Filmrecension: Modern och moderlig sci-fi

Streamingtjänsten Netflix kickar igång sommaren med science-fiction-karamellen I am mother.

Filmen utspelar sig i en högteknologisk bunker strax efter civilisationens fall. Människosläktet är utplånat sånär som på några tusen frysta embryon. Ett av detta tinas upp och blir en liten flicka, som uppfostras av roboten Moder. 

Moder är snäll och omhändertagande men flickan längtar naturligtvis efter mänskligt sällskap. Några syskon är det inte tal om än, då Moder menar att hennes programsekvens inte är färdig.

Åren går. Flickan växer, får hemundervisning i medicin och filosofi, dansar balett och kollar på gamla talkshowklipp.

Plötsligt bankar det på dörren.

I am mother är ett välslipat modernt sci-fi-drama. Ett som inte serverar allt på ett fat, utan låter tittaren dra egna slutsatser. Och framförallt – ett som inte förvandlas till en dussinskräckis i andra akten. 

Moderskapet är det centrala temat, men filmen behandlar även frågor som makt och elitism, kritiskt tänkande, närhet, isolation, ja, allt möjligt.

Ytterligare ett plus i kanten är den unga danskan Clara Rugaard, som spelar skiten ur huvudrollen. Det är för övrigt bara kvinnor med i filmen. 

Det enda som återstår att säga är väl det som gäller för nästan alla filmer i genren, popcornfilosofen Slavoj Zizeks favoritparoll – att det är symptomatiskt för vår tid att det tycks lättare att föreställa sig världens undergång än kapitalismens undergång.