Ledare: Låt första maj bli en manifestation för motstånd

Första maj, arbetarklassens högtidsdag, blir med nödvändighet annorlunda 2020 när vi inte kan samlas fysiskt och demonstrera för socialism och rättvisa. Ändå är det viktigare än någonsin för arbetarklassen att göra sin röst hörd.

När kapitalismen krisar är det alltid arbetarklassen som får betala det högsta priset. Så också i denna kris. Det är lågavlönade vårdarbetare som med risk för sin egen hälsa går till jobbet för att rädda liv eller för att göra livet lite drägligare för ensamma sjuka människor.

Som också tvingas jobba utan skyddsutrustning på grund av dålig planering och kortsiktiga vinstintressen. Exemplen på detta är otaliga och i dagarna har Kommunal varit tvungna att införa skyddsstopp runtom i landet.

Anställningsförhållandena är så usla att de lyfts som en av orsakerna till smittspridningen inom äldreomsorgen av statsepidemiologen Anders Tegnell.

Var fjärde som jobbar inom den kommunala äldrevården är tillfälligt anställd och var femte är timanställd. Inom det privata är siffran naturligtvis ännu högre.

I 30 av Sveriges 290 kommuner är över 30 procent visstidsanställda. Så kan det inte få fortsätta!

Nu måste väl alla förstå att vi måste satsa mer på personalen i vården. Att vårdpersonalen måste bli fler, få bättre arbetsvillkor och bättre lön så att fler väljer dessa viktiga yrken. Alla måste väl inse att det handlar om att ersätta timanställningar med fasta jobb och att höja statusen och kvalitén i vården och att se personalen som den viktigaste resursen.

Men så är det bevisligen inte. Samtidigt som pandemin rasar som värst, förbereder kommuner och regioner fortsatta nedskärningar inom vård och omsorg. Ena dagen hyllas personalen med applåder och musikgalor, andra dagen är man återigen utbytbar och förbrukad. Just-in-time verkar gälla både munskydd och personal.

I krisande branscher och verksamheter drabbas timvikarier som varken får lön, sjukpenning eller a-kassa. Vid uppsägningar är det de timanställda och de som arbetar på bemanningsföretag som får gå först utan möjlighet till försörjning i ett system som lämnar folk oskyddade och utlämnade.

Det är skandal att arbetsmarknaden tillåtits att förslummas på det här sättet och att facket tillåter dessa otrygga anställningsformer är ett stort svek.

Det är hög tid för fackföreningarna att mobilisera sina medlemmar till kamp. Men tyvärr kan vi inte vänta oss några sådana åtgärder från LO-byråkratin. Trycket och kraven måste komma underifrån och ta den form som leder framåt.

Om vi skall få till en ändring av dessa vidriga förhållanden på arbetsmarknaden och i samhället i övrigt krävs att arbetare reser sig som klass och formulerar kraven för förändringar.

Det är nödvändigt att arbetarklassen protesterar och går i spetsen för krav som gynnar flertalet i samhället.

Vi kan och vi måste tro på möjligheten att pressa tillbaka reaktionen här och nu. Våra socialistiska visioner blir utopier om de inte kopplas till dagskampen och människors vardag. Kraven och protesterna måste också samordnas för ett verkligt systemskifte som ju är själva grundtanken till att vi demonstrerar på första maj med ett revolutionärt alternativ.

Första maj är inte vilket event som helst. Det är inte menat som en vårpromenad i största allmänhet. Det är dagen då arbetare i hela världen i mer än hundra år demonstrerat för sina rättigheter.

Idag ser vi hur pandemi och kapitalistisk kris drabbar arbetare och folkflertalet i hela världen. Att EU inte är något att räkna med när det gäller solidaritet mellan länder visste ju vi EU-motståndare tidigare. Men i coronans spår har även den sanningen blivit tydligare.

Därför får vi inte heller glömma den internationella solidariteten denna dag. Nationell klasskamp och internationell solidaritet är två sidor av samma mynt, och det myntet är inte en euro.

Det är inte bara samhället som är sårbart, som pandemin så brutalt visat. Arbetarklassen är i många stycken obeväpnad och utlämnad till den mediala eliten och dess uppdragsgivare och finansiärer.

Att lovsjungandet av marknadskrafternas självläkande förmåga tillfälligt tonats ned skall inte tolkas som självrannsakan. Kapitalisternas ideologiska tankesmedjor smider för fullt planer för hur de skall kunna flytta fram sina positioner.

Man väntar inte ens till stormen lagt sig för att försöka driva igenom dem. Attackerna på Las, marknadshyror och lägre ingångslöner är bara några exempel på krav, oftast levererade av liberala ledarskribenter, de senaste veckorna.

Egentligen borde pandemin och den kapitalistiska krisen ha inneburit en uppenbarelse för majoriteten av människor. Är det något som coronapandemin visat så är det ju att kapitalismen inte klarar av att organisera ett solidariskt och jämlikt samhälle.

En allmän uppfattning om att en annan värld är både nödvändig och möjlig borde ha spritt sig effektivare än coronaviruset. Inte minst bland dem som i årtionden drabbats av nedskärningar i vården och försämringar i arbets- och livsvillkor.

Men så är inte fallet och här har vi organiserade antikapitalister misslyckats. Därför måste vi, trots svårigheter att samlas fysiskt, låta första maj 2020 bli en manifestation för att på bred front bjuda kapitalismens ruttna system motstånd.

De antikapitalistiska krafterna är onödigt splittrade. Men våra närmaste uppgifter ska inte behöva lamslås för att vi inte är helt överens om allt. Skilda uppfattningar om en tämjbar kapitalism eller en reformerbar marknadsekonomi behöver inte stå i vägen för bredare enighet i dagsfrågor.

Röd Front erbjuder ett revolutionärt alternativ på första maj. Alla ni som tror att en annan värld är möjlig och innerst inne vet att den är nödvändig, som tröttnat på ständiga nedskärningar och vill bjuda motstånd, uppmanar vi att delta i årets digitala Röd Front.