Ingen vill väl att vi skjuter ihjäl varandra?

Vi upprörs alla av de skjutningar som pågår runt om i vårt land. I somras föll skotten i mina egna kvarter. Oskyldiga barn skadades. Två veckor innan sköts en ung man ihjäl någon kilometer bort. Det känns som en epidemi utan sans och vett. Det räcker nu.

Jag trivs bra i Visättra och Flemingsberg. Jag har bott här sedan 1983. Det är ett nutida arbetarområde där folk kommer från jordens alla hörn. Det är många barnfamiljer. Till vardags upplever jag inga större konflikter eller motsättningar. Vare sig mellan vuxna eller barn.

Problemen uppstår när barnen kommer upp i tonåren. Några börjar röka och dricka, några dras in i kriminell verksamhet. De allra flesta lämnar det stökiga livet, blir vuxna och hederliga människor efter några år. Men ett fåtal fastnar i droger och kriminalitet. Hur kan det bli så?

Jag jobbar på en gymnasieskola i närheten. Jag möter många ungdomar från Visättra, Flemingsberg och liknande områden. Många bär på en tung social ryggsäck. Tonåringar är alltid tonåringar, men i regel är det i grunden fantastiska och fina ungdomar.

Jag brukar fråga mina elever vad det är som får unga, främst killar, att slå in på den kriminella och våldsamma banan. Vad kan vi göra åt saken? För ingen tycker väl att det är bra att vi skjuter ihjäl varandra?

Ett vanligt svar är snabba och stora pengar. Drömmen om märkeskläder, fina klockor och lyxbilar. Inte genom studier och hederligt arbete, men genom att handla med droger. Droger som i första hand köps och konsumeras i andra stadsdelar och samhällsskikt.

Själv kan jag tycka att drömmen är fåfäng, egoistisk och destruktiv. Likväl tenderar den att växa sig starkare ju sämre livsmöjligheter ungdomar erbjuds i övrigt. Skolan fungerar inte, de egna resultaten uteblir. Arbetslöshet, bostadsbrist och trångboddhet ger inga ljusa framtidsutsikter.

Drömmen underblåses av filmer och dataspel där det snarare är regel än undantag att ta lagen i egna händer och skjuta ihjäl andra människor. Jag möter ungdomar som kan mer om amerikanska gangsterrappare än som sina föräldrars ursprungskultur.

Droghandel och klassklyftor funkar som relevanta sociologiska förklaringar. Men självklart är det ingen ursäkt för att skjuta på småbarn. Individen har alltid ett eget ansvar. Problemet är att unga människor inte alltid kan bedöma konsekvenser, inte alltid förmår att fatta rationella beslut.

Det är bra att polisen knäcker de kriminellas koder och att flera nätverk ställs inför rätta. Men enbart fler poliser och hårdare straff räcker inte. Att ge sig in i den kriminella branschen är redan idag förenat med dödsfara. Nya nätverk uppstår om inget görs åt de bakomliggande orsakerna.

Därför är det viktigt att vi som bor i de områden som drabbas av skjutningar själva säger ifrån och gör våra röster hörda. Våra perspektiv behövs i samhällsdebatten. De grovt kriminella kommer inte att lyssna. Men vi kan i bästa fall nå de ungdomar som står emellan och vacklar.