Proletärens EU-skola Del 1: Myten om fredsprojektet
I en serie artiklar inför valet till EU-parlamentet kommer Proletären att gå igenom olika sidor av EU. Här är första delen.
I EU-propagandan heter det att Europeiska unionen skapades av ädla män för att cementera freden i ett Europa sargat av andra världskriget. Kunde de åtminstone inte hittat på ett bättre namn i så fall?
”Europeiska kol- och stålgemenskapen”. Visst sjunger det fredsprojekt om det namnet?
Nej, kanske inte riktigt. Så handlade det inte heller om något fredssträvande när representanter för sex länder – Frankrike, Västtyskland, Italien, Belgien, Nederländerna och Luxemburg – signerade EKSG-fördraget 1951.
Snarare tvärtom faktiskt. Denna överstatliga organisation bildades mot bakgrund av USA:s position som den kapitalistiska världens nya ledare, med en intakt produktionsapparat efter kriget, när freden snart övergick i kallt krig mellan de tidigare allierade USA och Sovjetunionen.
Redan från början var EU-projektet en del av USA:s strävan att bromsa socialismen, säkra sina marknader och att förhindra revolution i Västeuropa. EKSG var ett av verktygen i lådan, tillsammans med krigsalliansen Nato, som bildades 1949, och Marshallhjälpen till de krigshärjade länderna, som kom villkorad med politisk lojalitet och bojkott av Sovjetunionen.
Efter att den otyglade kapitalismen lett till två världskrig, och Sovjetunionen nyss besegrat Hitlertyskland i det andra, stod socialismen högt i kurs bland Europas arbetare, vilket skrämde den härskande klassen i såväl Europa som USA.
Betydande eftergifter gjordes av kapitalisterna och en välfärdsstat växte fram även i de västeuropeiska länderna. EU blev då ett avgörande verktyg för kapitalet i sin motattack på arbetarklassens framflyttade positioner. Och på samma gång en attack på nationernas självbestämmande, som underordnas kapitalisternas profitintressen.
EU-projektet är i grunden, och fortfarande i allra högsta grad så här en 70 år senare, det organiserade monopolkapitalets reaktion på de framsteg som arbetarklassen tillkämpat sig. Däremot har förhållandet mellan USA och EU förändrats de senaste åren, och i den härva av motsättningar som världsordningen består av finns många motstridiga intressen mellan USA och EU, och mellan olika medlemsländer inom EU.
Tanken på ett Europas förenta stater är dock äldre än EKSG och dess efterföljare Europeiska ekonomiska unionen, EEC, som bildades i Rom 1957 och räknas som EU:s verkliga födelse.
Redan 1915 dömde den ryske revolutionären Lenin ut idén om ett Europas förenta stater – under kapitalistiska förhållanden – som ”antingen något omöjligt eller något reaktionärt”.
Lenin beskriver förutseende Europas förenta stater som ”något möjligt som en överenskommelse mellan de europeiska kapitalisterna – men om vad? Endast om hur de gemensamt skall slå ned socialismen i Europa” och ”gemensamt försvara de rövade kolonierna”.
Den sista biten är viktig i sammanhanget. EU är nämligen redan från början också ett kolonialt projekt. Om man tittar på en officiell karta av EU idag kan man förundras över hur den lilla ön Reunion, utanför Madagaskar i Indiska oceanen, är en del av EU. Likaså Martinique i Karibien och Franska Guyana med landgräns mot Brasilien.
När EEC bildades var även Belgiska Kongo och Algeriet med på EU-kartan. EU:s tillkomst har också en hel del med de europeiska kolonialintressena i Afrika att göra. Ett uttalat syfte med EKSG var nämligen att använda den samordnade kol- och stålproduktionen för gemensamma koloniala äventyr i Afrika.
”Fredsprojekt”, jo tjena.