Ledare: Jutterström har rätt – rörelsen måste utgå från Marx

Socialdemokraterna ligger på historiskt låga siffror i opinionsundersökningarna. Inget konstigt i det. Valtaktiken innebär anpassning till högern och avsaknad av visioner, reformförslag och klassperspektiv.

Hur kan man prata jämlikhet utan att utmana de växande klyftorna? Det går inte att prata trygghet på jobben utan att attackera bemanningsföretag, EU:s fria rörlighet och överlag den förslumning som sker på jobben.

Det tyngsta argument Stefan Löfven kommer med är att en moderatledd regering är värre. Och även om det är sant, så vinner den sortens negativ logik knappast någon entusiasm. 

Dessutom finns inga garantier för att en röst på socialdemokraterna inte blir en röst på en regering med borgerliga ministrar och kanske rent av moderata sådana. 

Och Löfvens egen politik för höjd pensionsålder och förmodade angrepp på strejkrätten och organisationsfriheten är klassisk moderatpolitik.

Krisen för Löfven & Co är inte unikt svensk. Det är uttryck för samma sammanbrott som vi ser i de flesta länder. I Holland, Frankrike och Italien har de gamla stora arbetarpartierna i princip raderats ut. Det gäller såväl socialdemokratiska som kommunistiska partier.

Det måste resa frågor för alla som vill se en stark arbetarrörelse i Sverige – oavsett om man definierar sig som socialdemokrat, kommunist eller inget av det. 

Problemen går betydligt djupare än valtaktiken, denna är ett symptom och inte sjukdomen själv.

Pappers ordförande Matts Jutterström, som enhälligt omvaldes vid kongressen förra helgen, skrev den 28 maj en krönika om att Marx tankevärld är grunden för arbetarrörelsen. Jutterström skriver om mervärdet, den grundläggande motsättningen mellan arbete och kapital och nödvändigheten av klassperspektiv.

Jutterström har rätt. Vägen ut ur den nuvarande krisen måste utgå från marxismen. Motsättningen mellan arbete och kapital är inte bara en facklig fråga, det är en politisk fråga och handlar om vilken klass som ska ha makten över samhällsutvecklingen, arbetet och de värden som skapas.

Chibber menar att inte bara kollektivismen utan även individualismen ligger inbyggd i själva det kapitalistiska systemet.

Den politiska förändringen måste börja ute på arbetsplatserna. För det är här som motsättningen mellan arbete och kapital är som tydligast och det är just i egenskap av mervärdesproducenter som arbetarklassen har sin strategiska styrka.

Det är de förlorade styrkepositionerna på arbetsplatserna som skapat det nuvarande politiska klimatet. När arbetarklassen sätter sig i rörelse ute på jobben ändras hela det politiska samtalet över en natt. 

Det är här diskussionen mellan arbetare, oavsett partisympatier, måste ta sin början.

I en nyligen publicerad artikel på tidskriften Clartés webbsida menar marxisten Vivek Chibber att det finns en romantisk sida hos marxismen som ser arbetarklassens kollektiva organisering som något ofrånkomligt.

Det faktum att arbetarklassen i en viss del av världen under ett antal årtionden var en kollektiv kraft genom sin organisering ser den marxistiska traditionen som bevis för denna ofrånkomlighet.

Men Chibber menar att inte bara kollektivismen utan även individualismen ligger inbyggd i själva det kapitalistiska systemet. 

För lika sant som att arbetarklassen som grupp är hänvisade till att sälja sin arbetskraft, lika sant är att det är som enskild arbetare man är utlämnad att sälja den individuellt.  

Chibber menar att kollektivets försvagning får individualismen att accelerera. För den enskilda arbetaren blir den mest tilltalande möjligheten att öka jobbtryggheten inte att ta fight med chefen utan att istället göra sig attraktiv för honom – genom att arbeta hårdare än andra, skaffa nya kunskaper, till och med erbjuda att jobba för lägre ersättning.

För den enskilda arbetaren blir det rent av mest fördelaktigt att bli ”fripassagerare”. 

Då får man både ta del av de kollektiva fördelarna utan att samtidigt riskera de individuella hoten som kommer från att våga stå upp mot chefer.

Poängen hos Chibber är att individualismen föds ur lönearbetet självt. Individualismen är med andra ord inte bara ett resultat av borgerlig propaganda och kan därför inte bekämpas på det teoretiska och ideologiska planet. Det räcker inte med att hålla fackliga kurser eller starta tankesmedjor.

Den kommunistiska grenen av arbetarrörelsen anklagas ofta för att vara strejkromantiker. Det stämmer inte att vi alltid ser strejken som lösningen på varje problem. 

Däremot är vi övertygade om att kollektivismen endast växer i gemensam kamp. 

Och att den socialdemokratiska modell som vill undvika konflikter och strejker och som ser förhandlingsdelegationer som viktigare än kämpande kollektiv bär ett stort ansvar för det eländiga politiska läget i Sverige och för den individualism som riskerar att bli ett hot mot hela den kollektiva tanken.

I förra avtalsrörelsen genomfördes inte en enda strejk. Det har gått snart 40 år sedan vi hade någon storkonflikt på svensk arbetsmarknad. 

Under dessa år har borgarklassen angripit a-kassa, sjukersättning, pensionssystem och på tusen och ett andra sätt flyttat fram sina positioner. Många arbetare kan ha jobbat ett helt arbetsliv utan att delta i någon kollektiv stridsåtgärd.

Svaret på om individualismen eller kollektivismen ska vinna är samma svar som i den gamla kinesiska sagan: Det är den hund som man matar som växer sig stark.

Hur vi ska se till att kollektivismen växer sig stark är inte en fråga om valtaktik eller partisympatier. Det är en ödesfråga för alla arbetare.