Med en röd tråd genom livet
Med anledning av Sven-Olov Degermans (1932-2021) bortgång återpublicerar Proletären en längre intervju med honom. Artikeln publicerades ursprungligen i Proletären nr 18, 2014.
– Gubbarna satt som de hade bly i arslena. Valsverket stod stilla. Jag tog med en rejäl gubbe upp till klubbexpeditionen, en syndikalist. Ilskan som fått skiftet att reagera kom av att vi pådyvlats ett ackordsförslag. På den tiden skulle inga uppgörelser skrivas under förrän vi hade röstat i varje grupp.
Sven-Olov Degerman minns sitt sextiotal som om han berättat om förra veckans händelser. Han är sedan snart tjugo år pensionerad som metallare och facklig aktivist, men det politiska engagemanget består. I höstens val står Sven-Olov Degerman på tredje plats på Kommunistiska Partiets valsedel i Västerås kommun.
– Jag undrar om det är så klokt att ta med en 80-plussare, funderar han. Risken är att vi ses som ett pensionärsparti när det är ungdomen vi ska vinna. Det viktigaste med att kandidera i kommunvalet är själva valrörelsen, då kommer vi närmare de som lyssnar på kommunisterna.
Men Kommunistiska Partiets avdelning i Västerås vet vad den gör när Sven-Olov Degermans på lång politisk erfarenhet grundade klokskap tillvaratas. Redan 1960 fann han bokstavligt talat den röda tråden och gick med i dåvarande Sveriges Kommunistiska Parti. Genuint partitrogen sedan dess, även om vägen till r-arna tog några decennier via VPK och APK.
Men för Sven-Olov Degerman handlade det inte om något kryssande mellan åsikter. I hela hans politiska liv har det omutligt revolutionära klassperspektivet varit den röda tråden.
Historien om den korta vilda ackordsstrejken i trådvalsverket på Svenska Metallverken i Västerås, långt före sjuttiotalets vilda strejkvåg, är i all sin enkelhet lärorik också för dagens arbetare. Då som nu är repressionen på arbetsplatserna påtaglig. Då som nu gäller det för radikala kommunister att uppträda oförväget, utan att en enda stund glömma att för seger så måste kollektivet hållas samman.
– Vi två blev inkallade direkt på kontoret. Det var som en mindre domstol där vi anklagades för att ha lämnat arbetsplatsen.
Företaget hotade med varning. Sven-Olov Degerman som var fackligt engagerad förklarade:
– När jag anställdes på Metallverken fick jag veta att det råder ett gott förhållande mellan facket och företaget. Ni har rätt att varna. Men ni har också rätt att avskeda, en varning tar jag inte emot!
– Vi fick igenom det vi krävt. Då kom Löfgren, avdelningsingenjören, och bjöd på cigaretter. Men det tog jag inte heller emot.
Solen strålar från en klarblå aprilhimmel när Sven-Olov Degerman, till synes ledigt stödd på sin rollator, tar emot på Västerås Central. Stadsbussen kör oss snabbt till bostadsområdet i stadens utkant med klassiska tegelklädda trevånings hyreshus från 1950- och 60-talet, tidstypiskt inbäddade lummig blandskog.
Bekymret numera är att den ljusa trerummaren där han och hustrun Birgitta bott i decennier ligger på översta våningen. Men här finns inga tankar på att byta och ännu går det bra att med viss möda besegra de tre trapporna. Vi slår oss ner i de inbjudande fåtöljerna.
Sven-Olov Degerman är arbetargrabben från byn Varnträsk utanför Skellefteå som, blott sexton år gammal, i det sena 1940-talet flydde arbetslöshetens hemtrakter för jobb i arbetarstaden Köping.
– Det fanns bara tillfälliga arbeten som vedhuggning i skogen och säsongsarbete i byns ädelmalmsgruva med den sällsynta röda turmalinen.
De bröt bara på sommaren sedan gruvan länspumpats. De lyckligt lottade fick fasta jobb i Bolidens gruva två mil bort. Men säg den lycka som varar för det arbetande folket…
– Att komma sig in i Boliden var något stort. Men det var många som fick betala dyrt. Berget var svagt och skyddsarbetet dåligt. Jag minns när tre bröder gick åt i gruvan. Döden är ett högt pris för rätten till arbete.
Bolidenbolaget bidrog på minsta tänkbara sätt och bekostade begravningarna. Sven-Olov Degerman glömmer aldrig kommentaren om bolagets insats från någon ortsbo: ”Nog är de storslagna i varje fall.”
