Myrdal darrar inte på tangentbordet

Titeln, Ett andra anstånd, syftar på när Jan Myrdal 2015 lades in för akut blodförgiftning, och med en hårsmån ånyo lurade döden. Den död och de funderingar kring det slut som i hans texter under årtionden varit närvarande. Nu tydligt påtaglig hos en man som i sommar fyller nittiotvå.

Texten är en slutgiltig rannsakan i ett försök att i högre grad än tidigare närma sig jaget. Mycket i boken: personer, resor, möten, politiska och litterära diskussioner har vi i tidigare jagböcker och skriftställningar bekantat oss med. Boken gör ingalunda något anspråk på att vara en sammanfattning av hans publicerade alster. Däremot knyts säcken ihop och vi får pusselbitar som tidigare utelämnats.

I föreställningen om sig själv söker Jan Myrdal hämningslöst nå fram till jaget och dess innersta sanning. Efter att han skrivit genomskådar han sig själv, och gör sedan ett andra och tredje försök. Så pass långt det nu är möjligt att kicka överjaget och den sociala kontrollen över bord.

Få unga författare har den närvaro, och skriver på det råa och osminkade sätt som Myrdal. Det var länge sedan han lärde oss att vi inte skulle prata ut, men här försöker han en sista gång för sig själv reda ut de upplevelser som för honom blivit avgörande.

Han återknyter bland annat till psykoanalytikern Nic Waal, som för honom betytt väldigt mycket. Hans fyra olika äktenskap, och tveklöst komplicerade uppväxt vänds och bänds ut och in, men det är ingalunda några svaga kvinnoporträtt som tecknas.

Förebilden och inspiratören August Strindberg, som han mot bättre vetande tog på orden. Samhörigheten som revolutionär och skandalskrivare. Strindberg som om han fått leva samtida med sitt sällskap, hade de enligt Myrdal blivit tvungna av så väl taktiska som politiska själ att utesluta honom.

Handlingen rör sig fram och tillbaka mellan nutid och dåtid, med en aldrig sinande ström av namn och händelser. Eller på ren Myrdalska. Det hela är mycket enkelt: Sedan gäller det att spänna fast sig och försöka hänga med så gott man kan med den bildning som nu står till buds.

Salige Göran Hägg menade på sin tid att det knullades för lite i svensk prosa. Så kanske nu inte är fallet i denna bok. Så väl kvinnor som män tar i boken för sig sexuellt och utbyter förutom kroppsvätskor även en och annan sjukdom.

Men att sedan som vissa debattörer försöka använda det som argument för att boken inte skulle få ges ut är bara trams. Vad det hela handlar om här i boken, liksom i övrigt, är att Myrdal vägrar infoga sig i någon av de av politiska schatteringar som är accepterade av borgarklassen, utan arbetar för ett annat samhälle än det vi lever i. Därför skall han tystas och på alla sätt misstänkliggöras.

Om det är någon som på fullaste allvar på ett annat sätt blir upprörd över innehållet i denna bok, så bör nog personen ifråga lämna litteraturen därhän. De senaste två decenniernas moralpanik och även den borgerliga feminismen kanske får sig en törn, men det är också mer än välbehövligt.

De gamla deviserna gäller fortfarande: Inget mänskligt äro mig främmande, och allt går att diskutera. Även om långt ifrån alla instämmer i det.

Boken är utan transportsträckor och samtidigt bildande. Vi får hoppas att Myrdal hänger med ett tag till så det kan bli ytterligare någon bok. Några mer jagböcker borde det inte efter denna uppgörelse rimligtvis kunna bli. Han verkar trots för åldern naturliga krämpor still going strong. Synar sig varje dag i spegeln, rakar sig samt sätter på sig slipsen för att gå till jobbet.

Fast det är klart, skulle det visa sig att han börjar skriva tillrättalagt, eller uppträda i långt hår och stora synliga tatueringar, då är det nog fara å färde med gubben.