Kampen om arbetstiden

Krav på sex timmars arbetsdag i en arbetsvecka på 30 timmar reses från allt fler arbetargrupper. Men kapitalister och borgerliga politiker och skribenter slår bakut och hävdar att det inte går, att det skulle bli för dyrt, att välfärden skulle hotas och att svensk konkurrenskraft skulle skadas. 

Men visst är sextimmarsdagen fullt genomförbar. Och det är dessutom en högst angelägen reform.

Varje gång en förkortning av arbetstiden har kommit på tal har det blåsts till strid från överklassen – kapitalister och andra borgare. Att bläddra i borgerliga tidningar från 1900-talets början är att läsa om undergång och ekonomisk katastrof, varje gång 48-timmarsveckan kommer på tal.

Och trots att ekonomin inte bara klarade sig utan växte, och det rejält, efter att 48-timmarsveckan införts, är det samma tongångar från den samlade borgerligheten i dag, när kravet på sex timmars arbetsdag i en 30-timmars arbetsvecka förs fram. 

Den senaste förkortningen av arbetstiden trädde i kraft fullt ut 1973, för 46 år sedan. På den tiden har såväl produktivitet som produktionsmängd ökat ofantligt.

Produktiviteten är ett mått på hur mycket som produceras under en given tid, vanligen en timme. Mellan 1950 och 2014 steg produktiviteten med i genomsnitt 2,3 procent per år, vilket betyder att produktiviteten mångdubblats under den tiden.

Konkret kan vi se det i bruttonationalproduktens (BNP:s) utveckling. BNP anger värdet av allt, varor och tjänster, som tillverkats inom landet under ett år. BNP kan öka antingen genom att produktiviteten ökar eller till följd av fler arbetstimmar, till exempel genom att fler arbetar eller att arbetstiden förlängs.

Mellan 1980 och 2018 ökade BNP per person i Sverige från 255.500 kronor till 470.800 kronor. Det är en ökning med 84 procent! I fasta priser. (Ekonomifakta.se) Eftersom inflationen räknats bort är det alltså en ökning av mängden varor och tjänster.

Under den tiden har ingen arbetstidsförkortning skett, vare sig minskat antal veckotimmar eller ökad semester. (Den femte semesterveckan infördes 1977).

Det råder alltså inget tvivel om att det finns ekonomiskt utrymme, om man jämför med till exempel 1980, att idag sänka arbetstiden med 25 procent till sex timmar om dagen. 

Profitandelen har stigit och fortsätter stiga på löneandelens bekostnad.

Hittills gjorda arbetstidsförkortningar bär syn för sägen. Redan år 2002 genomförde bilverkstaden Toyota i Mölndal sextimmarsdag. Resultatet blev friskare och effektivare arbetare, som hann med mer än sitt lönearbete. Dessutom – genom två sextimmarskift – bättre öppethållande för kunderna och kortare leveranstider. 

Ett annat exempel är Frankrike, som den 1 februari 2002 införde en allmän 35 timmarsvecka. I en rapport som den franska motsvarigheten till Arbetsmarknadsdepartementet (Ministère du Travail) publicerat framgick att arbetstidsförkortningen skapat 345.000 nya jobb och räddat kvar 67.000 jobb. 412.000 jobb skulle alltså i dag inte ha funnits om 35-timmars-veckan inte hade införts.

Såväl produktivitets- som produktionsökningen plus konkreta exempel visar att det finns inga samhällsekonomiska hinder för en sextimmarsdag.

Fördelarna med att förkorta arbetstiden är många:

Anställda kommer att vara mindre trötta, när arbetsdagen är slut och kan hinna med att göra annat, vara med och engagera sig i hemmet och familjen, orka med att engagera sig i politiskt arbete, kunna ställa upp som oavlönad ungdomsledare och annat ideellt arbete, att förkovra sig och mycket annat. 

Människor är normalt inte lata, vilket antyds av borgerligheten. Men människor vill göra något mer än att lönearbeta.

Vi lönearbetar för att leva. Vi lever inte för att lönearbeta!

Dessutom: I dag tvingas många, speciellt kvinnor inom hotell och restaurang, vård, omsorg och handel, att arbeta deltid med sänkt lön och därmed sämre pension som följd.

Med en sänkt normalarbetstid till 30 timmar i veckan med oförändrad lön skulle dessa framför allt kvinnor få en bra lönehöjning (och bättre pension). Det skulle vidare behövas fler som jobbar, arbetslösheten skulle sjunka, arbetslöshetsunderstödet skulle minska och med fler som får lön skulle skatteinkomsterna öka.

När det alltså inte finns några samhällsekonomiska skäl att motsätta sig en arbetstidsförkortning och när fördelarna för arbetarna är så uppenbara – varför är kapitalister och andra borgare då sådana motståndare?

Det som kapitalister och andra borgare har som skäl för att gå emot en arbetstidsförkortning – vilket de naturligtvis inte är öppna med – är att det blir inte lika lätt att ta ut produktivitets- och produktionsökningar som profit. Så har det nämligen varit de senaste decennierna.

Av det som kallas förädlingsvärdet i produktionen har en allt större del gått till profiter på bekostnad av löneutvecklingen. Statistiska Centralbyrån visar att löneandelen av det som kallas förädlingsvärdet steg på profitens bekostnad mellan 1950 och 1980. Därefter vände utvecklingen: profitandelen har stigit och fortsätter att stiga på löneandelens bekostnad. Det är något som borgerligheten i vid mening (inklusive viktiga delar av ledningarna i SAP och LO) vill slå vakt om och säkra för framtiden.

Första maj och kampen om arbetstiden

Vi närmar oss 1 maj, och ingen dag är mer lämpad för att föra fram kravet på en arbetstidsförkortning.

Lördagen den 1 maj 1886 demonstrerade 80.000 arbetare i Chicago för kravet på åtta timmars arbetsdag.

Två dagar senare dödade polisen två arbetare vid en demonstration till stöd för strejkande timmerarbetare. Dagen därpå samlades en demonstration för att protestera mot detta.

Polisen gick till attack, en bomb kastades – okänt av vem – och polisen började skjuta vilt omkring sig och dödade många, både arbetare och poliser. Sju arbetare dömdes till döden, fyra hängdes, en begick självmord och två fick straffen omvandlade till livstid.

Denna händelse har kommit att kallas massakern vid Haymarket.

När den Andra Internationalen bildades i Paris 1889 beslutades på initiativ av delegationen från USA att 1 maj 1890 skulle bli en gemensam arbetarmanifestation för att hedra minnet av offren för Haymarket-massakern och för att föra fram kravet på åtta timmars arbetsdag: ”Åtta timmars arbete, åtta timmars fritid, åtta timmars vila.”