På norrländska landsbygden var det mycket religiöst och inskränkt. Den radikalism som på denna tid fanns i arbetarleden tog sig bara uttryck i samhället Boliden.
Det var en ny värld som öppnade sig för den unga arbetargrabben genom flytten från Västerbotten till Västmanland. Ett kort jobb på gjuteri i Köping ändade i en konflikt om ackordspriser.
– Jag sade upp mig och fick jobb på Invarit, som tillverkade eternitplattor. Där var det rätt så radikalt. Det var tufft folk som ansågs vara kommunister, vilket de inte var, förutom några få. Sossarna hade nyligen tagit över fackstyret.
Men det var ändå här Sven-Olov Degerman fick sin första kontakt med kommunistiska partiet. Han började läsa Västmanlands Arbetarblad, som var en avläggare av partiorganet Ny Dag med Ingvar Lööf, också han sedermera r-are, som drivande kraft.
Som på så många arbetsplatser existerade den eländiga orättvisa lönesättningen. De yngre som tillverkade de jobbigaste eternitplattorna hade sämst betalt.
– Vi var några som snackade om saken och en av de äldre menade att vi skulle ta upp frågan på söndagens fackföreningsmöte. När punkten nya frågor kom upp tittade vi på varandra, men ingen begärde ordet.
– Då var det någon som bultade mig i ryggen så jag reste mig. De blev förvånade: ”Den nya kycklingen sticker upp.” Jag frågade om rättvisan i lönesättningen och styrelsen lovade att se över saken.
Men inget hände. Nya påtryckningar direkt till sossarna i fackstyrelsen ledde bara till att de påstod sig ha talat med verkmästaren.
– Fler började puffa på om löneorättvisan och där blev jag utnämnd till ”en sån där kommunistdjävul”. Vi vill bara ha betalt för vad vi gör, var vårt svar. Fackstyret ville inte göra något men de blev tvungna.
Hur var arbetsmiljön på femtiotalet på en eternitfabrik?
– Dålig. Vi blandade cement med asbest som vi öste med skyfflar så att den stod som moln runt oss. Dessutom innehåller cement klor som gav utslag på händerna så att skinnet lossnade. Många fick asbestlunga och på den tiden fick eternitarbetarna ingen lungröntgen. De äldre ligger sedan länge i graven.
Trådvalsverket på Metallverken i Västerås blev nästa arbetsplats och det var här som Sven-Olov Degerman 1960 blev organiserad kommunist.
– En betydligt äldre arbetskamrat som arbetade som gårdskarl kom in till mig som nyanställd och frågade om jag ville köpa en tidning som han hade under jackan. Jag trodde det var en porrtidning men det var Västmanlands Arbetarblad som jag ju redan hade. Han blev så glad och sade direkt: ”Du ska gå med i partiet!”
– Min kamrat skaffade fram en anmälningsblankett. Men jag såg ju att det ska vara två man som föreslår inval, och jag påpekade att ingen annan på jobbet känner mig. Men det ordnade sig i alla fall.
Den första aktiviteten som kommunist blev det fackliga arbetet. Trots att Sven-Olov Degerman räknades till de yngre valdes han snart till gruppordförande för hela trådavdelningen på över 200 man. Metallverken var känd som en radikal arbetsplats. Men klubbordföranden höll mest med företaget och Sven-Olov Degerman fick aldrig gå de fackliga kurser han sökte.
– Fackordföranden, som kallades Töreboda, var från början kommunist men han gick över till sossarna. Blev ordförande i Metall avdelning 20 och i FCO, det som numera heter LO-sektion. Han ändrade stil och det gick inte att tala med honom. Alla avtal skulle följas till punkt och pricka. Han fick medlemmarna emot sig men det fattade han inte.
På denna tid, när Sven-Olov Degerman bara arbetat något år på Metallverken, skedde nominering och val till Metallklubbens styrelse på samma möte. Valberedningen kom med sitt förslag om omval av Töreboda.
– Då reste sig gamle Linderborg, en äldre partikamrat, och föreslog att jag skulle väljas till ordförande, ett uppdrag jag vid denna tid inte var mogen för. Det blev votering med handuppräckning och jag förlorade. Men bara med två röster och visst var jag stolt. Vid nästa fackliga val var vi bättre organiserade.
