Ändra systemet – inte klimatet: Kapitalismen hindrar en lösning på klimatfrågan

När det feodala samhället bromsade alla framsteg accepterades det till slut inte längre, och vårt nuvarande ekonomiska system drevs igenom av den framväxande borgarklassen. Nu är det kapitalismen som står hindrande i vägen, inte bara för en lösning på klimat- och miljökrisen utan även för ett rättvist, människovärdigt samhälle i balans med naturen.

Kapitalismen hade förvisso en enorm potential att utveckla produktivkrafterna och öka produktionsförmågan. Men den har gjort det – och gör det – till priset av en miljöförstöring och ett resursslöseri som knappast är fattbar. Den exploaterar naturen långt över gränsen för vad planeten tål. I dag är varje tum på jorden påverkad av människan.

Den tidsålder vi lever i kallas antropocen, människans tidsålder, därför att människans verksamhet har fått så stor påverkan på både jorden och dess ekosystem, att den nu håller på att förändra planetens sätt att fungera.

Vi borde istället tala om att vi lever i ”kapitalocen”, kapitalismens tidsålder, eftersom det grundläggande problemet är att kapitalismen kräver att ständig tillväxt är överordnat alla andra hänsyn. Avstannar tillväxten drabbas samhället av ekonomisk kris, massarbetslöshet och misär. Det är vad konsekvensen blir om alltfler börjar minska sin konsumtion för miljöns skull. Det inser även delar av klimat- och miljörörelsen, som därför blir alltmer systemkritisk.

Redan för 150 år sedan var kapitalismens hänsynslösa miljöförstöring uppenbar. Karl Marx anklagade den för att både exploatera det mänskliga arbetet och naturen, och hävdade att människan måste leva i samklang med naturen och i respekt för naturens begränsningar, eller med hans egna, nästa poetiska ord, ”leva som naturens förmånstagare”.

Mer än hundra år senare publicerade FN:s klimatpanel, IPCC, sin första rapport om människans klimatpåverkan och 1992, på den första klimat- och miljökonferensen, höll Kubas dåvarande president Fidel Castro ett brandtal som redan då sammanfattade vad forskarna säger idag. Han inledde med orden ”En viktig biologisk art – människan – riskerar att försvinna på grund av att dess naturliga livsmiljö snabbt och gradvis elimineras.”

Fidel Castro kopplade ihop klimat- och miljöfrågan med den orättvisa fördelningen av jordens resurser, med att det är de rika i den rika världen som slösar bort råvaror och energi, förgiftar haven och floderna, förorenar luften, försvagar ozonlagret och orsakar utsläppen av växthusgaser. Så till den grad att de katastrofala följderna är att tiotals miljoner fattiga män, kvinnor och barn dör varje år. Fler än de som dog i de båda världskrigen.

Han varnade för att om den rika världens livsstil och konsumtion skulle anammas av befolkningen i den tredje världen skulle det bli en total miljökatastrof. Det är de rika som måste ändra sin livsstil och en rättvis ekonomisk världsordning inrättas.

Fidel Castros krav var: ”Använd vetenskapen för att ta fram en hållbar produktion utan giftspridning. Betala den ekologiska skulden, inte utlandsskulden! Utradera hungern, inte mänskligheten. Nog med egoism, nog med maktutövning. Nog med okänslighet, ansvarslöshet och svek. I morgon kommer det att vara för sent att göra det vi redan borde ha gjort för länge sedan.”

Att vi ännu inte har drivit jordens klimat och ekosystem för långt beror på de djupa orättvisorna i världen. Idag, när alltfler börjar kräva samma levnadsstandard och konsumtion som vi har, så betyder det att det lagts in en ny växel för miljöförstöringen.

Tros stora investeringar i förnyelsebar energi ökar användningen av kol, gas och olja i allt snabbare takt. Därför måste energianvändningen och slöseriet med energi minska. Men världens ledande politiker tänker tvärtom. De stödjer den övergripande politiska agendan som säger att inga åtgärder får minska tillväxten. Deras lösning för att slippa minska energikonsumtionen och kunna fortsätta med ”business as usual” är att satsa på kärnkraft.

Även vapenindustrin och den vansinniga krigs- och rustningspolitiken ligger bakom politikernas ovilja att fatta bindande beslut mot fossila bränslen. Många vapensystem, som flyg, stridsvagnar och transportfordon, kräver att olja används. Utan olja, ingen möjlighet att bedriva krig. Ingen möjlighet att diktera villkoren i världen. Ur perspektivet att kunna kontrollera världen med vapenmakt, blir motståndet mot ett fossilfritt samhälle begripligt.

Kapitalismens gränslösa utnyttjande av människor, natur och råvaror har lett till allt större sociala oroligheter, flyktingströmmar, väpnade konflikter och ekonomiska kriser. Stormakterna, framför allt USA och EU, men också Sverige, rustar för att kunna ta, eller behålla, kontrollen över olja, vatten, metaller, jordbruksmark och fiskevatten. I en fruktlös förhoppning om att kunna fortsätta leva gott på andras bekostnad befäster de sina gränser för att kunna stänga ute flyktingströmmarna som folkfördrivning, krig och klimatkrisens vatten- och livsmedelsbrist ger upphov till.

På samma sätt som feodalsamhället kom att bromsa utvecklingen är det kapitalismen som nu hindrar den nödvändiga samhällsomvandlingen. Den måste ersättas av ett politiskt och ekonomiskt system som drar in människors kreativitet i hela samhällsplaneringen, som aktivt bekämpar fattigdom, som verkar för social rättvisa, en hållbar miljö och demokrati, istället för individuell vinning.

Ska det bli möjligt att lösa klimat- och miljökrisen krävs socialism. Alternativet är en kamp på liv och död om mat och vatten och en möjlighet att få bo på en plats där det går att överleva.

Kampen för klimatet måste därför bli intimt förbunden med fredsrörelsen, med kärnkraftsmotståndet och med kampen för ett rättvist och solidariskt samhälle.