Ledare: Hultqvist är inte naiv – det är mycket värre än så
”Säkerhetspolitik” handlar inte om folkets säkerhet utan om att hålla handelsvägarna öppna.
1983 konstaterade CH Hermansson att det var acceptabelt att tala om Sverige som ett kapitalistiskt land och till och med använda begreppet storfinansen. Men att tala om det imperialistiska Sverige möttes däremot av aggression och avståndstagande.
Reaktionens kvarnhjul har malt ihärdigt sedan 1983. I den liberala åsiktskorridoren bör man hellre tala om fri marknadsekonomi än om kapitalism och entreprenörer istället för storfinans. Men Hermanssons konstaterande är trots allt riktigt även idag.
Klassklyftor, arbetshets, miljöförstöring och andra konsekvenser av det ekonomiska systemet gör att även vänsterliberaler kan diskutera kapitalismen. Finanselitens ägandekoncentration och förmögenhetsansamling har lett till att även borgare börjar ifrågasätta rimligheten.
Men att tala om Sverige som ett imperialistiskt land får även folk som kallar sig socialister och antiimperialister att dra öronen åt sig.
Det är lättare att utmåla de svenska makthavarna som naiva eller lurade av utländska makter. Eller att avfärda krigsinsatser i främmande länder, blodiga oljepengar, politisk utpressning i Baltikum eller superexploatering av textilarbetare i Etiopien som enskilda misstag.
Under imperialismen är utrikespolitiken en prövosten för vänstern. Att ifrågasätta förmögenhetsfördelning eller angripa sociala problem inom landet är acceptabelt för den härskande klassen.
Att bekämpa rasism och nationalism inom landets gränser ger till och med en klapp på axeln från makthavarna.
Men att utmana och avslöja den nationalchauvinism som motiverar uppslutning bakom de imperialistiska utrikesintressena är det snabbaste sättet att hamna i den politiska frysboxen.
Och ju större och viktigare dessa imperialistiska intressen i utlandet blir desto massivare blir den chauvinistiska propagandan. Att Sveriges riksdag förra året röstade för att Veterandagen den 29 maj ska vara en allmän flaggdag har en högst materiell grund.
Kommerskollegium är Sveriges myndighet för att hålla koll på kapitalisternas utrikesintressen.
I myndighetens senaste årsrapport finns en intressant siffra gällande direktinvesteringstillgångar i utlandet som andel av BNP, det vill säga hur stora är kapitalisternas tillgångar i andra länder jämfört med värdet på alla varor och tjänster som produceras på hemmaplan?
De åtta första platserna innehas av skatteparadis – som Brittiska Jungfruöarna och Caymanöarna – eller länder som genom exceptionellt bolagsvänlig lagstiftning lockat storföretag att skriva sig där – som Irland.
När dessa åtta är borträknade hamnar Sverige på en fjärdeplats i världen. Värdet på de svenska kapitalisternas tillgångar i utlandet uppgår till 75 procent av BNP.
Det kan jämföras med Storbritannien 55 procent, Frankrike drygt 50 procent, Tyskland knappt 40 procent eller Italien 25 procent.
Och då säger trots allt denna siffra inte hela sanningen.
Som konstateras i Katalys rapport om ägande- och förmögenhetsstrukturen i Sverige koncentrerar det svenska kapitalet sig till ”centrala kontrollerande noder i globala produktionsnätverk”. En stor del av profiterna kommer inte från egna tillgångar i utlandet. Istället för att äga fabriker skriver man kontrakt med underleverantörer. Dessa får stå för investeringar och risker (eller så används biståndspengar till att bygga fabrikerna) medan de svenska kapitalisterna garanteras profiter och kontroll.
Den svenska följsamheten inför Washington har sin grund i att den svenska staten är för svag för att försvara de imperialistiska intressena med egna muskler.
Två tredjedelar av de svenska storföretagens profiter kommer från utlandet.
Den största delen av de svenska kapitalisternas investeringar går inte till det som tidigare kallades tredje världen. Den absoluta lejonparten av investeringarna görs i andra OECD-länder och vice versa är det dessa som står för investeringarna i Sverige.
De imperialistiska intressena blir allt mer sammanflätade.
När en ledande svensk tjänsteman på DN Debatt häromåret förklarade att det är ”ett svenskt säkerhetspolitiskt intresse att bidra till att hålla handelsvägarna öppna – till exempel Adenviken, Malacca- och Hormuzsundet” är det knappast svenska folkets säkerhet han talade om.
Det handlar om att säkra profiterna och skydda kapitalisternas tillgångar i utlandet som uppgår till runt 3000 miljarder kronor. Det kan endast göras med lånade muskler.
Trots den pågående mångmiljardrullningen till militär rustning är den svenska staten alltför politiskt och militärt svag för att själv försvara de imperialistiska intressena. Den svenska regimens följsamhet och ryggradslöshet inför Washington har sin grund här.
När den svenska flaggan, efter direktiv från regimen i Stockholm, för första gången hissas officiellt på Veterandagen den 29 maj 2018 är det inte ”en fredsflagga, ett föredömets symbol i världen”, som arbetarledaren Fabian Månsson sa i sitt tal på svenska flaggans dag 1936.
Det är en krigsflagga och en skammens, eller kanske snarare löjets, symbol i världen. För ingen är så föraktad som den som säger en sak och gör precis tvärtom och just detta är något av ett karaktärsdrag för den svenska imperialismen.
Och alla människor som engagerats och upprörts över den inrikespolitiska nationalismens framväxt måste även rikta detta engagemang mot den utrikespolitiska nationalchauvinismen. Så att nästa gång Nato övar krig i Göteborg är vi 10.000 som demonstrerar, precis som det var 10.000 mot nazisterna.