En äldre skicklig talare och fackföreningsman, Hellström, sade ja till att ställa upp som förtroendevald igen. Fackordförande Töreboda, som insåg vartåt det barkade, skällde ner utmanaren.
Ömsom vädjande till honom att tänka på sin hälsa och inse att det numera var mycket mer komplicerat att sköta det fackliga arbetet. Ömsom hotande med att ”ska vi verkligen välja in en kommunist?”.
– Ingen sade något förrän Hellström begärde ordet: ”Jag har lovat att än en gång ställa upp. Min hälsa är god. Jag har större förtroende för sanatorieläkaren än för valberedningens ordförande. Javisst är jag kommunist, men här handlar det om fackliga frågor.”
– När Töreboda förlorade, så föll han i gråt.
Ni kommunister var starka på Metallverken. Hur var det med ideologiska diskussioner på jobbet?
– Det var inte mycket med det ideologiska. Vi var mycket fackföreningskommunister. Partiets ordförande Hilding Hagberg förespråkade den fredliga vägen till socialismen och vi blev ju så nära Socialdemokraterna vi bara kunde komma.
– Själv förstod jag så mycket att en samhällsomvandling måste förverkligas och att det var otänkbart att fredligt växa över till socialism.
Men partiets arbete inriktades på klasskampen här och nu. Koncentration på de fackliga frågorna, på arbetarnas intressen och krav i vardagen. Det bedrevs ingen utbildning och bristen på studiecirklar var en stor försyndelse.
Ett exempel är när Sven-Olov Degerman hade med sig ett häfte av Marx på partiexpeditionen och ombudsman Lindkvist utbrast: ”Sånt där läste man när man var yngre.”
– Jag kunde inte hålla med. Det var fel att enbart föra dagspolitik och inte bedriva studier.
Ett annat exempel är Lars Pettersson, SKP:s ledande företrädare i Västerås kommunfullmäktige. All sin kraft lade han på att läsa kommunens handlingar.
– Det gick inte att tala med honom om ideologi. Visst ska jag erkänna att jag också blev indragen. Jag var en av fyra i fullmäktige och det dagsaktuella tog lätt över. Vi ställde ju till och med upp i kyrkovalen, satt i kyrkofullmäktige, till och med i kyrkorådet. Det sågs som träningsläger för parlamentariskt arbete.
– Lars Petterson brukade påpeka på partimöten att i kyrkofullmäktige handlar det bara om en sak: ”Det är borgarkärringar som vill samla in pengar till att bygga nya kyrkor och det måste vi sätta stopp för.”
Hur ser du på riksdagsarbetet på den tiden?
– Den parlamentariska vägen var i säck innan den kom i C-H Hermanssons påse. Hilding Hagberg ville vara vänlig pådrivare och det gick så långt att vi skulle rösta på socialdemokrater. Det talas inte om att vi lade ner vår kandidatur i valkretsar inför ATP-valet.
Den stora och ideologiska frågan om ATP, en allmän tjänstepension som skulle ge arbetarna en hygglig ekonomi efter arbetslivets slut, blev efterkrigstidens mest avgörande politiska strid. I folkomröstningen 1957 stod Kommunisterna och Socialdemokraterna tillsammans med LO-förbunden enade bakom Linje 1, en allmän tjänstepension för alla anställda. Mot detta stod de båda liberalt frivilliga pensionsförslagen, Centerpartiets linje 2 och Folkpartiets och Högerns linje 3.
– Det var faktiskt lite rörelse klassmässigt i ATP-frågan. Vi gick med overaller på jobbet med ettan på ryggen. Men tjänstemännen vågade inte gå med tvåan eller trean. Om de som då var med och drev den segerrika kampen för ATP skulle vakna upp idag så skulle så skulle de bli förtvivlade.
På Metallverken minns Sven-Olof Degerman de ständiga striderna om ackordspriserna som sattes genom klockstudier.
– Allt var raka ackord. Pris efter ton och stycke. Vi måste ständigt följa upp tidsstudierna för de missbjöd på det grymmaste.
En strid han särskilt minns handlade om kvinnolöner. I ”skivburen” jobbade ett par män och en kvinna med att slipa de skivor som drog tråden i valsverket. Hon hade låg timpeng och männen hade ackord och tjänade betydligt mer.
– Hennes man som jobbade på den mekaniska verkstaden kom till mig som gruppordförande på valsverket och klagade över orättvisan. Jag talade med henne och hon gjorde samma jobb som gubbarna. När jag begärde hos avdelningsingenjör Löfgren att hon också skulle komma på ackord blev svaret: ”Absolut inte!”
