Ledare: Maktelit och räntepolitik

Makteliten håller ställningarna, det är slutsatsen av LO:s årliga rapport som presenterades den 10 februari. Maktelitens genomsnittliga bruttoinkomst är oförändrad sedan förra året och motsvarar knappt 20 industriarbetarlöner. Det är det högsta inkomstgapet sedan mätningarna startade 1950. 

I LO:s rapport delas makteliten upp i olika grupper. Den byråkratiska och politiska eliten har inkomster som är sju respektive fyra gånger en genomsnittlig industriarbetarlön. Det är stötande att statliga tjänstemän, politiker och fackföreningsledare tillåts leva under helt andra förhållanden än de människor de ska företräda. Men inte helt oväntat är det i det privata näringslivet som de mest groteska inkomstskillnaderna visar sig.

I LO:s rapport konstateras att de verkställande direktörerna för de största svenska företagen, var för sig har en inkomst som motsvarar mer än 60 industriarbetarlöner. Då ska man också komma ihåg att den genomsnittliga industriarbetarlönen på strax över 32.000 kronor i månaden är högre än majoriteten av LO-lönerna.

Det är också viktigt att hålla isär begreppen inkomst och lön. En genomsnittslön är i statistiken alltid en heltids månadslön. Men inte alla arbetare jobbar heltid. Siffror från 2019 visade att nästan hälften av arbetarkvinnorna och 17 procent av arbetarmännen jobbade deltid.

Statistik för 2020 har inte publicerats än, men siffrorna lär inte ha blivit bättre efter de stora permitteringar som skett på grund av pandemin. Gapet är alltså ännu större i verkligheten än vad som syns i rapporten.

På samma sätt är också den ekonomiska elitens inkomster mer komplexa än vad de ger sken av. De direktörer som representerar den ekonomiska eliten i LO:s rapport har högre inkomster än lön. I genomsnitt 20 procent av deras inkomster är kapitalinkomster. Det handlar om rörliga kompensationer, aktieposter och bonusprogram som blivit ett allt vanligare inslag hos den elit som inte nödvändigtvis själva är kapitalister.

Tittar vi på kapitalistklassen i stort är siffran naturligtvis ännu högre. Hos den beryktade ”översta procenten” kommer närmare 80 procent av inkomsterna från just kapitalinkomster, och bara 20 procent från lön och arvoden. För arbetare ser det såklart helt annorlunda ut. För de nio tiondelarna av befolkningen med de lägsta inkomsterna utgör kapitalinkomster blygsamma tre procent av inkomsten. 

Samma dag som LO presenterade sin rapport över maktelitens inkomster meddelade Riksbanken att nollräntan blir kvar till åtminstone 2024. Skulle den prognosen hålla innebär det att reporäntan inte tagit sig över nollan på tio år.

Det som till en början ansågs vara en historisk anomali har nu blivit vardag. Riksgäldsdirektören Hans Lindblad var tydlig om konsekvenserna under en utfrågning med riksdagens finansutskott. ”Hushåll med lån har gynnats och har lägre räntebetalningar. Banksparande har missgynnats och hushåll som äger bostad eller äger aktier har gynnats i förhållande till de som inte har några tillgångar”, konstaterar han.

Den rekordlåga räntan har alltså ytterligare stärkt kapitalister och maktelit på bekostnad av arbetare. Inte ens pandemin har hejdat den utvecklingen. Trots stora börsfall i början på 2020 kunde organisationen Oxfam uppskatta att världens 1.000 rikaste redan innan årsskiftet hade återhämtat sina förluster och hade förmögenheter i samma nivå som innan pandemin.

Som riksgäldsdirektör Hans Lindblad säger har den låga räntan inte bara gynnat utvecklingen på börsen utan också spätt på bostadsbubblan. Både fastighetstillgångar och vinsterna från dess försäljning är koncentrerade till de med högst inkomster.

Så vad behövs för att vända utvecklingen? LO och dess ordförande Susanna Gideonsson gick i samband med rapporten ut och krävde en rad skattereformer, bland annat återinförd värnskatt och höjd kapitalskatt.

Det är bra och nödvändiga krav för att omfördela resurser i samhället. Inte minst behöver vi parera de skattebortfall som den nuvarande socialdemokratiska regeringen varit med att skapa. Men som krav för att minska inkomstgapet är det inte lika givande. Höjda skatter påverkar som bekant inte bruttoinkomsten.

Det håller inte heller att som Susanna Gideonsson, ordförande för landets arbetarfack, bara lämpa över ansvaret för de groteska inkomstklyftorna på politiken. Sanningen är att LO själva är medansvariga till den uppkomna situationen. Arbetarklassen har i alltför många år avstått det löneutrymme som funnits. LO har självmant satt på sig en tvångströja och hållit tillbaka lönekraven för att gynna svensk exportindustri.

Misslyckandet att höja lönerna påverkar inkomstklyftorna dubbelt. För det första ökar inte arbetarlönerna i den takt som är nödvändig. De pengar som skulle kunnat bli höjda löner tas istället ut som vinst hos kapitalägare eller som löner hos andra grupper. Detta syns bland annat genom att inkomstgapet ökar inte bara mellan arbetare och maktelit utan också mellan arbetare och tjänstemän. För det andra bidrar de låga lönerna till att inflationen aldrig tar fart, vilket direkt hindrar Riksbanken från att höja räntan. 

Löneökningarna är numera så låga att till och med nyliberala ekonomer börjat propagera för att LO ska ställa högre lönekrav. Ekonomiprofessorn Lars Calmfors gick inför förra årets avtalsrörelse ut och sa att LO:s krav på löneökningar på tre procent var för låga.

Han fick medhåll från Konjunkturinstitutet som konstaterade att lönerna skulle kunna öka med 3,5 procent per år utan att vi når inflationsmålet. Det är nästan dubbelt så mycket som de löneökningar det treåriga industriavtalet landade på. Den nuvarande löneutvecklingen är alltså i princip en subvention av den svenska exportindustrin, betalad ur arbetarklassens lönekuvert.

Ska inkomstklyftorna bekämpas räcker det inte att som LO passivt invänta riksdagsbeslut. Fackföreningsrörelsen måste själva ta striden för både rejäla löneökningar och rätt till heltid. Men det kommer aldrig ske i samförstånd med kapitalet. Den kampen måste vinnas klass mot klass.