Därför bör FN:s ramverk skrotas: Migration är ett sjukdomstecken i en hopplös värld

Dokumentet som FN antagit vid mötet i Marrakesh är ett försök att sanktionera den världsordning som ger kapitalisterna möjlighet att konkurrera ut arbetare i alla länder mot varandra, skriver Kommunistiska Partiets ordförande Robert Mathiasson.

”Arbetare i alla länder, konkurrera!”, parafraserade en gång direktören Percy Barnevik Kommunistiska Manifestets berömda paroll.

Det är denna våta dröm hos direktörer, storbolag och de politiska eliterna som finns bakom det FN-dokument som just nu ligger på bordet vid konferensen i Marrakesh. Dokumentet handlar inte om flyktingmottagande eller asylrätt, utan om ekonomisk migration.

Det är ett dokument för att ge FN-sanktion åt den världsordning som ger kapitalisterna möjlighet att konkurrera ut arbetare i alla länder mot varandra.

Dokumentet har förberetts i FN under lång tid. En av centralfigurerna heter Peter Sutherland. Sutherland, som avled i januari i år, var tidigare EU-kommissionär med ansvar för konkurrensfrågor 1981-1984, generalsekreterare i Världshandelsorganisationen 1993-1995, styrelseordförande i Goldman Sachs, deltagare i Round Table när ritningarna för nuvarande EU drogs upp på 1980-talet, ordförande i Trilateral Commission 2001-2010 och i flera år FN:s generalsekreterares specielle representant i migrationsfrågor.

Percy Barnevik – som arbetade ihop med Sutherland inom Wallenbergssfären – har jämfört Sutherland med ”Henry Kissinger när det gäller att överföra politisk ställning till nytta för näringslivet”.

Sutherlands karriär visar hur intimt förknippade frågor om EU, migration och frihandel är. Syftet bortom de vackra honnörsorden är att få till en ordning där hela världens arbetskraft står till kapitalisternas förfogande. Inom nationalekonomin kallas det Global Labour Arbitrage, att spekulera i arbetskraftens olika värde i olika delar av världen.

Under nyliberalismens årtionden har den arbetskraft i världen som är tillgänglig för kapitalistisk exploatering mer än fördubblats, från 1,5 till 3,3 miljarder. Nästan hälften arbetar under prekära förhållanden och hundratals miljoner arbetare jobbar för knappt en dollar om dagen.

Den industriella reservarmén – ett begrepp från Karl Marx som försöker fånga den pool av arbetskraft som står till kapitalets förfogande men som inte har båda fötterna inne på arbetsplatserna – omfattar enligt vissa bedömare mellan 50 och 60 procent av den totala arbetskraften i världen.

Utflyttning av produktion till låglöneländer i Syd är den ena sidan av saken, inflyttningen av billigare arbetskraft från Syd till Nord den andra sidan av samma process.

Och som redan Marx konstaterade sätter en stor reservarmé en ständig press nedåt på arbetskraften. Men då gäller det att kapitalet skaffar sig möjlighet att spela ut den ena gruppen mot den andra. Utflyttning av produktion till låglöneländer i Syd är den ena sidan av saken, inflyttningen av billigare arbetskraft från Syd till Nord den andra sidan av samma process.

Detta är huvudsidan i de migrantströmmar som nyliberalismen och globaliseringen skapat. Endast en liten del av världens migranter flyr från krig. Den största anledningen till migration är fördrivning från jordbruk, arbetslöshet, bristande framtidsutsikter eller överkvalificering för de jobb som står till förfogande i hemlandet.

Av de miljarder människor som kapitalismen frigör för exploatering samlas en allt större del i den växande slummen i megastäderna. Idag bor en miljard människor i dessa slumområden, som i praktiken är en ansamlingsplats av potentiell och billig arbetskraft för det globalt verkande finanskapitalet. Inom bara några årtionden räknar FN med två miljarder människor i dessa slumområden.

En inte obetydlig del av dessa människor migrerar för att hitta någon kapitalist som är beredd att köpa deras arbetskraft. Följdriktigt har antalet migranter över nationsgränser nästan tredubblats under nyliberalismens era – från 84 miljoner 1975 till 244 miljoner 2018.

