Ledare: Löfven cementerade högerpolitiken

Stefan Löfven överraskade många, även inom de egna leden, när han i söndags meddelade sin avgång på kongressen i november. Löfven har tidigare hävdat att han ska leda Socialdemokraterna i nästa val men nu har han tänkt om.

Oavsett den förvåning som olika förståsigpåare gett uttryck för så var beskedet kanske inte så överraskande. Löfven och Socialdemokraterna är allt mer pressade och valet nästa år verkar inte direkt rosenskimrande för dem.

Stefan Löfven kommer varken skriva in sig i historieböckerna som landsfader eller som arbetarledare. Istället lär han bli ihågkommen som den som cementerade Socialdemokraterna i den högerbetong som inte minst Göran Persson gjutit grunden med.

Löfven har inte lyft ett finger för att ändra den allt stadigare nyliberala kursen. Jobbskatteavdragen har fått vara kvar, liksom rutavdraget och lagen om valfrihet (Lov). Vapenexporten har fortsatt och kapitalisterna har fått behålla sina allt högre vinster de gör på vår välfärd.

När Löfven tillträdde som partiledare i januari 2012 var han kandidaten som ingen ville ha eller trodde på. Han var kompromissen i ett djupt sargat parti. 

Samtidigt var Löfvens bakgrund som ordförande i det tamaste och mest kompromissvilliga av LO-facken, IF Metall, passande. Nu kunde den borgerliga politiken ytterligare förankras i LO-leden.

I valet 2014 gick S och Löfven fram på att Sverige skulle ha lägst arbetslöshet i EU 2020, att Sverige inom tio år skulle ha en jämlik skola som tillhör de fem bästa i EU och att inkomstklyftorna skulle minska. Efter valet återkom Socialdemokraterna till makten, men knappast på egna meriter. Efter åtta år med Reinfeldts kalla nyliberalism var det något av öppet mål för Löfven.

Men Löfven hade ingen ambition att bryta med Reinfeldts skattesänkarpolitik eller infria några vallöften. Av sossarnas tre huvudfrågor 2014 har de misslyckats med samtliga. Arbetslösheten ligger långt över EU-snittet, svensk skola ligger alltjämt långt ned i listorna och klassklyftorna slår nya rekord för varje år.

I valet 2018 var konceptet för att få väljarnas förtroende löften om ”ett samhälle starkt nog” att ge full sysselsättning, besegra kriminaliteten, skapa en jämlik skola samt ”vara en samlande kraft i en omdanande tid”.

Hur ser det då ut i Sverige 2021? Massarbetslösheten har bitit sig fast och närmar sig 10 procent. I EU har bara eurokrisens Grekland, Spanien och Italien högre arbetslöshet, även om Sverige ligger bättre till sett till sysselsättningsgrad.

Otryggheten har ökat och de kriminella gängens våld blivit allt mer påtagligt. Skolans förfall har fortsatt i friskolesystemets fotspår.

Och även om coronakrisen tillfälligt gav regeringen en skjuts i opinionen som nationssamlande kraft är Sverige djupt splittrat och sönderslitet av segregation, nedskärningar och skenande klassklyftor. Lägg därtill ett fortsatt närmande till Nato och ökad EU-anpassning. Sverige är ett mer ojämlikt, mer otryggt och mindre självständigt land än när Löfven tillträdde som statsminister 2014. 

Detta minst sagt magra resultat kan låta som ett misslyckande, och kanske rent av som själva anledningen till att Löfven nu avgår. Men för Löfven och övriga S-toppar har de gångna sju åren snarare varit lyckade. Socialdemokraterna har kunnat klamra sig fast vid makten.

Även om Socialdemokraterna under Löfven gjorde sitt sämsta val någonsin 2018 har partiet klamrat sig fast relativt högt i opinionen, framför allt jämfört med andra socialdemokratiska partier i Europa som mer eller mindre kollapsat. Relationen med LO står fast, samtidigt som partiet bjudit kapitalet på direkt arbetar- och fackföreningsfientliga reformer.

Den nyliberala januariöverenskommelsen, attackerna på strejkrätten, urholkandet av Las och försöket att införa marknadshyror är inga misstag. Det är modern socialdemokratisk politik, när partiet sedan länge övergett arbetarklassen.

Det enda misslyckandet för Löfvens del är att högerpolitiken stötte på ett tillfälligt hinder när Vänsterpartiet i juni öppnade för en misstroendeförklaring för att stoppa marknadshyror, och Löfven som förste statsminister röstades bort i en misstroendeomröstning.

Löfven och Socialdemokraterna hade tagit för givet att Vänsterpartiet för tid och evighet skulle agera dörrmatta. Men pressad av hyresgästers protester och sina egna medlemmar infriade V till slut ett av sina löften. Socialdemokraterna har lämnat fältet fritt för någon annan att bedriva socialdemokratisk förvaltarpolitik, vilket Vänsterpartiet inte varit sena att nappa på.

Stefan Löfvens beslut är givetvis inte bara hans eget. I höst skulle Löfven ställts inför sin kanske svåraste utmaning hittills, att få igenom en budget baserad på Centerpartiets och Vänsterpartiets delvis motsatta krav. Med Löfven borta hoppas sossarna nu på att väljarnas minne är kort och att ett nytt ledarskap ska kunna charma traditionella väljare.

Även denna ledarsida håller med förståsigpåarna om att Magdalena Andersson som ny partiledare och statsminister är en lågoddsare. Andersson sägs stå till vänster om Stefan Löfven, vilket inte säger mycket. Som finansminister har det varit åtstramningar och återigen åtstramningar som gällt, åtminstone fram till coronakrisen då det plötsligt fanns pengar – till storföretagen.

Socialdemokraterna har under Löfven kallat sig ”framtidspartiet” men i verkligheten är det precis tvärtom. Ett så kallat arbetarparti utan arbetarpolitik, utan ideologi och med nyliberal åtstramningspolitik som enda princip har ingen framtid. Oavsett partiledare.