Patrik Paulov slutar på Proletären: Jorden runt på 25 år
– Maktbalansen i världen är i förändring men USA är fortfarande den enda supermakten, säger Patrik Paulov, mångårig utrikesredaktör på Proletären, som nu lämnar redaktionen för att ta sig an nya uppgifter i livet.
Efter 25 år på tidningarna Proletären och Rebell har Patrik Paulov bestämt sig för att gå vidare i livet. I fredags gjorde han sin sista arbetsdag på redaktionen.
För läsarna är Patrik mest känd som uppskattad och kunnig utrikesredaktör. För oss som jobbar på Proletären har han varit en omtyckt arbetskamrat och en av redaktionens stöttepelare.
Själv har jag arbetat tillsammans med Patrik i 17 år. Han har lärt mig mycket av det jag fortfarande håller fast vid som chefredaktör och vi har genom åren delat intresset för hantverket i journalistik och redigering.
Det är inte lätt att sammanfatta en så lång och omfattande insats för de kommunistiska tidningarna. Men i ett samtal om journalistik, världsläget, reportagen och resorna gjorde vi några nedslag i Patriks tid på Proletären.
Patriks politiska resa började i Östersund i slutet av 80-talet. Han gick i ettan på gymnasiet och upptäckte vänstertidningarna på biblioteket. Norrskensflamman, Ny Dag, Arbetaren, Internationalen. Och Proletären.
Han beskriver sin uppväxtmiljö som icke-politisk socialdemokratisk. Säger att han fick med sig grundläggande uppfattningar om solidaritet och rättvisa. Han hade också kompisar som var med i Kommunistisk Ungdom, dåvarande Ung Vänster.
Hösten 1989 brakade realsocialismen samman i Europa. Och det var då hans förtroende för Proletären lades fast.
– När andra backade och gick åt höger hade Proletären vettiga förklaringar.
Men Patrik minns också vad han tänkte om dåvarande utrikesredaktören Teddy-John Frank:
– Den gubben måste ha det tråkigaste jobbet på tidningen!
Intresset för utrikesjournalistiken växte fram över tid för Patrik, mycket tack vare resor till bland annat Libyen, Kambodja och Vietnam. Så småningom blev han också Teddy-John Franks efterträdare.
Men nu går vi händelserna i förväg.
1993 fick Patrik en praktikplats på Proletären. Den första intervjun han gjorde handlade om RKU som då växte fram som nytt ungdomsförbund till Kommunistiska Partiet.
I första reportaget skildrade han arga pensionärer på Trygga rundan i Göteborg och arbetskamraterna skämtade om hur bra det var att äntligen ha en reporter för ungdomsfrågor på redaktionen.
Praktiken på Proletären blev som en skola inför uppgiften att starta ungdomstidningen Rebell.
– Jag hade inte ens haft en dator innan och hade ingen akademisk bakgrund. Jag lärde mig allt på plats.
De flesta av Proletärens reportrar är skolade på det sättet. Patrik tycker att det finns både för- och nackdelar med det.
– Vi har en tradition av att diskutera och granska varandra och det är bra. Men det finns brister med att vi inte har gått någon journalistutbildning. Det finns saker vi skulle tjäna på att kunna.
– Kritiken mot det strömlinjeformade i journalistiken är berättigad, men det har funnits en tendens att vi gjort nöden till princip. Jag har en mer ödmjuk inställning till hantverket idag.
1998 återvände Patrik till Proletären. Till en början som allmänreporter men efter att Teddy-John Frank avgick 2002 blev Patrik utrikesredaktör.
Han säger att reportageresorna är det som varit absolut roligast med jobbet.
– Allt ligger öppet när man ger sig iväg. Jag tycker om att foga samman röster från många olika människor med fakta och intryck.
Den mest gripande och lärorika resan han gjort gick till Irak i oktober 2002.
– Då var det uppenbart att det skulle bli krig. Landet var pressat och nedtryckt, men ändå fanns ett fungerande vardagsliv med barn på väg till skolan och folk på kaféer. På hotellet där vi bodde hölls ett bröllop.
– Samtidigt syntes tydliga spår av tidigare krig och av de ekonomiska sanktionerna. Vattenledningar som inte fungerade, cancersjuka barn som kunde ha botats om medicin och utrustning hade fått importeras.