Det nuvarande FN-dokumentet som fastslår fattiga människors ”rätt” att lämna sina hemländer kan jämföras med det dokument som FN:s generalförsamling antog 1974, ”Chartan för staters ekonomiska rättigheter och skyldigheter”. Då handlade frågorna om hur länder, inte minst de nyligen frigjorda före detta kolonierna, skulle kunna bygga upp självständiga stater och ekonomier. Man slog fast rätten att nationalisera utländska tillgångar, att ingå karteller för att få till rättvisa och jämställda bytesförhållanden med rika länder och storbolag.

Ett av de sista länderna under den antikoloniala kampen att försöka bryta sig fri från den globala imperialistiska ordningen var Burkina Faso på 1980-talet under ledning av Thomas Sankara. Sankara fastslog att målet var oberoende och folklig stolthet, därför motsatte sig Burkina Faso lån, bistånd och välgörenhet från västvärlden. Att man skulle låta sitt land bli en arbetskraftsdepå för att förse den rika världen med billig arbetskraft fanns inte på kartan.

Men i oktober 1987 mördades Sankara i en väststödd kupp. Burkina Faso, liksom resten av tidigare kolonier, dränktes i skulder och tvingades in i beroendeställning.

Ett drygt år efter mordet på Sankara strandade den första båten med döda afrikanska migranter på den spanska sydkusten. Möjligheten att bygga trygga och värdiga liv i hemlandet ersattes med migrationen. Samir Amin, som dog tidigare i år, ställde den retoriska frågan: ”Kan man reducera rätten för de fattiga som befolkar vår planet till rätten att emigrera till den rika västvärlden?”

Enligt Peter Sutherland och den svenska regeringen är svaret på den frågan ja. Det har varit en bärande del i den nyliberala politik som EU, IMF, Världshandelsorganisationen och Världsbanken har påtvingat alla länder. När länder tvingas öppna sig för storbolagen slås både jordbruk och småindustri ut. Vi ser samma avfolkning utanför de stora metropolerna i Sverige.

I en hopplös och individualiserad värld blir alternativet att emigrera och för egen del hoppas på en bättre framtid någon annanstans, istället för att stanna och kollektivt kämpa för en bättre framtid.

En avgörande skillnad mellan 1970-talets antikoloniala tid och vår egen tids globalisering är att idag har de lokala eliterna i Syd som regel infogats i den globala ordningen. De berikar sig på utsugningen och har ett egenintresse i att upprätthålla migrationen, vilket märks i stödet till FN-dokumentet.

Den utbildade arbetslösa ungdomen och den stora gruppen utblottade halvproletära i megastäderna utgör en ständig källa för folkliga resningar, men är också en god rekryteringsgrund för fundamentalistiska religiösa grupper. Att skicka dessa utomlands, samtidigt som hemsända pengar från migrantarbetarna mildrar den värsta fattigdomen utan att belasta statskassorna, ligger helt i de lokala eliternas intresse.

Migrationen är ett sjukdomstecken för världen. I en hopplös och individualiserad värld blir alternativet att emigrera och för egen del hoppas på en bättre framtid någon annanstans, istället för att stanna och kollektivt kämpa för en bättre framtid.

Konsekvenserna av migrationen är att den bidrar till att upprätthålla förtrycket och fattigdomen i ursprungsländerna – vem ska ta kamp för oberoende och en framtid som gynnar fattiga människor och inte bara eliten, om de unga och driftiga flyr utomlands? – samtidigt som det försvagar klasskampen i de länder som migrantströmmarna går till när Barneviks paroll om att alla arbetare ska konkurrera med varandra blir till verklighet.

Svaret på detta är den proletära internationalismen. Där det proletära handlar om en kampgemenskap mellan arbetare och fattiga människor i de olika länderna. Att inse att vi har gemensamma intressen av att bekämpa den nuvarande ordningen och ge stöd till varandra i denna kamp.

Och där internationalismen – ordet kommer ut latinets ”mellan nationer” – betyder motsatsen till Peter Sutherlands globaliseringsideologi. Istället krävs en internationalism byggd på det arbetande folkets intressen. Byggd på arbetare och fattiga människors rätt till värdiga och trygga liv i sina hemländer. Byggd på alla nationers jämlikhet och lika värde. Mot alla former av nationellt förtryck, vare sig detta utövas av den egna nationen gentemot andra eller av andra gentemot den egna.