Ledarkrönika: Jordbruk för folkförsörjning
Att konkurrera på den globala matmarknaden ger inte hållbar tillväxt eller fler jobb.
Den regionala handlingsplanen för livsmedelsstrategin upprepar det ihåliga mantrat som varit gällande i snart 30 år. Det övergripande målet lyder: ”En konkurrenskraftig livsmedelskedja där den totala livsmedelsproduktionen ökar och bidrar till fler jobb och hållbar tillväxt i Örebro län”.
Alternativt kan vi förhålla oss till verkligheten.
Sedan tidigt 90-tal har vi bönder varit ”fria aktörer på en fri marknad”, som LRF formulerade det 1989. Vi har under tiden sedan dess blivit allt mer effektiva och konkurrenskraftiga. Har vi då ökat livsmedelsproduktionen och skapat fler jobb under samma period?
Vi kan se tydliga trender. Skördarna är högre per hektar, djuren växer snabbare och mjölkar mer. En ko 2015 mjölkade 40 procent mer än en ko 1990. Samtidigt har vi förlorat 40 procent av den självförsörjning av livsmedel vi hade 1990. Nära hälften av alla heltidsarbetande bönder har försvunnit under samma period.
Handelsbalansen för livsmedel förvärras för varje år som går. Vi har nu ett underskott i handelsbalansen för livsmedel som uppgår till nära 50 miljarder kronor varje år. Fem gånger större än 1990. Allt som ett resultat av strävan efter konkurrenskraft för att allt färre ska slåss på den globala matmarknaden.
Att upprepa samma aktivitet om och om igen i tron på att resultatet ska bli annorlunda anses galet. Våra politiker och myndigheter vet mycket väl om dessa trender. Samtidigt säljer man fortsatt idén om att effektivisering och konkurrenskraft på en global marknad för livsmedel leder till jobb och ökad produktion i Sverige. De är inte galna – de är oärliga.
Alternativet är att vi beslutar oss för att vi vill ha jordbruk för folkförsörjning och en levande landsbygd även bortom Skåneslätten.
Att upprätthålla produktion och sysselsättning i Sverige är inte politikernas målsättning. Jordbruket är inte till för folkförsörjning och levande landsbygd. Det är sedan länge en exportinriktad verksamhet som kan ge avkastning för de som har kapital att effektivisera med.
Alternativet är att vi beslutar oss för att vi vill ha jordbruk för folkförsörjning och en levande landsbygd även bortom Skåneslätten. Då är inte exportinriktat jordbruk med konkurrenskraft till vilket pris som helst det viktigaste. Då är det viktigaste att skapa politiska och ekonomiska förutsättningar för en återuppbyggnad av den produktion som försvunnit och ett utbildningsprogram för att återfå de 16.000 heltidsbönder som försvunnit sedan 1990.
Det hade skapat jobb och hållbar tillväxt. Det hade samtidigt inneburit en konfliktlinje mot EU och världshandelsorganisationens syn på livsmedel som handelsvara och jordbruk som kapitalplacering. Det kräver ryggrad att föra en sådan politik. Enklare då att återupprepa den 30-åriga lögnen om konkurrenskraftens positiva effekter på produktion och arbetstillfällen.