– Jag har ofta tänkt på människorna jag mötte då. Att de bara några månader senare utsattes för ett av vår tids mest fruktansvärda krig.
Han satt uppe den natten i mars 2003 då kriget började och såg på tv hur bomberna lyste upp himlen.
– Det var extra tungt eftersom jag hade fått personliga relationer med många människor i Irak och kände till situationen på marken.
– Innan kriget var Bagdad en av de tryggaste städer jag varit i. Inte för att hylla Saddam Hussein, men det är viktigt att se att det fanns ett annat Irak. Under 80-talet hade de nästan europeisk standard på välfärden.
Andra resor som satt spår är Venezuela och Västsahara. Och Turkiet där han själv satt i fängelse.
– Venezuela var viktigt, inte för att allt var fantastiskt eller för att Chavez höll allt han lovade, utan för att det var ett land i förändring till det bättre. 2003 mötte jag en 13-åring som samlade in namn till alfabetiseringskampanjen och en pensionerad lärare som undervisade i sitt hem. Människor uttryckte en känsla av att äntligen är det någon som bryr sig om oss. Det är viktigt att komma ihåg när det hetsas mot Venezuela.
Till Turkiet åkte Patrik 2001. Han greps av polis när han bevakade en demonstration för landets politiska fångar. Han sattes i utlänningspolisens fängelse i några dagar innan han utvisades.
– Det var lärorikt att se det inifrån. Jag var den enda västerlänningen och det enda som fanns att göra var att prata med de andra fångarna. Det är lite ironiskt att regimen ville hindra mig från att se, men när de satte mig i fängelse avslöjade de sig själva. Jag såg hur irakier togs ut på natten och misshandlades. En av poliserna uttryckte beundran för sin svenska kollega som sköt en demonstrant under Göteborgskravallerna.
Vid det här laget hade jag själv precis börjat på redaktionen och minns det kontrollerade kaos som uppstod när vi nåddes av beskedet att Patrik satt fängslad. Hur dåvarande chefredaktör Lars Rothelius började ringa till folk på utrikesdepartementet och ambassaden.
Jag minns också känslan av lättnad när Patrik fick komma hem igen.
Förutom alla artiklar, reportage och intervjuer i Proletären har Patrik varit en flitig föreläsare under sina år på tidningen. Han uppskattar att han hållit omkring 200 föredrag sedan 1998. Han beskriver föredragen som muntliga reportage med politisk bakgrund.
– Jag tycker om den formen. Ofta har jag tackat nej när jag blivit ombedd att prata om platser där jag inte varit.
– Föredragen har varit en av de roligaste delarna av jobbet. Jag har fått träffa frågvisa människor utanför vår egen krets och har kunnat fördjupa mig i ett ämne under en längre tid.
De senaste åren har kriget i Syrien varit det självklara ämnet för både skriverier och föredrag.
Hur ser du på konflikten nu?
– Det har svängt fram och tillbaka och man ska vara försiktig med att dra för snabba slutsatser. Starka krafter vill hålla kriget igång. Men extremistgrupperna kan inte komma igen.
Han säger att han blev förvånad när USA, Frankrike och Storbritannien för några veckor sedan bombade Syrien.
– Stödet för de väpnade grupperna är minimalt. Att i det läget bomba känns bara ännu mer fruktansvärt. Nya attacker förlänger kriget och det blir mer förstörelse. Det saboterar för hela folket.
– Efter bombningen talade jag med en kontakt i Syrien. De är luttrade av att omvärlden stödjer terrorismen, men är också säkra på att de kommer ta tillbaka sitt land.
– Självklart har jag har också träffat människor som har gett upp. Kriget i Syrien har pågått längre än andra världskriget.
Patrik vill ändå lyfta fram hoppet. Han berättar om hur folk i Aleppo flyttar tillbaka till sina hem. Att skolor öppnas och att fler kan leva som vanliga människor.
– Det kommer att bli likadant i Ghouta utanför Damaskus.
Kriget i Syrien har i Sverige inte lett till samma fredsrörelse som när USA anföll Irak. Då, 2003, kunde framträdande röster i etablissemanget vara krigsmotståndare. Helle Klein på Aftonbladet är ett exempel. Dåvarande statsminister Göran Persson var tvungen att förhålla sig till att människor demonstrerade.
