Proletären i protesternas Honduras ”Militären för krig mot det honduranska folket”

– Arméns ansikte är färgat av blod från 40 kämpande honduraner som motsatte sig det flagranta valfusket den 26 november 2017. De gav sina liv i kampen för ett nytt Honduras med social rättvisa. Men kampen fortsätter.

Det säger Juan Barahona, vald parlamentsledamot för vänsterpartiet Libertad y Refundacion (Libre) och fackföreningsledare med förflutet i det historiska kommunistpartiet. Libre är den ledande organisationen i oppositionella Alliansen.

– Nu, tillägger Juan Barahona för Proletären, är vi utsatta för en andra statskupp.

Bakgrunden till protesterna är anklagelserna om fusk i valet den 26 november. Hela Honduras har rest sig. Fram till årsskiftet var det den nationella polisen och militärpolisen PMOP som retirerade inför den enorma folkmobiliseringen där Alliansen uppmanade till ett folkligt uppror mot valresultatet. Nu har armén tagit över polisens uppgifter.

I huvudstaden Tegucigalpa demonstrerade uppskattningsvis 400.000 honduraner i mitten av julmånaden december, vilket blev en ekonomisk katastrof för näringslivet. Turistnäringen, som har sina bästa månader i december och januari, stod med tomma hotell. Utländska turister har lyst med sin frånvaro, livrädda för att komma till det som är världens farligaste land utan krig eller väpnad konflikt.

Honduras arbetsgivarförening och USA-ambassaden har desperat uppmanat oppositionen till dialog. Regimen vädjar också om dialog, men på sina villkor.

Oppositionen utropade ett tillfälligt ”eldupphör” från den 24 december fram till de första dagarna i januari. Då presenterade den en aktionsplan för fortsatt folkmobilisering. Men denna gång stod regimen och den militära apparaten bättre förberedda och har skoningslöst slagit ned alla protester med batonger, tårgas och kulspruteeld.

– Vi lider under en repression liknande repressionen under Somoza eller Pinochet, sade Rafael Alegria, kongressledamot och Honduras representant i den internationella bonderörelsen Via Campesina, till Proletären. 

Vi mötte Rafael Alegria då vi bevakade protesterna i den extremt fattiga arbetarstadsdelen Colonia Villanueva, belägen vid huvudstadens sydöstra utfart vid den panamerikanska vägen som leder mot Nicaragua.

Några minuter senare anlände en lätt militärlastbil i full fart. Den forcerade den lilla barrikaden av stenar som placerats ut. Innan militärlastbilen hade stannat, avlossade de åtta militärerna på flaket sina israeliska automatkarbiner och paniken drabbade människorna runt om oss. När soldaterna hoppade av flaket fortsatte de att skjuta.

– Dicki, puta, balas, corre! Dick, för helvete, de skjuter skarpt, SPRING! skrek Miriam, min fotograf och livskamrat, och kastade sig bakom en mur med videokameran.

Och där stod jag, mitt i vägen med kameran i handen och siktade med den mot militärerna som också siktade…

Jag kände mig som den svenske tv-reportern Jan Sandqvists kameraman Leonardo Henrichsen, som vid det första försöket till militärkupp i Chile, den 29 juni 1973, filmade sin egen avrättning framför presidentpalatset i huvudstaden Santiago.

Vi erkänner inte regimen eller utnämningen av JOH till president, för regimen är inte legitim. Vi befinner oss i uppror mot den!

Då lyfte armékorpralen Hector Hernán Bustamante Gómez sin pistol, siktade och avlossade vapnet mot Henrichsen. Denne föll ned som i en spiral med kameran i sina händer som filmade hela förloppet vid ”El Tanquetazo”, det kuppförsök som var en sondering av terrängen inför militärkuppen den 11 september samma år.

Jag gick dessbättre inte samma öde till mötes och fick bilden som visar hur Honduras militärmakt använder sig av eldvapen mot sina egna landsmän, i strid mot FN:s konventioner.

Den 27 januari dränktes vi och tusentals honduraner av tårgas när vi bevakade Alliansens upprop om att demonstrera mot installationen av JOH på presidentposten. Inte en enda utländsk statschef anlände till Honduras, inte ens de centralamerikanska grannländernas ledare var på plats. Bara 30 av världens knappt 200 länder var representerade av sina ambassadörer.

Det bekräftar den internationella isoleringen av den försvagade regimen. Den har dock Trumpadministrationens uttalade stöd.

– USA och de väpnade styrkorna är vad som återstår, säger Alliansens samordnare, den förre presidenten Manuel Zelaya till Proletären.

– Vi erkänner inte regimen eller utnämningen av JOH till president, för regimen är inte legitim. Vi befinner oss i uppror mot den! säger ”Mel” och tillägger:

– Vi vet att militären är beredda att döda. Och Juan Orlando bör veta, att för att han ska kunna stoppa mig från att protestera på gatorna, måste han först döda mig!

Bakom Manuel Zelaya jublar massorna och skanderar: ”Comandante ’Mel’!”

Alliansens presidentkandidat Salvador Nasralla vänder sig till Proletärens utsända:

– Över 800 honduraner har fängslats och uppskattningsvis 45 kamrater har mördats, varje dag mördas allt fler. I verkligheten är antalet mördade det tredubbla för regimen mörkar det verkliga antalet.

Kampen fortsätter även efter den 27 januari?

– Naturligtvis! säger Nasralla.

Alliansen har föreslagit att FN ska utse en internationell medlare med rätt att utfärda en dom i frågan om valet gått rätt till.

– De två parterna ska vara överens om att medlarens dom ska gälla. För om medlarens roll bara ska handla om att prata, tjänar det ingenting till. Det måste vara en medlare med maktmedel som utsetts av kongressen, som dessvärre består av en majoritet av 67 knarkhandlare!

Nasralla småler lite luttrat, för den kommission från de Amerikanska Staternas Organisation (OAS) som sedan två år utreder den allmänna korruptionen, uppgav nyligen att ett maffianätverk av ett sextiotal kongressledamöter och deras personliga 30 NGO-rörelser har plundrat det fattiga Honduras på miljontals dollar.

Att den kongressen skulle ha en politisk vilja att låta en oberoende internationell personlighet fälla ett utslag om det senaste valet är därför föga troligt.

– I dag upplever vi första gången ett land i krig, ett krig mot det egna folket! summerar Nasralla bittert.