OS-SPECIAL DEL 3: Mer än en mästare

I dessa inställda OS-tider berättar Proletärens Janne Bengtsson om den man som blev mer än bara en ordinär mästare och olympisk guldmedaljör. Mannen som skulle gå till historien som en av de största idrottsmännen genom alla tider: Muhammad Ali.

1967 började oppositionen mot Vietnamkriget att växa i USA. Den upptrappning av trupper som president John F Kennedy hade inlett hade Lyndon B Johnson fortsatt. Vid årets slut fanns 500.000 amerikanska soldater i Vietnam. Allt fler unga män kom hem i liksäckar. När 1967 tog slut hade 20.000 amerikaner stupat. Bara under 1968 skulle ytterligare 16.500 dö.

Protesterna växte, och en ström av desertörer tog sig till Kanada och Sverige. Etablissemanget anlade moteld: TV-bolagen sände hjältehistorier från Vietnam. Den patriotiska musikindustrin hängde på och årets hit hette The Ballad of the Green Berets. Barry Sadler sjöng, en marinkårssoldat som trasat sönder knät när han trampade ner i en FNL-fälla med spetsade bambukäppar. Skivan, om hur den döende marinkårssoldaten hoppas att hans son ska gå i hans fotspår, sålde i mer än två miljoner exemplar.

Desertörerna och krigsmotståndarna brännmärktes som arbetsskygga hippies och knarkare.

Då klev Muhammad Ali fram. Eller rättare: han vägrade att göra det.

Ali stod kvar när majoren som skötte inskrivningen till armén ropade namnet ”Cassius Clay”. Efter att majoren flera gånger men utan framgång ropat upp ”Cassius Clay”, frångick han både sina principer och arméns bestämmelser. Han kallade fram ”Muhammad Ali”.

Ali stod kvar. Han vägrade åka till Vietnam. Han gjorde klart vad han tyckte om USA:s politik i Vietnam.

– No Viet Cong ever called me a nigger. Jag kommer inte att skjuta mot min broder, eller människor med mörkt skinn eller några fattiga och hungriga människor i leran för att glädja det stora och mäktiga USA. Skjuta dem för vad? De har aldrig kallat mig nigger, de har aldrig lynchat mig, de har aldrig släppt lös några hundar mot mig, de har aldrig stulit mitt medborgarskap och de våldtog och dödade aldrig min mor och min far… så varför ska jag skjuta mot dem? Hur ska jag kunna skjuta mot fattiga människor?

Muhammad Ali skakade om etablissemanget och göt ytterligare liv i antikrigsrörelsen. Det här var ingen Vietnamvägrare som kunde förklaras bort som en galen student, en radikal protestsångare eller en kommunist betald av Sovjet.

Det här var världsmästaren i tungviktsboxning. En av världens mest kända människor.

När Ali vägrade ta steget in i armén var klockan 08.30 på morgonen den 28 april 1967. Platsen var värnpliktsbyrån på San Jacinto Street 701 i Houston, Texas.

Knappt sju år tidigare, i september 1960, stod Cassius Clay överst på den olympiska prispallen i Palazzo dello Sport i Rom. Han var bara 18 år gammal, men hade med överlägsen teknik och taktik boxat hem OS-guldet i lätt tungvikt mot ett betydligt mer erfaret motstånd.

I första matchen stoppade han belgaren Yvon Becaus på knockout i andra ronden. I andra matchen väntade sovjetboxaren Gennadij Sjatkov, olympisk mästare i mellanvikt i Melbourne 1956.

Sjatkov var en av världens främsta amatörboxare med runt 300 matcher under bältet. Mot den unge Cassius Clay, som kom till OS med 100 segrar på 108 matcher, åstadkom han ingenting. Clay fick alla domarröster. Australiern Tony Madigan i semifinalen var en slagskämpe och Clay fick hålla sig undan hans våldsamma rallarsvingar och pricka vänster- och högerträffar. Ny enhällig poängseger.

I finalen väntade europamästaren, den 25-årige Zbigniew Pietrzykowski från Polen. Stark, uthållig och en slipad taktiker. Och erfaren: han hade gått 231 matcher och vunnit långt över 200 av dem. Han var southpaw, han gick med högern före och hade vänstern som bästa slaghand. Pietrzykowski landade tunga träffar, och ledde matchen efter två ronder. Clay insåg att guldet höll på att gå honom ur händerna; i sista ronden gick han till våldsam offensiv med snabba slagserier och kombinationer. När gonggongen gick hängde Pietrzykowski försvarslös mot repen, bara sekunder från en knockoutförlust. Domarna var eniga: guldet till Cassius Clay.

Gennadij Sjatkov kommenterade bäst det som utspelats i OS-ringen i Rom.

– Det är ingen skam att förlora mot en sådan boxare.

Cassius Clay återvände till USA och hemstaden Louisville i Kentucky. Han var stolt över det han gjort och han bar med sig sin guldmedalj överallt. Clay trodde att medaljen skulle röja undan alla rasbarriärer i det starkt segregerade Louisville.