Patrik påminner om att länder som Tyskland och Frankrike var emot Irakkriget. Men redan vid kriget mot Libyen var västvärlden enig och även Vänsterpartiet röstade för att skicka svenska Jas-plan till den Natoledda insatsen.
– Med Syrien har det varit ännu värre. Det är svårare att se igenom propagandan som har varit massiv. Krigspropagandan har inte varit värre sedan första världskriget. Redan bilden av hur det hela startade är felaktig, med fredliga demonstranter mot en blodtörstig diktator. Men då hade väpnade grupper redan börjat skjuta på folk för att skapa kaos.
Hans intryck är att många journalister tror på vad de skriver om Syrien, medan andra medvetet väljer den bekväma vägen.
– Sticker man ut får man det tufft. Jag har själv pratat med journalister på public service som säger att de håller med mig men inte kan skriva själva. Många uppskattar att Proletären är en motröst.
Men även om han har fått stå ut med en del tillmälen som ”diktaturkramare” så har uppskattningen från läsarna gjort det lättare. Många syrier hör av sig och tackar för att han lyssnar på vad de säger.
Är det svårare att vara antiimperialist idag när en del av motståndet mot västs angrepp kidnappas av reaktionära krafter?
– Den extrema islamismen har avslöjat sig själva inför dem som tidigare kunde känna en viss lockelse. De som tidigare deltog i den så kallade revolutionen i Syrien är kanske fortfarande oppositionella men avskyr de väpnade grupperna mer än regeringen.
– Förhoppningsvis kommer det en uppgörelse kring hur västmakterna kunde stödja de reaktionära krafterna. Så många islamistiska krigare från väst hade nog aldrig rest till Syrien utan uppmuntran från västmedia.
Patrik har haft huvudansvaret för utrikesbevakningen i Proletären under de decennier som följt på realsocialismens fall och terrorattacken mot USA 2001. En tid som präglats av reaktionära vindar över världen och USA:s krigsbrott, men också av nya progressiva rörelser i Sydamerika.
Ser du några tecken på att maktbalansen i världen håller på att förändras?
– Visst är det tydligt att det sker en förändring. Men man ska vara försiktig med att dra för snabba slutsatser.
– Åren efter murens fall stod USA ensamma och kunde genomföra Gulfkriget utan protester. Sedan blev Latinamerika en motvikt när länderna där började frigöra sig. Då var känslan att inget kunde stoppa den utvecklingen. Men sedan vände det och USA har återtagit sina positioner i Latinamerika även om det fortfarande finns starka vänsterkrafter.
Han menar att möjligheten till systemskifte och radikalisering i Latinamerika är avlägsen. För vänstern handlar det om att överleva och om att högern inte ska få rasera allt.
– Kriget i Syrien är en kraftmätning mellan stormakter. USA försöker pressa tillbaka Ryssland och Iran. Då skulle också Kina ta ett steg tillbaka.
– Maktbalansen är i förändring men USA är fortfarande den enda supermakten. När de förlorar ekonomisk makt ser de till att öka den militära. Och hela västvärlden sluter upp bakom Trump.
De flesta förknippar Patrik Paulov med Proletärens utrikesbevakning. Men vi som har arbetat tillsammans med Patrik vet också att han har en skarp blick för tidningsarbetet generellt. Han är den som föreslår intressanta vinklar på artiklar och som ofta hittar de konstruktiva lösningarna när vi kör fast.
Han har också ett vältränat öga för layout och redigering. När tidningens utseende gjordes om förra gången var det hans verk.
– Jag tycker om att vara delaktig i hela processen. Från idé till att skicka tidningssidorna till tryckeriet. Det visuella intrycket är viktigt. Val av rubrik och bildernas placering kan antingen sabotera uppslaget eller locka till läsning.
Vilka är höjdpunkterna under din tid på Proletären?
– Det har varit när vi lyckats bryta igenom och nå långt utanför vår egen krets. Som avslöjandet hösten 2015 om att svenskt bistånd gick till al-Qaidas vänner. Jag skulle önska att vi lyckades med det oftare.
Utrikesansvaret i Proletären tas nu över av August Eliasson, även om Patrik till hösten kommer att fortsätta som skribent i tidningen parallellt med att han tar sig an andra uppgifter i vardagen.
Vi på redaktionen kommer att sakna den dagliga kontakten med Patrik, men det engagemang han har investerat i tidningen kommer vi ha glädje av under lång tid framöver.