Knyt inte näven i fickan – höj den istället

I förra veckan var jag iväg på klubbstyrelseutbildning med facket, i min roll som ordförande i klubben på min arbetsplats. Inte helt otippat kom las-överenskommelsen upp i diskussionerna. Jag var lite bekymrad innan jag åkte iväg för hur snacket skulle vara och hur överenskommelsen tagits emot.

Jag ska väl inte sticka under stol med att jag blev förvånad över hur stor irritationen var över överenskommelsen, och det både bland gräsrötterna inom facket och bland sossarna med uppdrag. Bland gräsrötterna är synen på saken väldigt klar, och den stora irritationen var över att när de valda ”kommer upp sig” så försvinner den solidariska tanken och man börjar tänka på sig själv och sko sig.

Den stora frågan är hur länge den här förnekelsen av gräsrötternas åsikter kommer att accepteras. Hur länge kan toppen bara köra på utan att titta bakåt? När har medlemmarna fått nog av svek?

Tyvärr tror jag den revolutionära tanken ännu är långt borta. Snacket är att man ska försöka nominera fram rätt personer istället för att prata brytning. Reaktionerna är sunda, men det räcker inte för att för att förändra. En brytning med LO, som sitter i sossarnas knä och ska utföra det som bestäms av Socialdemokraterna, blir otroligt svår när det i förbundsledningarna bedrivs borgerlig politik istället för att kämpa för arbetarnas väl.

Man behöver inte vara raketforskare för att förstå att det är vi arbetare som kommer få betala för att få det sämre på arbetsplatserna.

Det statliga omställningspaketet som förs fram som en stor vinst för de anställda i las-överenskommelsen innehåller två delar. Dels förbättrade omställningstjänster via omställningsorganisationer. Dels ett nytt statligt omställningsstudiestöd. Dessa två delar bekostas av skattebetalarna och den höjda CSN-räntan.

Parternas överenskommelse innebär dessutom att kompletterande tjänster erbjuds individer med kollektivavtal. Denna del av omställningspaketet bekostas med en avgift i arbetsgivaravgiften. Men den är alldeles för låg, och helt värdelöst är att det bara gäller arbetare med tillsvidareanställning. Med den begränsningen ställs stora delar av arbetarklassen utanför.

Stora delar av arbetarklassen har ju väldigt osäkra anställningsvillkor med korta snabba anställningar som visstid, inhyrning och ännu värre så kallade SMS-anställning, där den som svarar först får jobba den dagen. Man kan göra jämförelsen med hamnarbetarna i början på 1900-talet. Arbetarna fick gå ner till hamnen på morgonen för att se om det fanns något jobb den dagen.

För personerna som står utan en tillsvidareanställning rullar det bara på som vanligt utan någon omställningstrygghet alls. Om inte gigantiska summor styrs om för att täcka även dem. Och vem kommer få betala? Arbetarna eller arbetsköparna? Man behöver inte vara raketforskare för att förstå att det är vi arbetare som kommer få betala för att få det sämre på arbetsplatserna.

Men jag blir ändå glad när jag på klubbstyrelseutbildning får höra att jag inte är ensam om bli irriterad över att det är vi arbetare som alltid får betala. Jag önskar dock att det blir slut på att knyta näven i fickan och att vi istället kan höja en knuten näve tillsammans.