Det gjorde den inte.

När den nyblivne olympiske guldmedaljören blev avvisad från en restaurang och restaurangchefen skrek att ”jag skiter i vem han är. Vi serverar inte niggers” förstod Cassius Clay vad det handlade om.

Senare på kvällen hotades Clay av en vit lynchmobb som försökte råna honom på medaljen. Nu hade den förlorat allt värde för honom. I biografin Den Störste skriver Ali att ”jag höll ut medaljen från bron så att den inte skulle fastna på vägen ner, och släppte den sedan i Ohioflodens svarta vatten. Jag stod där och såg hur den drog ner det rödvitblåa bandet mot bottnen”.

Han bröt med det vita USA och med amatörboxningen där han förväntades representera det land som såg honom som en andra klassens medborgare. Han gick över till proffsboxningen. Drygt tre år senare, den 25 februari 1964 stod han inför sin första VM-fight.

Clay tog VM-titeln från Sonny Liston på teknisk knockout i sjunde ronden: han hade siktat in sig på den väldige Listons muskler och i pausen till sjunde kunde Liston inte längre röra armarna. Den nye världsmästaren jublade.

Det var det sista han gjorde som Cassius Clay. Dagen efter meddelade han att han anslutit sig till Nation of Islam, gjort sig av med sitt slavnamn och antagit namnet Muhammad Ali.

Nation of Islam tog över Alis affärer, och i ett slag gjorde det också slut på maffians inflytande över den professionella boxningen. Liston, den sista i en lång rad av maffiakontrollerade mästare, styrdes av managern ”Pep” Barone, som var en front för maffiamännen ”Fat Tony” Salerno och Blinky Palermo. Nu kastades de ut från de ledande boxningskretsarna.

Ali blev mer än bara en boxningsmästare. Han besökte Kuba, Kina och Sovjet, han tog ställning för den anti-koloniala och anti-imperialistiska kampen i Afrika, Latinamerika och Asien. Även om han aldrig hörde till den svarta medborgarrättsrörelsens militanta del, betydde hans VM-seger mycket också för den. Eldridge Cleaver, en av ledarna för Black Panther Party, skriver i sin bok Soul on Ice att ”Muhammad Ali var den förste frie boxningsvärldsmästare som det vita Amerika mött. I boxningssammanhang är han en verklig revolutionär, en boxningens svarte Fidel Castro”.

När Ali vägrade att ta det där steget framåt på värnpliktsbyrån i Houston, innebar det också ett enormt uppsving för den antikrigsrörelse som 1975 hade växt sig så stark att USA tvingades lämna Vietnam med svansen mellan benen.

Rap H Brown var en i publiken utanför värnpliktsbyrån då i april 1967. Brown var en av de ledande medlemmarna i Black Panther Party. Han såg Ali som ”en av de bästa symbolerna för den stridbara svarta ungdomen och för mänskligheten” och Pantherledaren Stokely Carmichael, mannen som myntade uttrycket Black Power, ansåg att ”ingen led eller offrade mer än Muhammad Ali. Jag själv riskerade ingenting. Jag sade bara till folk att inte åka”.

Ali dömdes till fem år fängelse för värnpliktsvägran, och böter på 10.000 dollar. Han fråntogs den VM-titel han försvarat nio gånger. Hundratusentals människor protesterade i USA och Ali fick stöd i demonstrationer runt hela världen. Det skulle ta nästan fyra år av överklaganden innan USA:s Högsta Domstol konstaterade att domen stred mot konstitutionen, och upphävde den.

Ali fick börja fightas igen. Det upplevde han själv som sin största seger. Det var han helt klar över när denne reporter träffade honom första gången:

– Den största utmaningen i mitt liv var matchen mot (den amerikanska) staten. Jag ville inte åka till Vietnam. Vietnameserna hade inte gjort mig något ont. Men jag vann den matchen också, sade han.

Den 26 oktober 1970 mötte han högt rankade Zora Folley i Madison Square Garden i New York. Ali vann på KO i sjunde ronden. I mars 1971 förlorade han utmanarmatchen mot Joe Frazier på poäng efter 15 ronder. Den 30 oktober 1974 tog han tillbaka den titel som tagits ifrån honom sju år tidigare. I en av boxningshistoriens mest berömda fighter, The Rumble in the Jungle i Kinshasa, Zaire, slog Ali ut försvarande mästaren George Foreman i åttonde ronden.

Han försvarade sin titel elva gånger innan han förlorade den till Leon Spinks, den 15 februari 1978 – Spinks som vunnit guld i lätt tungvikt i OS i Montreal 1976. Ali tog tillbaka titeln sex månader senare. Efter ytterligare två matcher lade han av i december 1981. Då hade han gått 61 matcher och vunnit 56, därav 37 på KO.

Under OS i Atlanta 1996 fick Ali en ny OS-medalj, istället för den han kastat i Ohiofloden.