Ledare: Med fokus på framtiden

Kommunistiska Partiet genomförde 4-6 september sin nittonde kongress. Den var både tidigare- och senarelagd. Efter en period av inre konflikt kallade partistyrelsen till tidigarelagd kongress i mars 2020, men så kom coronapandemin och kongressen fick skjutas upp.

Nu genomfördes kongressen digitalt med mindre samlingar på fem platser runt om i landet. Det var nervöst in i det sista, men utfallet blev utmärkt. Kongressen genomfördes utan problem och i god demokratisk ordning, och även om vi inte hann med allt, så hann vid med det viktigaste och det utan tidsbegränsning i debatten. 

Partiet har nu en reviderad stadga, ett uppdaterat partiprogram, en resolution om flyktingpolitiken och sist men inte minst en ny och kraftigt föryngrad partistyrelse. Det blev mycket uträttat på knappa tre dagar! 

Kongressens fond var som sagt en period av inre konflikt, som orsakat stora avhopp från partistyrelsen och splittring av några partiavdelningar. Konflikten har upptagit mycket tid och har påverkat partiarbetet negativt, svårigheter som inte underlättats av coronapandemins begränsningar. 

Mot den bakgrunden var kongressen välgörande framtidsinriktad. Naturligtvis diskuterades konfliktens innehåll och orsaker, men fokus låg på vad som bör göras för att förbättra partiarbetet och på att utveckla politiken. Med ambitionen att Kommunistiska Partiet ska bli en kraft att räkna med i svensk politik, såväl på riksplanet som lokalt. I den ambitionen var kongressen enig och flertalet beslut fattades därför med stor majoritet. 

Helt överens är man som bekant bara på kyrkogården. Det finns fortsatt olika åsikter om hur partiet ska tackla problemen i en för kommunister svår tid, präglad av högerdominans och svagt utvecklad klasskamp. Och så måste det vara. Det är när åsikter bryts mot varandra som partier utvecklas.

Ändå utgör Nittonde kongressen en vändpunkt. Vi beklagar att ett antal duktiga före detta partikamrater inte längre ser Kommunistiska Partiet som ett lämpligt forum för sin politiska aktivitet, men nu lägger vi konflikten med dem bakom oss för att istället samlas till kommunistisk offensiv. Vi stänger inga dörrar och bränner inga skepp. Vi är öppna för samarbete med de före detta partikamrater som uppträtt anständigt och som ännu står oss nära, såsom vi i olika sakfrågor samarbetar med andra vänsterpartier och rörelser.  

Detta är vår övertygelse. Arbetarklassen i Sverige behöver fortsatt och kanske mer än någonsin ett revolutionärt alternativ med klasskamp, socialism och internationell solidaritet på agendan. Ett sådant alternativ uppstår inte av sig självt utan det måste byggas upp med tålamod. Av envisa människor.

Den som tror på lättköpta segrar för ett kommunistiskt parti i en reaktionär tid blir ofrånkomligen besviken. Det är hårt arbete och principfasthet som gäller. 

Den klentrogne invänder att Kommunistiska Partiet är för litet och för marginaliserat för att utgöra det alternativ vi vill vara. Men litet är bättre än ingenting och liten kan växa sig större. Vi erbjuder alternativet och bjuder in alla som inser behovet att bli en del av det. Kom med oss! Det beror på Dig om liten ska bli större. 

På kongressen valdes en ny partistyrelse om 20 ledamöter, där hälften är helt nya. Partistyrelsen utgör en mix av äldre och yngre kamrater, där förhoppningen är att erfarenhet ska kompletteras med ung energi och idérikedom. Medelåldern i nya PS är 45 år, vilket innebär en dramatisk föryngring i jämförelse med den kraftigt decimerade partistyrelse som avgick på kongressen, som till sin majoritet bestod av pensionärer.

Nu är hälften av ledamöterna under 40 år. Föryngringen är tydlig också i förhållande till den partistyrelse som valdes på Artonde kongressen 2017, där medelåldern var 50 år. Det finns tillväxt av unga, ansvarstagande kamrater i partiet.  

Vill man måla fan på väggen kan man invända att föryngring inte är bra i sig. Det var ju en yngre generation ledamöter som lämnade partistyrelsen under den gångna kongressperioden. Men förhoppningsvis har vi lärt oss något av detta bakslag. I vart fall är vi på banan igen med en partistyrelse som har framtiden för sig. 

Kommunistiska Partiet fyller 50 år i höst. Av den brokiga skara vänsterorganisationer som uppstod åren kring 1968 utgör vi numera den enda som finns kvar. Det är en bedrift i sig. Vi lever när alla andra har lagt ner eller bara försvunnit. 

Man kan inte påstå att vi uppnått det vi drömde om 1970. Av lätt förklarliga skäl. Sedan 1960- och 70-talens vänstervindar mojnade ut har vi mestadels kämpat i styv kuling från höger. Stundtals har vi trots motvinden hittat utrymme för politisk offensiv, som i kampen mot EU- och EMU-medlemskapen och i kampen mot imperialismens krig.

Under senare år har vi haft svårare att ta oss in på den rikspolitiska arenan och vi har därför fokuserat på lokal aktivitet, som i kampen mot nedskärningar och privatiseringar inom offentlig sektor, där det från och till uppstår proteströrelser. Men vi har också deltagit i protester mot inskränkningar av arbetarklassens rättigheter, som vad gäller strejkrätten och nu Las. Där det finns rörelse finns Kommunistiska Partiet med.

Det är klasskampen som är vår livsluft och när klasskampen är svagt utvecklad, som för närvarande, blir vår andhämtning tyngre. Men som långdistanslöpare stretar vi på ändå och vi hittar då och då våra luftfickor. 

Vi är framtidsoptimister. Socialismen är till sin mest grundläggande karaktär en förnekelse av kapitalismen och med allt det elände som kapitalismen frambringar, både här hemma och internationellt och vad gäller levnadsbetingelserna på vår planet, så är vi övertygade om att antalet förnekare av kapitalismen kommer att växa framöver. Tillhör Du denna växande skara så är Du hjärtligt välkommen i Kommunistiska Partiet. 

Nittonde kongressen försågs med devisen ”Framåt”. Den var kanske något optimistisk, men med kongressen i hamn och partiet samlat kring en gemensam uppgift framstår den som välfunnen. Nu blickar vi framåt.