlett Johansson) gömmer den judiska flickan Elsa (Thomasin McKenzie) på vinden. Nu tvingas han konfrontera sina fördomar.
Som följeslagare har han låtsaskompisen Adolf Hitler (Waititi i lösmustasch). Hitler är pojkens fanatism ”förkroppsligad” och ett sätt för Johannes att hantera faderns bortgång. Hitler tycker inte om Elsa. Men det börjar Johannes så sakteliga att göra…
Jojo Rabbit är en ganska harmlös historia. Den bjuder inte på några politiska poänger av tyngd. Men det behövs inte alltid. Det är en rapp och rolig film, med bra insatser från både huvud- och birollsinnehavarna.
Waititis Hitler stjäl naturligtvis showen, men Scarlett Johansson är också väldigt bra som Johannes krigströtta mamma. En roll hon är oscarsnominerad för.
Och tolvårige Griffin Davis är så gullig att man vill bita honom i pannan. Brunskjortan till trots.