Precis som så ofta idag så skylde ingenjören på att hon skulle slipa de lättare detaljerna därför att hon är kvinna. Att löneskillnaden därför var korrekt.
– Jag var envis och vet inte hur många förhandlingar vi hade. Till sist sa Löfgren ja till att höja hennes timpeng till karlarnas nivå. Jag accepterade och visste också att de skulle glida på ackordet.
– Men då kom karlarna och sade: ”Vad är det för uppgörelser du gör. Ska hon ha lika mycket som oss?”
Sven-Olov Degerman gick vidare i arbetslivet och tog 1970 jobb på ASEA, det dominerande företaget i Västerås. Här fick han lära sig verktygslära, att svarva och läsa ritningar och verktyg vilket var utvecklande och intressant. Mindre utvecklande var att verkstadsklubben dominerades av socialdemokraterna.
Men det var också nya tider på flera sätt. Vänsterungdomar startade FNL-grupperna som villkorslöst krävde USA ut ur Vietnam. I besvikelsen över utvecklingen när gamla kommunistpartiet SKP blev VPK, bildades KFML och 1970 såg KFML(r), som numera heter Kommunistiska Partiet, dagens ljus.
Sven-Olov Degerman blev kvar som en i högsta grad aktiv medlem i VPK, kommunpolitiker, facklig aktivist och engagerad i Hyresgästföreningen där han avancerade till ordförande i Västmanlands län.
Hur ser du på denna tid?
– Jag var uppeggad över gruvarbetarstrejken 1969 och hur vilda strejker under några år spreds över hela landet. Här sker något som ger hopp. Jag trodde att hela samhällssituationen skulle ställas på sin spets. Vilket den till min besvikelse inte gjorde.
Det förekom ingen diskussion kring Vietnamfrågan i VPK:s avdelning i Västerås. Partiets linje var fred i Vietnam, och John Takman som var VPK:s ledande kraft i Vietmanfågan kallade FNL:arna för ”opolitiska mystiska grupper”.
– Själv föreslog jag att fackföreningen skulle samla in pengar. Men det gick de inte med på och jag lyckade få till en bordläggning för att inte få avslag. När Olof Palme demonstrerade med Nordvietnams ambassadör i Moskva gick det att få igenom insamlingen i fackföreningen.
Vid bildandet av APK 1977 följde Sven-Olov Degerman med ut ur VPK. Men i backspegeln idag säger han att det inte fanns något go i APK. En grov missbedömning var tron att det skulle komma folk i massor från VPK.
– Partiet siktade in sig på Sovjet och det gjorde detsamma vad som hände i det landet. APK hade till och med uppfattningen att med Gorbatjov som SUKP:s generalsekreterare gick Sovjet framåt på socialismens väg. Men Gorbatjov var ju socialdemokrat! Det gjordes aldrig någon analys i APK:s partiledning av detta.
Med Sovjetunionens fall påbörjades också APK:s slutliga sönderfall. Sven-Olov Degerman var med partistyrelsen.
– Om jag får skryta så var jag den första som insåg att vi måste vända oss till KPML(r). Men Takman avspisade mig med orden: ”De är maximalister.”
– Vi var några som i slutet av 1980-talet slöt upp med r-arna på 1 maj i Stockholm. Jag fick tala på Hötorget och efteråt hälsade jag på Sven Wollter. Från denna tid beundrade jag Proletären och jag satte upp den på anslagstavlan på jobbet.
Du gick med i KPML(r) 1998. Vad var det du såg i Kommunistiska Partiet?
– En levande marxism som omsattes i praktiskt arbete. Levande därför att där hålls studiecirklar och diskuteras ideologi. I VPK och APK fanns inga ideologiska diskussioner. De partierna växte bort från arbetarklassens ideologi. Medlemmarna får aldrig glömmas bort. Det har jag lärt mig att börjar medlemsstudierna förflackas, så förflackas allt.
– Huvudfrågan i samhället är kapitalets offensiv mot arbetarklassen. I den kampen växer Kommunistiska Partiet och utvecklas åt rätt håll. Vi har fördubblat de platser vi kandiderar på i valet. Visst är det mycket som återstår men man måste lära sig krypa innan man kan gå.
Artikeln ursprungligen publicerad i Proletären nr 18, 2014