Krönika: Järnvägsmotståndarna är ute och cyklar

Det är bara att konstatera: Lysekil är den enda kommun i Sverige med en nedläggningshotad järnväg där Trafikverket begåvats med ett lokalt politiskt parti (Lysekilspartiet) som jobbar för just nedläggning. Lysekil är även begåvat med en före detta ordförande i Miljöpartiet, numer ordförande i Naturskyddsföreningen Lysekil-Munkedal, som hellre ser en gång- och cykelbana än en elektrifierad järnväg.

Jo det är sant. Det har till och med presenterats bildmontage hur denna 35 kilometer långa banvall skulle kunna förvandlas till en lummig och mysig gång- och cykelväg. Även stationsområdet, rangerbangården och hamnområdet har varit föremål för ”visionära” montage, där exklusivt delårsboende är tänkt att ersätta verksamhet och produktion som är nödvändig för att Lysekil fortsatt kan vara en levande stad.

På Wikipedia kan man läsa om Lysekilsbanan, att den ”öppnade för trafik 1913. Den är enkelspårig, elektrifierad, etc..” och ansluter till Bohusbanan.

Det är inga problem att den är enkelspårig. Det finns tekniska lösningar om trafiken måste vara tätare. Men däremot är det ett stort problem att debatten om järnvägen är så enkelspårig.

Järnvägsmotståndarnas argument att det är meningslöst att ha en järnvägslinje där det inte går några tåg är lustigt. Men det köper vi, vi tycker samma.

Det är just trafikeringen vi kämpar för eftersom vi vet att elektrifierad järnväg i kombination sjöfrakt med skärpta bränsle- och miljökrav är det miljömässigt vettigaste. Inte minst eftersom Lysekil har ett av Bohuskustens bästa hamnlägen.

Järnvägsmotståndarna vänder på begreppen och hävdar att våra krav är orealistiska. 

Det vill säga, det ”realistiska” (politiskt acceptabla) är då att ”marknaden” fortsatt får utnyttja en totaldumpad transportbransch med uselt bränsle och slavavlönade chaufförer från främst Östeuropa för sina transporter?

Vågade regeringen ifrågasätta ”marknaden” hade naturligtvis järnvägen byggts ut och kraven, transportpolitiken, hade varit ett flexibelt system där sjöfart och järnväg stod för de långa transporterna. 

Men så är inte fallet. Miljöpolitiken är trots sin tyngd och det ungdomliga engagemanget drabbad av symbolhandlingar från regering och riksdag.

Istället för krafttag mot miljö och lönedumpning i transportsektorn får vi miljöskatt på bärkassar och förbud mot plastsugrör. Det saknas både verkstad och visioner.

Miljöperspektivet krymper ytterligare när Lysekilspartiets ledare beklagar sig i pressen: ”En del fnyser åt en gång- och cykelled genom kommunen, men en sådan skulle komma många människor till glädje och nytta”.

Jo visst, men vi snackar miljö- och transportpolitik, och utsläpp av växthusgaser. Cykelbana istället för elektrifierad järnväg, jag blir nästan stum. Varför inte toppa med ett skidspår, det kan ju bli spårsnö i vinter!