Kommentar: Lukasjenko pressad i Vitryssland

Protesterna efter förra söndagens presidentval i Vitryssland har ökat i styrka och i helgen krävde stora demonstrationer att landets mångårige president Aleksandr Lukasjenko avgår. På söndagen hölls även en stor demonstration i huvudstaden Minsk till stöd för Lukasjenko, som ändå genomgår sin största förtroendekris sedan han först valdes till president 1994. 

Vid ett möte med strejkande arbetare utanför en lastbilsfabrik i Minsk i måndags öppnade Lukasjenko för att ett nyval är möjligt, men i så fall först efter att en ny konstitution röstats fram i en folkomröstning. Samtidigt har oppositionskandidaten Svetlana Tichanovskaja, som fick tio procent enligt det officiella valresultatet, sagt att hon är ”redo att ta sitt ansvar och leda landet”.

Protesterna utlöstes förra helgen efter att det preliminära valresultatet gett Lukasjenko 80 procent av rösterna. Mindre grupper av protesterande som gick ut på gatorna hanterades då bryskt av polisen. När protesterna växte de närmaste dagarna arresterades ett tusental – varav många vittnar om att de misshandlats av polisen – men släpptes igen, och i söndags ingrep polisen inte mot de omkring hundratusen som demonstrerade.

Sveriges utrikesminister Ann Linde var först i EU med att kräva sanktioner mot Vitryssland. En imponerande snabbhet som står i bjärt kontrast till Sveriges agerande mot till exempel Chile, där polisen sedan oktober förra året systematiskt torterat och våldtagit demonstranter som protesterar mot högerpresidenten Pineras nyliberala politik. Men där anser Sverige och EU att problemen ska lösas i samförstånd och Linde har vägrat fördöma polisvåldet.

I Vitryssland är det annorlunda. Ann Linde och EU försöker febrilt påverka händelseutvecklingen så att den sista före detta sovjetrepublik som, bortom de demokratiska bristerna, fortfarande upprätthåller god levnadsstandard, allmän välfärd och ett stort statligt ägande av industrin – och till skillnad från Ryssland har minimal korruption – ska rätta in sig i det nyliberala ledet och öppna upp marknaderna för Europa och USA.

En annan ökänd svensk har också varit framme med goda råd. Anders Åslund var Boris Jeltsins ekonomiske rådgivare under katastrofåren på 1990-talet, när Rysslands oligarker plundrade staten på allt som fanns och fattigdomen och alkoholismen skenade. Han skriver i en artikel i BNE Intellinews att lösningen för att komma runt det folkliga motståndet mot privatiseringar kan vara att stycka upp företagen och dela ut aktierna till de anställda. För att göra privatiseringen av stora företag ”politiskt acceptabel”. 

Den pressade Lukasjenko har kontaktat Rysslands president Vladimir Putin för stöd. Men det tidigare goda förhållandet mellan de båda har klart försämrats efter att Lukasjenko flirtat med väst, och inte fördjupat unionen mellan Ryssland och Vitryssland mot den federation som länderna skrivit avtal om. Och efter att Ryssland höjt priset köper Vitryssland sedan början av året sin olja också av USA, Saudiarabien och Norge.

Det är påfallande hur den ryska statliga kanalen RT inte tar tydlig ställning för Lukasjenko mot en hotande ”färgrevolution”. Tillslaget i slutet av juli mot 33 ryska legosoldater från det privata säkerhetsföretaget Wagner – som passerade Vitryssland på väg mot ljusskygga uppdrag i Afrika, men anklagades av Lukasjenko för att på regeringens uppdrag ha kommit för att destabilisera Vitryssland inför valet – gjorde inte heller något för att förbättra relationerna med Moskva.

Lukasjenko skyller läget på Natos destabilisering av området. Vitryssland gränsar i väster till Natoländerna Litauen och Polen, där USA just nu utökar sin militära närvaro, och naturligtvis vill Kreml inte ha en regering i Minsk som vänder sig västerut och bjuder in Nato i landet. Det är dock också allt som Putin lovat, att stå emot en utländsk aggression mot Vitryssland – inte att backa upp Lukasjenko mot den inhemska oppositionen.

Det sista Ryssland vill är att Vitryssland blir ett nytt Ukraina. Men åtminstone hittills är det som händer i Vitryssland inte en repris på den väststödda Majdan-kuppen i Ukraina 2014. Rysshatet, och de öppet fascistiska grupperna som dominerade i Majdan – även om svensk media låtsades som om de inte fanns – har inte spelat samma roll och har inte alls samma historiska grogrund och politiska utrymme i Vitryssland. Men det betyder naturligtvis inte att USA, EU och Nato inte har långt gångna planer för att hugga åt sig av bytet så fort tillfälle ges.