Från oss som bygger landet: Lite stress får man väl tåla?

För ett tag sedan satt jag och skummade igenom jobbannonser i jakt på ett eventuellt extrajobb. Först slöläste jag bara annonser för jobb som jag, med mina meriter, skulle kunna ha en chans till att få, sedan lite bredare inom områdena hotell/restaurang, service/omsorg och socialt arbete.

Detta ledde inte till något massutskick av mitt CV med bifogat, krystat personlig brev, utan till en tilltagande frustration. 

Den gemensamma nämnaren i flertalet annonser var kravet ”att vara stresstålig” eller den mer diffusa formuleringen ”ha många bollar i luften”. Att vara flexibel var också meriterande. 

Att man som arbetare ska tåla stress var viktigt för den eventuella arbetsköparen. Men varför inga krav på att man ska tåla till exempel fall från hög höjd? Tåla stötar eller fysisk smärta? 

Förmodligen för att det skulle anses befängt med sådana omöjliga krav. Men varför förväntas vi då kunna tåla stress?

Stress är den vanligaste orsaken till sjukskrivningar i Sverige. Den har till och med sprungit förbi smärtproblem som länge var den ledande orsaken till långtidssjukskrivningar. Psykisk ohälsa, som går hand i hand med stress stiger snabbast i statistiken över sjukskrivningar. Men det ska vi väl tåla?

Kvinnor och kvinnodominerade yrken är, föga förvånande överrepresenterade i statistiken över stressrelaterade sjukdomar och sjukskrivningar. Till exempel har kvinnor i kvinnodominerade yrken 44 procent högre risk för sjukskrivning än kvinnor som arbetar i ett mansdominerat yrke. 

Enligt Folkhälsomyndighetens rapport från förra året känner 35 procent av kvinnor i åldrarna 16-29 år stress. För män i samma ålder var siffran 18 procent.

För lite vila och tid för återhämtning samt långvarig stress leder ofta till både fysisk och psykisk ohälsa. Därför är det heller inte helt oväntat att majoriteten av de som är sjukskrivna för psykisk ohälsa är kvinnor och sömnproblem är vanligast hos kvinnor över 45 år. Ändå är det stress vi förväntas tåla på jobbet? 

Att man ibland måste höja tempot på jobbet är ju självklart, men det är ju inte det som orsakar den ohälsosamma stressen vi arbetare förväntas vara immuna mot. Vad som däremot orsakar stress och ohälsa är usla arbetsförhållanden. 

Otrygga anställningar, att inte kunna påverka sina arbetsförhållanden, orimligt tung arbetsbörda, för lite tid att utföra sitt arbete på, oregelbunden arbetstid, inte tillräckligt med tid för vila och återhämtning, ja listan kan göras lång på missförhållanden som vi ofta bara förväntas finna oss i trots att de gör oss sjuka.

Jag tänker på alla de kvinnor i min släkt som jobbat sig trasiga inom hemtjänsten, äldrevården och öppenvården. Det känns därför extra tungt när man läser att stressen och den psykiska ohälsan är vanligast hos unga och framförallt unga kvinnor.

Nya generationer av arbetare som slits ut för maximal profit och budgetslaveri får betala med sin hälsa. Detta samtidigt som arbetsvillkoren och arbetares rättigheter urholkas. Förbannad kan man bli för mindre!

Med detta i åtanke och med Internationella kvinnodagen aktuell i tid, tycker jag att det är på sin plats att höja rösten för kravet på sex timmars arbetsdag. En arbetstidsförkortning är inte lösningen på hela problemet men det är banne mig ett steg i rätt riktning.